Att studenterna chattar, kollar sociala medier och skrollar under föredragen är ett faktum jag vant mig vid. Men under de senaste terminerna har skärmarna i allt högre utsträckning också blivit en del av seminariekulturen. När det är dags för gruppdiskussioner sänker sig tystnaden över klassrummet. I stället för att prata med varandra knappar allt fler febrilt på datorn. Det är uppenbart att mina frågor till gruppen allt oftare går direkt vidare till Chat GPT och andra liknande tjänster. Varför söka svar hos kurskamraterna när en artificiell intelligens på sekunder spottar ut färdiga analyser?
Lydia Wistisen
Docent och lektor i litteraturvetenskap, Stockholms universitet Johanna Säll
Problemet är bara att de välformulerade svaren underminerar själva meningen med seminariet som undervisningsform. Jag är litteraturvetare och undervisar främst på lärarprogrammens kurser i svenska. Hos mig får blivande låg-, mellanstadie- och ämneslärare inte bara lära sig faktakunskaper om skönlitteratur utan också utveckla sin förmåga att analysera och tolka. Ett mål är att skapa engagerade läsare som i sina framtida yrkesliv kommer kunna bidra till ökad läsförståelse hos Sveriges barn och unga. När studenterna nu enbart vidarebefordrar information från datorn får de ingen chans att bearbeta, diskutera och problematisera kurslitteraturen. De berövas därmed möjligheten att utveckla sitt kritiska tänkande. Det är också uppenbart att de, för varje välpolerat AI-svar, blir allt osäkrare på sin egen formuleringsförmåga.
Jag undrar därför om det kanske är dags att porta skärmarna från universitetets seminarierum? Även om inget universitet mig veterligen ännu tagit detta steg finns det gott om internationella exempel på enskilda universitetslärare som fått nog och förbjudit skärmar delvis eller helt på sina kurser. Resultatet är fler aktiva studenter, roligare diskussioner och, som en naturlig följd av det ökade engagemanget, ett fördjupat lärande.
”Utan distraktion från mobiler och datorer blev det enklare att stanna kvar vid koncept och idéer tillräckligt länge för att upptäcka deras komplexitet.”
Självklart får man också vara beredd på ett initialt motstånd. I en amerikansk krönika beskriver en Harvardstudent hur en professors skärmförbud först försatte henne i ett tillstånd av panik och inre rastlöshet. Det dröjde dock inte länge förrän hon och hennes studiekamrater upptäckte fördelarna med förbudet. Utan distraktion från mobiler och datorer blev det enklare att stanna kvar vid koncept och idéer tillräckligt länge för att upptäcka deras komplexitet.
De flesta studenter antecknar säkerligen betydligt mycket snabbare med tangenter än penna. Frågan är dock om hastighet är en fördel i sammanhanget? Forskning pekar på att inlärningen premieras av att skriva för hand. Handskrift gynnar nämligen lärandet genom att aktivera ett mer omfattande samspel mellan olika delar av hjärnan än skrivande på tangentbord.
Jag tror inte att skärmar är roten till allt ont men är övertygad om att de såväl distraherar som begränsar studenterna. När jag började undervisa för snart 15 år sedan var lärarstudenternas seminarier bland de livligaste. Nu längtar jag tillbaka till ett klassrum där man måste höja rösten för att avbryta gruppdiskussionerna, där studenter vågar testa egna idéer, bli kritiserade och tänka om.
Lydia Wistisen
Docent och lektor i litteraturvetenskap, Stockholms universitet
