Vad är gott i högre utbildning? Den frågan är utgångspunkt för ett forskningsprojekt som leds av Doris Lydahl, universitetslektor i vetenskapsteori vid Göteborgs universitet. Syftet är att kartlägga och kanske vidga synen på vad som kan ingå i omsorg i högre utbildning.
– Jag vet inte om det finns en omsorgsbrist eller inte. Det är en empirisk fråga och den ska vi nu undersöka.
Doris Lydahl
Universitetslektor i vetenskapsteori vid Göteborgs universitet
I tre olika utbildningsmiljöer – inom humaniora, ingenjörsvetenskap och tvärvetenskap – på tre svenska lärosäten ska ett 30-tal lärare intervjuas. Ett mindre antal lärare ska också observeras och intervjuas vid flera tillfällen under några månader.
– Att förutsättningarna inom högre utbildning är så olika är intressant. I humanistiska ämnen är det ofta små studentgrupper och lite lärarledd tid, medan till exempel ingenjörsutbildningar ofta har större grupper, men med mycket mer lärarledd tid, säger Doris Lydahl.
Hur omsorg kan ta sig uttryck i de olika miljöerna ska nu undersökas. Till exempel kan det handla om yttre praktiska saker som behöver anpassas så att studierna fungerar i studenternas vardag. Även om det i dag är mycket fokus på individualisering och mätbarhet menar Doris Lydahl att det finns många olika former av omsorg i högre utbildning.
– Jag tror att studien kan vara viktig som ett sätt att lyfta fram vad som faktiskt görs, belysa det och kanske stärka det som är bra. Och låta det inspirera andra att titta på sina egna verksamheter.
Lärarens omsorg om eleverna spelar ofta en viktig roll i skolan. Att relationen mellan lärare och elev har stor betydelse för lärandet har visats i flera studier.
– Det finns inte lika mycket forskning om högre utbildning, men resultaten går i liknande riktning. Relationen spelar en viktig roll även där, säger Jonas Aspelin, professor i pedagogik vid Högskolan Kristianstad.
Jonas Aspelin
Professor i pedagogik vid Högskolan Kristianstad
Skillnaden är att relationen mellan universitetslärare och student är mer distanserad och formell och främst fokuserar på lärandet.
– Men den har stor betydelse för studentens trivsel, motivation och engagemang. Och därmed för lärande och prestation.
I vissa läger kan det finnas en ganska endimensionell syn på högre utbildning, resonerar Jonas Aspelin, att man så tidseffektivt som möjligt ska nå vissa mätbara mål. Men hans bild är ändå att de flesta universitetslärare har ett mer mångdimensionellt perspektiv. De vill att studenterna ska utvecklas inte bara kunskapsmässigt, utan även socialt och personligt.
Men ibland tror han att poängen med relationell pedagogik missas. Den är inte att utbildningen ska vara trivsam och kul, läraren trevlig och snäll. För universitetslärare är det viktiga snarare att ha en god kommunikativ kompetens, sträva efter ömsesidig förståelse och visa respekt för studenterna.
– Till exempel handlar det om ett dialogiskt tilltal, att man är lyhörd för hur studenterna tar emot budskapet och undviker negativt bemötande så de känner sig inkompetenta eller kränkta.
Samtidigt är det viktigt att ha ett lämpligt avstånd mellan sig själv och studenten. Konkret innebär det att undvika fallgropar som att bli ”översocial”, komma för nära och bete sig mer som en kompis än som en lärare, eller att bli alltför distanserad.
Undervisningen tycker Jonas Aspelin kan ses som ett ömsesidigt projekt i ett dialogiskt rum där studenternas perspektiv tas på allvar. Det innebär bland annat att ge akt på ofta subtila signaler på engagemang eller ointresse.
– Det kan handla om att försöka anpassa sitt tempo, våga stanna upp om det finns tvekan i studenternas blickar, ställa frågor och be dem att fråga.
Att reflektera över vad man själv signalerar och hur det motiverar till lärande – eller inte – är heller aldrig fel, tycker han.
Tydlighet kring kursupplägg, mål och förväntningar ger bättre förutsättningar för relationsbygge. Liksom att visa intresse för studenternas frågor, återkoppla till vad de har sagt tidigare och ta sig tid för lite småprat. Och att försöka skifta fokus från sig själv och kursstrukturen till mötet med studenterna.
Det är inte alltid lätt, men färdigheten kommer med tiden.
– Var ödmjuk mot dig själv och din professionalitet. Relationskompetens är inte något som man har eller inte har. Det är en förmåga som i första hand utvecklas i den pedagogiska praktiken, i samspelet med studenterna, säger Jonas Aspelin.
Så kan relationen stärka lärandet
- Ha ett dialogiskt tilltal, var lyhörd, visa respekt för studenterna.
- Håll ett lämpligt avstånd, du ska inte bli studenternas ”kompis”, men behöver inta deras perspektiv.
- Visa intresse för studenternas frågor. Våga stanna upp. Anpassa tempot.
- Var ödmjuk. Relationskompetens är en förmåga som utvecklas över tid.
Källa: Jonas Aspelin, professor i pedagogik
