Sedan Bolognareformen 2007 är svensk högre utbildning uppdelad i tre nivåer: grund-, avancerad- och forskarnivå. En central princip har varit att kurser som ingår i behörighetsgivande examen på grundnivå inte också ska kunna ingå i examen på avancerad nivå. Nu står förvaltningarna vid Sveriges statliga universitet och högskolor i begrepp att skriva om examensbestämmelserna så att återanvändande av kurser blir möjligt. Givet att examensbestämmelserna i övrigt förblir oförändrade, kommer det vara möjligt för studenter vid flera lärosäten att ta ut en kandidatexamen och en master efter tre och ett halvt års studier i stället för nuvarande fem år. En förutsättning är att studenten läser några kurser på avancerad nivå under grundutbildningen.
Varför övervägs denna devalvering av examenskraven? Det är en komplex fråga som behöver utredas men mest uppenbart på grund av en ny tolkning av högskoleförordningen. I bilaga 2, examensordningen, står: ”Masterexamen uppnås efter att studenten fullgjort kursfordringar om 120 högskolepoäng […] Därtill ställs krav på avlagd kandidatexamen”. Därtill har fram tills nyligen tolkats som att studenten först ska läsa 180 hp enligt kraven för kandidatexamen och därefter ytterligare 120 hp. Förtydliganden har gjorts i lokala examensbestämmelser som varje lärosäte har rätt att fastställa, exempelvis ”En masterexamen får, förutom kurser på avancerad nivå, bestå av kurs eller kurser på grundnivå […]. Kursen eller kurserna […] får inte ha ingått i studentens examen på grundnivå”.
Under senare år har Överklagandenämnden för högskolan (ÖNH) i flera beslut (reg.nr 243-300-17 och 243-1171-20) hävdat att högskoleförordningen inte ger stöd för att neka studenten att inkludera en kurs i examen på avancerad nivå med hänvisning till att den ingår i den behörighetsgivande kandidatexamen. Vid universitets- och högskoleförvaltningar och inom Sveriges universitets- och högskoleförbunds (SUHF) expertgrupp för studieadministrativa frågor, har det diskuterats hur man ska ställa sig till detta. Examenshandläggare förutser grava konsekvenser om återanvändning tillåts och har ifrågasatt om det är förenligt med lagstiftarens intentioner vid införandet av Bolognaprocessen. Expertgruppen för studieadministrativa frågor gör en annan tolkning. I minnesanteckningar från ett möte 28 oktober 2025 står ”examina ska grunda sig på lärandemål och uppnådd kompetens, inte på utbildningens längd, i linje med fokus på resultat snarare än studietid”.
Enligt expertgruppens tolkning är det ovidkommande att kurser från kandidaten återanvänds i mastern så länge examenskraven för respektive examen uppfylls. Den anlägger ett atomistiskt synsätt och ser på varje examensnivå och dess examenskrav var för sig utan att reflektera över utbildningsgången fram till en master i sin helhet och vilken kompetens den är tänkt att ge.
”Om återanvändning av kurser tillåts, påverkar det i grunden utbildningens innehåll och kvalitet och förslaget står i konflikt med högskolelagens 1 kap.”
Men en helhetssyn är nödvändig. Det är uppenbart att de studenter som väljer det snabbspår som återanvändning av kurser öppnar, får med sig betydligt mindre kunskaper och färdigheter från utbildningen än de som fullgör de fem års heltidsstudier som kandidat- och masterstudier tillsammans är planerade att omfatta. Om återanvändning av kurser tillåts, påverkar det i grunden utbildningens innehåll och kvalitet och förslaget står i konflikt med högskolelagens 1 kap. 9§ krav på fördjupning av kunskaper, färdigheter och förmågor på avancerad nivå i förhållande till grundnivån. Om de flesta kurserna i masterexamen överlappar med de i kandidatexamen sker en mycket liten utveckling under masterstudierna, och den kompetens – i bemärkelsen fördjupning och bredd – som uppnås är betydligt mindre än om studenten hade fullföljt hela studiegången.
Vid högre lärosäten och de myndigheter som är knutna till dessa bör man också reflektera i vidare bemärkelse över följder av att ”effektivisera” utbildningen på det här sättet. Över samhälleliga konsekvenser av att släppa ut studenter på arbetsmarknaden ett år eller mer i förtid. Över hur institutioner och ämnen kommer att drabbas av minskat studentunderlag på kurser. Över hur förändringen kommer påverka svenska universitet och högskolors anseende internationellt.
Att tillåta återanvändning av kurser är en signal från universitets och högskolors ledningar att det är ett gott val att göra, men hur väl kan en sökande till forskarutbildningen som har läst 210 hp konkurrera med en som har läst 300 hp? Universiteten bär ansvar för att garantera kvalitet i utbildningen. Det är inte enbart en fråga om att kvalitetssäkra utbildnings- och kursplaner och att tillsätta kompetenta lärare. Studenter läser i regel mot en examen, examenskraven är därigenom oupplösligt förbundna med kvalitet i utbildningen.
Enligt högskolelagen 2 kap. 6§ ska vetenskapligt kompetenta medarbetare ha avgörande inflytande över beslut som rör utbildningens och forskningens innehåll och kvalitet. Följaktligen bör medlemmar i kollegiala organ, såsom fakultetsnämnder och områdesnämnder, vid varje högre lärosäte där denna förändring övervägs, informeras ingående och involveras i bedömningen av konsekvenserna av att tillåta återanvändning av kurser från behörighetsgivande examen i examen på avancerad nivå.
”Jag vill därför med denna text sprida information för att möjliggöra kollegialt inflytande och debatt.”
Jag har erfarit att denna information har brustit. Förhoppningsvis ser det annorlunda ut vid andra universitet och högskolor. Givet den tystnad som råder kring denna fråga befarar jag dock att den i flera fall inte nått utanför förvaltningarna. Jag vill därför med denna text sprida information för att möjliggöra kollegialt inflytande och debatt.
Låt oss återvända till ÖNH:s beslut, vad uttrycker det? De skriver återkommande: ”Överklagandenämnden kan konstatera att det i högskoleförordningen inte ställs upp något hinder för att en kurs som ingått i en examen på grundnivå även kan ingå i en examen på avancerad nivå”. Det är ett påpekande om att ÖNH nu bedömer lagstödet otillräckligt för att avslå en examensansökan med en sådan begäran. Tillägg och förtydliganden i högskoleförordningen görs löpande genom regeringsbeslut. ÖNH:s formulering kan därför tolkas som ett påpekande om att ett förtydligande i examensordningen är nödvändigt för att lärosätena ska kunna fatta juridiskt hållbara beslut. Den fråga som ska drivas är således att regeringen bör tydliggöra i examensordningen att kurser som ingår i en behörighetsgivande examen inte får ingå i en examen på avancerad nivå, så att progressionen mellan utbildningsnivåerna kan säkerställas.
Elinor Hållén
Affilierad forskare i filosofi, Uppsala universitet
