Bokmässans andra morgon. Luften står ännu inte helt stilla. I alla fall inte i den mässhall där Göteborgs universitet håller till med sin öppna monter. Väggarna har olika nyanser av blått och på den långa väggen syns den pampiga universitetsbyggnaden som egentligen finns vid Vasaplatsen. Ulrika Andersson, klädd i grönt, talar om yttrandefrihet. Inte många meter bort handlar det om något helt annat, ”När klassiker får nytt liv”. I sin egen presentation ger hon, utifrån den senaste nationella SOM-undersökningen, nya perspektiv på yttrandefrihet. Inte minst poängterar hon att allt fler svenskar menar att yttrandefriheten är hotad. Å andra sidan köper många att inskränkningar av yttrandefriheten görs. Om det är nödvändigt för till exempel rikets säkerhet.
Hon är docent i journalistik, medier och kommunikation och forskare vid SOM-institutet vid Göteborgs universitet. SOM står för samhälle, opinion och medier. Apropå yttrandefrihet är det på rätt plats hon talar om det. På Bokmässan är det bokstavligt talat högt i tak samtidigt som det varje år blossar upp små eller stora bråk om vilka som får eller inte får framföra sina åsikter. Om en stund kommer hon att i en något lugnare miljö ivrigt beskriva hur det är när den första datafilen med information om årets SOM-undersökning kommer.
”Det är som julafton. Det går inte att förklara. Jag känner eufori när man får helt färska nya data.”
– Det är som julafton. Det går inte att förklara. Jag känner eufori när man får helt färska nya data. Alla på jobbet är likadana, säger Ulrika Andersson.
Stimmet, sorlet, stöket och mässbesökare i ständig rörelse, gör att det är en utmaning som åhörare att hålla koncentrationen uppe. Men Ulrika Andersson ger intryck av att vara helt oberörd. Efter det som hände på den lokala Pridefestivalen för sisådär tio år sedan, kan hon hantera det mesta. Hon och en kollega skulle prata på Stadsteatern och de skulle berätta om vissa resultat från Göteborgsversionen av SOM-undersökningen.
Salongen var fullsatt och när de kom upp på scen insåg de att det inte fanns någon skärm, ingen projektor. Ulrika samlade snabbt ihop tio flaskor och ställde dem på ett bord. När kollegan berättade om undersökningsresultaten illustrerade Ulrika genom att flytta flaskor fram och tillbaka: ”40 procent tycker si och så. Det visar de här fyra flaskorna”. Så att någon börjar sjunga, det rör henne inte i ryggen.
– Som forskare tycker jag att det är viktigt att vara här på mässan. Det är en del av den tredje uppgiften att ge tillbaka till samhället. Och att kunna förmedla: Vad ser vi för något? Ser vi förändringar? Sedan kan inte jag svara på hur vi löser det här problemet eller vad vi kommer att landa i, men jag kan titta på hur det ser ut bakåt och fram till nästan nu. Kanske kan jag väcka någon fråga, förklarar Ulrika Andersson.
Att kunna ställa frågor till en stor grupp människor roar henne, att se hur olika grupper förhåller sig till varandra och att då jämföra dem med varandra och sedan titta på hur det ändras över tid. Hon tycker om kvantitativa enkätundersökningar, siffror.
– Man kan, med hjälp av dessa siffror, säga något om omgivningen och samtiden. Det blir ju en väldigt grov bild, alla människor kommer inte att känna igen sig. Men det kan ändå stämma till en större del, säger Ulrika Andersson.
Hon rynkar pannan i sin funderingsjakt på vad det är som är så roligt med jobbet. Jo, kommer hon fram till efter en stund, det är att formulera frågor och ja, hela undersökningsprocessen från ax till limpa. Hon understryker också hur tacksam hon är över att så många svarar på SOM-institutets frågor trots att frågepaketen är omfångsrika. Glad är hon också över själva arbetsplatsen som hon beskriver som en trygg plats där man både ”är backad av alla och backar alla”.
– Nu vet jag att de som är biträdande undersökningsledare tycker att det finns en hierarki. Men jag jämför med när man jobbar på en institution där det finns en extremt tydlig hierarki mellan olika personalgrupper. Alla behövs och även om vi är relativt få så är vi dubbelt så många som vi var för tio år sedan, konstaterar Ulrika Andersson.
Mycket har hänt sedan SOM-institutet startades 1986 av Sören Holmberg, Lennart Weibull och Lennart Nilsson. Nu finns här sex disputerade forskare, två undersökningsledare, flera biträdande undersökningsledare, en forskningskommunikatör och en administratör. Ulrika Andersson menar att det har vuxit lagom snabbt.
När hon var ung drömde hon om att bli journalist, författare eller forskare och tidigt gjorde hon egna tidningar, egna enkäter med fem tillfrågade. Hon säger att hon hittade hem när hon började på universitetet och talar kärleksfullt om att undersöka, beskriva och analysera.
Varje år, varje höst sedan 1986 genomförs SOM-undersökningarna. Enkätundersökningar med frågor med samhällsfokus skickas ut, med post, till slumpmässigt utvalda personer i hela Sverige. Nu har årets upplaga, eller upplagor, precis gått iväg, till totalt 45 000 svenskar. Först fick de aviseringskort och sedan, en vecka senare, fick alla ett brev med undersökningen i.
I en annan del av Göteborg, ett stenkast från Linnéplatsen, håller den oberoende undersökningsorganisationen SOM-institutet till, fem trappor upp i det så kallade Mediehuset. Formellt tillhör institutet institutionen för journalistik, medier och kommunikation, JMG. I ett avlångt mötesrum visar den mustaschprydde Daniel Jansson slides ”med lite trender och grafer” som han uttrycker det. Han är forskningskommunikatör och har den här dagen sin dotter med på jobbet. Han har varit anställd här i tio år och var tidigare på en avdelning för infrastruktur, Svensk nationell datatjänst, SND. Då jobbade han med data från bland annat SOM-institutet. I början på SOM-institutet var han biträdande undersökningsledare med ett visst ansvar för kommunikationen och i takt med att verksamheten har strukturerats om har rollen renodlats.
Daniel Jansson förklarar att medborgarpanelen är en så kallad webbpanel där 70 000 personer är med och svarar på frågor löpande under året. På så sätt finns det möjlighet att följa individer under tid, man kan göra experiment med olika typer av frågeformuleringar och inte minst går det att göra det forskningsanpassat, lite mer specifikt och smalt. Daniel Jansson säger att de två stora projekten kompletterar varandra. Med hjälp av SOM-undersökningarna kan man analysera Sverige, svenskarna och populationen och genom medborgarpanelen går det till exempel att ställa specifika frågor till särskilda grupper som exempelvis universitetslärare eller nyblivna föräldrar, om man vill det. Hälften av all operativ personal på SOM-institutet jobbar med medborgarpanelen och hälften jobbar med SOM-undersökningarna. Sedan görs även andra undersökningar, till exempel Pep-rapporten i samarbete med Generation Pep.
Att institutets flaggskepp, SOM-undersökningarna, genomförs på hösten varje år är för att det ska gå att jämföra år för år på bästa sätt, inte minst är det viktigt att de görs efter valet de år det är valår. SOM-institutet är inte ensamma i det arbetet utan samarbetar med många olika forskare i olika projekt, från lärosäten över hela landet och dessutom finns även myndigheter och offentliga organisationer med och bekostar delar av undersökningarna. För att de ska kunna ställa sina frågor till det slumpmässiga och representativa urvalet som får breven. SOM-undersökningen görs i regel i tre olika varianter, den nationella, en västsvensk och en i Göteborg. Delar av formuläret mäter bakgrundsfrågor. Hur man bor, hur nöjd man är med sitt liv, om man lutar åt vänster eller höger i politiken.
– Genom våra upprepade påminnelseinsatser under hösten når vi väldigt många och det blir också en bättre balans i vilka som svarar. Vissa högpresterande grupper svarar direkt när undersökningen kommer. Men med den långa fältperioden så når vi även många yngre män, som generellt är lite svårare att få att svara, säger Daniel Jansson.
Det här arbetssättet är kostsamt, att skicka ut fysiska brev, men det handlar om att nå så många som möjligt av de slumpmässigt utvalda. Om att ge dem chansen att göra sina röster hörda. I nästa steg blir siffrorna och datan till beslutsunderlag för myndighetschefer, tjänstemän eller politiker. Det används i SOU:er och i forskning. Ungefär 50 procent av alla som slumpmässigt har dragits från folkbokföringsregistret svarar på undersökningen. Så har det sett ut de senaste tio åren och det är de nöjda med på SOM-institutet.
Men i en historisk kontext så är det betydligt färre som svarar numera. På 1990-talet kunde det vara uppemot 70 procent som svarade. Så såg det ut fram till och med millennieskiftet och från 2010 började svarsfrekvensen sjunka ytterligare. Konkurrensen om svenskens information har ökat och vår ständiga digitala närvaro har gjort att värdet i en samhällsenkät som SOM-undersökningen har devalverats för många invånare. Det tror i alla fall Daniel Jansson. SOM-undersökningen genomförs bara på svenska, det påverkar också svarsfrekvensen. Dessutom spelar den förändrade postgången in, liksom demografiska sammansättningar. Men i motsvarande undersökningar i till exempel USA, då räknar man med ungefär tio procents svarsfrekvens.
Föreståndaren Annika Bergström, för dagen klädd i en ljus och randig skjorta, håller på fotbollslaget Östers IF från Växjö men från början är hon född och uppvuxen i Vetlanda. Hon vill att SOM-institutet ska leverera högkvalitativa enkätundersökningar, att de ska gå i bräschen för utvecklandet av enkätmetoder och att de också ska dela med sig av det arbetet.
”Det vi gör är relevant, får stor spridning och användningsgraden är hög.”
Redan 1991 kodade hon de öppna svaren i SOM-undersökningen och sedan har Annika Bergström funnits med som samverkande forskare från mitten av 1990-talet fram till i dag. Mellan 2010 och 2017 var hon undersökningsledare och sedan 2023 är hon föreståndare.
– Det vi gör är relevant, får stor spridning och användningsgraden är hög. Det känns också angeläget att det vi gör kan få lite större spridning än mitt eget forskningsprojekt som kanske får mer spridning i akademin, i det vetenskapliga samhället. Jag lockas av att få vara med i ett större perspektiv, säger Annika Bergström.
SOM-institutet ska ha en stark närvaro i svensk samhällsdebatt och det är viktigt, menar hon, för att man är offentligt finansierade och har både basanslag från Göteborgs universitet och samverkansbidrag från de många samarbetsparterna. De verksamheter man samverkar med är nästan uteslutande offentligt finansierade. Samtidigt är det viktigt att kunna bidra med någon typ av fakta till samhällsdebatten, fakta som baseras på det SOM-institutet mäter så brett.
– Ja, det är nog de starkaste argumenten. Att kunna ge tillbaka men också att kunna bidra med underlag i olika situationer, konstaterar Annika Bergström som också är både professor och studierektor på JMG.
Precis som Daniel Jansson tycker hon att det är tråkigt att svarsfrekvensen inte längre är som på 1990-talet. Men, säger hon, det har blivit svårare för alla som arbetar med den här typen av undersökningar och de gör mycket för att ta reda på hur de ska få folk att svara i större utsträckning. De har testat olika tilltal, olika incitament och belöningar, som trisslotter och godis.
– Men det är ju inte heller en anledning att sluta undersöka. Så länge vi vet att vi uttalar oss utifrån de runt 52 procenten som vi har nu. Vi gör rigorösa analyser så att vi på goda grunder kan veta vilka grupper det är som inte svarar. Så jag tänker att vi ska fortsätta undersöka invånarna i Sverige, säger Annika Bergström.
När SOM-undersökningen, eller undersökningarna, presenteras blir det mediala genomslaget stort och hon tycker att media för det mesta sköter sig bra, att de ofta refererar till institutet och till undersökningen på ett korrekt sätt. Möjligen, funderar Annika Bergström, skulle det kunna pratas mer om felmarginaler och om problematiken kring siffrorna. Man ska inte ta dem för bokstavligt, inte se på dem som något exakt, något absolut. Siffrorna är inte exakta mått på verkligheten utan snarare estimat. Annars skulle det behövas att precis alla svenskar både tillfrågades och svarade.
I det här sammanhanget är undersökningsledaren Marcus Weissenbilder färskingen på jobbet, trots att han har arbetat på SOM-institutet i nio år. Han som i dag bär en prydlig ljusblå skjorta nedstoppad i sina mörka kostymbyxor, började som biträdande forskare som transkriberade svaren på de öppna frågorna utifrån kodscheman.
– När jag sökte jobbet här, då var Henrik Ekengren Oscarsson fortfarande föreståndare. Varje val hade man sett honom och Sören Holmberg i tv. Jag kände till dem väl. Alla som håller på med statsvetenskap i Sverige känner till SOM-institutet och forskningsprogrammet och jag tycker om svensk politik. Det var Henrik som intervjuade mig och anställde mig och sedan när jag började, ett par veckor senare, då var det en ny föreståndare, Johan Martinsson, och ingen hade sagt det till mig, ler Marcus Weissenbilder.
Som han ser det är det viktigaste med SOM-institutet att det är ett obundet, forskardrivet institut utan vinstmotiv. Allt de gör är offentligt, det är lätt att granska, om man vill, siffrorna och statistiken. Kunskapen ska gå att lita på.
– De privata opinionsinstituten kollar på det vi gör. De använder sig av våra frågor, våra metoder. Vi gör mycket metodforskning och det förbättrar även deras verksamhet. Det är ett bra användande av skattepengar att finansiera oss. Man får ut mycket per skattekrona, säger Marcus Weissenbilder.
Mindre än två veckor har gått sedan riksdagsvalet och debatten om opinionsundersökningar har inte hunnit ebba ut. Den ena visade si och den andra så, och så fortsatte det fram tills vallokalerna stängde. Marcus Weissenbilder menar att problemet inte är undersökningarna i sig utan hur de framställs i media. Han menar att de måste göras ”mindre sexiga”. Tidningar, tv och radio måste visa mer, mer siffror, mer detaljer, mer information. Hur många var det som svarade? Hur ser felmarginalerna ut?
”Det är ingenting med själva undersökningen som är fel eller dåligt. Det är ju fortfarande den allra bästa valdagsmätning som vi har i Sverige.”
Han försvarar också den vallokalsundersökning i SVT som just Henrik Ekengren Oscarsson ansvarade för. Undersökningen var helt enkelt inte skapad för att summera blockskillnader på det sätt som det presenterades och det borde SVT ha påpekat tydligare.
– Men det är ingenting med själva undersökningen som är fel eller dåligt. Det är ju fortfarande den allra bästa valdagsmätning som vi har i Sverige, menar Marcus Weissenbilder.
På SOM-institutet tuffar undersökningsvardagen på. Han och fem andra delar på ansvaret för det telefonnummer dit folk kan ringa och ställa frågor, avanmäla sig eller klaga på de många postutskicken.
– Det ska vara så lätt som möjligt att lämna undersökningen om man vill, men det är också viktigt att veta varför deltagare inte kan eller vill medverka. I förra veckan ringde en kvinna som sa att hon inte litar på några svenska universitet, för att de är så vänster. Jag försökte förklara vilka vi är, vad vi gör och hur våra resultat används. Till slut ändrade hon sig och skulle faktiskt svara på enkäten, säger Marcus Weissenbilder.
