När mina tvillingar föddes befann jag mig mitt i en akademisk karriär som jag hade stora planer för. Jag ville leda större forskningsprojekt, bygga forskningsmiljöer och skriva böcker som kunde förändra historieskrivningen inom mitt eget forskningsfält. Under flera år hade jag samlat källmaterial och teoretiskt underlag till åtminstone tre monografier och såg framför mig att så småningom meritera mig vidare.
Jag räknade naturligtvis med att barn skulle påverka arbetet. Småbarnsåren är en livsfas som både arbetslivet och forskningssystemet åtminstone delvis har lärt sig att förhålla sig till. Föräldraledighet registreras, och forskningsfinansiärer kan i vissa sammanhang ta hänsyn till sådan ledighet när akademisk ålder beräknas.
Kristina Myrvold
Docent/universitetslektor i religionsvetenskap, Linnéuniversitetet och Lunds universitet
Det jag inte förstod var att modellen vilar på en annan förutsättning: att omsorgsbehovet därefter minskar. Barnet börjar förskolan, sedan skolan och fritids. Föräldern återgår till arbetet och kan återigen vara den akademiska arbetstagare som systemet bygger på – undervisa, forska, skriva ansökningar, resa på konferenser och vara tillgänglig för möten. För mig blev det inte så.
Tecknen fanns tidigt. Ett av barnen hade stora svårigheter med mat, bad, kläder och övergångar. Under nästan ett år gick han till förskolan i pyjamasbyxor eftersom det var det enda han kunde ha mot kroppen. Förskolan tyckte att jag måste få på honom riktiga byxor, annars kunde han bli retad. Jag försökte, men hans känslighet var verklig och gick inte att resonera bort. Till slut köpte jag svarta pyjamasbyxor som såg ut som vanliga mjukisbyxor.
Så började ett liv av anpassningar: maten, kläderna, rutinerna, miljöerna och kraven. Länge gick vardagen att få ihop genom omfattande anpassningar hemma. När skolan började gick det inte längre. Beteenden som i efterhand gick att förstå som affekt, stress och förlorad regleringsförmåga kunde av skolan och andra, när förståelsen för NPF brast, tolkas som trots, provokationer eller bristande gränssättning.
En vanlig skolmorgon kunde innebära att oron blev så stark att ett barn inte förmådde lämna bostaden eller hamnade i affekt där saker kastades och ett rum revs upp. I de svåraste lägena kunde barnet försöka skada sig själv eller någon annan.
På några minuter kunde en arbetsmorgon förvandlas till flera timmars krishantering. När situationen väl hade lugnat sig förväntades barnet kunna gå till skolan och jag återgå till mitt arbete som om det varit vilken morgon som helst.
Jag gick till universitetet och undervisade efter morgnar då ett barn hade varit i sådan affekt att jag hade blodiga märken på armarna.
”Under flera år försökte jag ändå hålla fast vid forskningen. När barnen hade somnat fick jag kanske två timmar framför datorn. Där skulle undervisning förberedas, studenttexter läsas, mejl besvaras och forskning bedrivas.”
Under flera år försökte jag ändå hålla fast vid forskningen. När barnen hade somnat fick jag kanske två timmar framför datorn. Där skulle undervisning förberedas, studenttexter läsas, mejl besvaras och forskning bedrivas. Men forskning kräver sammanhängande tid och ett mentalt utrymme där komplexa resonemang kan hållas levande från en dag till nästa. Efter hand öppnades filerna alltmer sällan. Jag började tacka nej till konferenser, resor, samarbeten och uppdrag. Inte för att ambitionen försvann, utan för att det inte längre fanns någon marginal.
Akademiska karriärer behöver inte ta slut genom ett enda beslut. De kan försvinna genom hundratals små tillfällen som inte längre går att ta. Efter ett tag kommer färre frågor. Sedan blir det tyst.
Samtidigt uppstår ett helt annat arbete. Ett barn med stora stödbehov kan ha kontakt med skola och elevhälsa, BUP, habilitering, LSS, socialtjänst och annan vård. Varje verksamhet ansvarar för sin del, men någon måste förstå helheten, följa upp vad som sagts och försöka få systemen att fungera tillsammans. Ofta blir den personen föräldern.
Under våren 2026 hade jag närmare 50 möten som berörde mina barn, utöver mina egna vårdbesök. Det var fler möten än jag under många perioder hade som heltidsarbetande universitetslektor.
Det finns också en paradox i stödet. Föräldrar erbjuds föräldrautbildningar, diagnoskunskap och strategier att arbeta med hemma. Sådant kan vara värdefullt, men det skapar inte fler timmar på dygnet och ger ingen återhämtning. Den som redan använder kvällarna till skolkontakter, dokumentation och ansökningar behöver inte alltid mer kunskap om hur hon ska göra ännu mer. Det som saknas är konkret avlastning.
”Till slut återstår ofta den lösning som från arbetsgivarens perspektiv kan se ut som ett individuellt val: att gå ned i arbetstid.”
För många familjer är dessutom en fungerande skola och fritids helt avgörande för möjligheten att arbeta. När skolan inte lyckas anpassa undervisning, krav och miljö efter barnets förutsättningar flyttas en stor del av konsekvenserna hem. Föräldern kan lägga timmar på att försöka få ett oroligt barn till skolan, behöva finnas på plats under skoldagen eller vara tillgänglig därför att barnet inte klarar fritids.
Till slut återstår ofta den lösning som från arbetsgivarens perspektiv kan se ut som ett individuellt val: att gå ned i arbetstid.
Men när omsorgen breder ut sig över morgnar, eftermiddagar, nätter och arbetsdagar finns till sist ingen normal arbetsdag kvar att organisera. Inom akademin är forskningen dessutom ofta det som lättast skjuts fram. Undervisningen har fasta tider, examinationen har deadlines och mötena ligger i kalendern. Forskningen är flexibel – tills just den flexibiliteten på sikt urholkar meriteringen.
Föräldraledighet är synlig. Det långvariga omsorgsarbetet efter småbarnsåren är det inte. Det består av några timmar mindre arbete här, ett skolmöte där, ännu ett vårdbesök, en resa som inte går att genomföra och ett forskningsprojekt som aldrig blir färdigt.
Här finns också en jämställdhetsfråga. Kvinnor tar fortfarande en större del av det obetalda omsorgsarbetet. När ett barn har stora och långvariga stödbehov kan konsekvensen därför bli kvinnans minskade arbetstid, hennes bromsade karriär och lägre pension långt efteråt.
Arbetsgivaren kan inte lösa ett barns skolgång eller ersätta brister i vård och kommunalt stöd. Men arbetsplatsen kan göra det möjligt att fortsätta arbeta. Ett avgörande från EU-domstolen 2025 tydliggjorde att arbetsgivare under vissa förutsättningar kan behöva göra skäliga anpassningar för arbetstagare som vårdar barn med funktionsnedsättning. För akademin borde frågor om arbetstid, digitala möten, framförhållning och fysisk närvaro därför inte enbart bero på en enskild chefs förståelse.
Det är en facklig fråga.
För någonstans finns fortfarande böckerna, forskningsprojekten och samarbetena som aldrig blev av. I ett cv kan resultatet se ut som lägre produktivitet eller minskad ambition. Bakom kan finnas år av omsorg, samordning och krisberedskap som aldrig registrerades som arbete eller föräldraledighet.
Akademin har lärt sig att se föräldraledigheten. Men den behöver också börja se det som händer när den ledigheten sedan länge är slut, men omsorgsansvaret inte är det.
Kristina Myrvold
Docent/universitetslektor i religionsvetenskap,
Linnéuniversitetet och Lunds universitet
