Allt fler indikatorer pekar på att Kina är på väg att bli världens ledande forskningsnation. Tendensen förstärks av att USA under president Trump skär ned på forskningsanslagen.
I ett bredare sammanhang har det kinesiska kommunistpartiet visionen att landet ska vara världsledande inom ekonomi, politik, teknologi och militärmakt år 2049, när Folkrepubliken Kina firar 100-årsjubileum.
Ett led i att verkställa ambitionen är att storsatsa på forskning. Det har gett förbluffande snabba framsteg och kinesiska forskningsinstitutioner och universitet har klättrat häpnadsväckande snabbt på olika topplistor, framför allt när det gäller antal publicerade forskningsartiklar.
Nature Index rangordnar varje år ledande forskningsinstitutioner utifrån antalet vetenskapliga artiklar i ledande tidskrifter. 2025 är nio av tio institutioner i topp kinesiska, från andra länder återfinns bara Harvard på tredje plats.
”Det är inget tvivel om att Kina nu är nummer ett, både i kvantitet och kvalitet.”
Just hemkommen från Kina slår Dan Larhammar, professor emeritus i molekylär cellbiologi vid Uppsala universitet och tidigare ordförande i Kungl. Vetenskapsakademien, fast att Kina är den världsledande forskningsnationen.
– Det är inget tvivel om att Kina nu är nummer ett, både i kvantitet och kvalitet, säger han.
Han hänvisar bland annat till rapporten Stint Outlook #4 från Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning (Stint). Rapporten är skriven av Erik Forsberg, som representerar Stint i Kina och Sydostasien. Han har arbetat i Kina i mer än 17 år och är biträdande lektor vid Zhejiang University i Kina.
Från Malaysia berättar Erik Forsberg, via Teams, för Universitetsläraren:
– Jag har under en längre tid påpekat för folk hemma i Sverige att Kina är väldigt duktiga på forskning. Men då var alltid reaktionen att sådan här rankning inte visar hur det är på riktigt. På ett eller annat sätt sopade man så att säga den statistiken under mattan.
Erik Forsberg påpekar att vanliga rankningslistor av universitet väger in faktorer som rykte, undervisning och resurser.
– Så om man vill förstå vilken som är bäst i världen på bra forskning är det fel typ av rankning att titta på.
I stället tog Erik Forsberg fram en rad olika indikatorer som enbart fokuserade på forskningsstyrka. Han menar att om man ser till alla siffror och metoder aggregerat så pekar de alla på samma sak.
– Alltså, även för mig som har jobbat väldigt länge i Kina och som länge försökt påpeka att Kina är väldigt duktiga på forskning, sitter det hårt inne att säga att Kina är den världsledande forskningsnationen. Så man faller lätt tillbaka och säger att det är en världsledande forskningsnation. Men tittar man på siffrorna så är det tydligt hur det ligger till.
Men han påpekar att den bilden inte gäller rakt över. Det finns två områden där Kina inte är bättre än Nordamerika och Europa.
– Det ena är kommersialisering av forskning, innovation och forskningsnära innovation. Vi är duktiga på att det vi forskar fram kommersialiseras, antingen i startups eller via samarbeten med större bolag.
Det andra är grundforskning, de nya idéerna kommer inte från Kina.
– Det är fullt förståeligt, för Kina har ju fram till i förrgår hållit på att komma ikapp oss. Vad som händer framöver är mer intressant. Nu håller Kina på att kraftigt skruva upp finansieringen av grundforskning. Resursökningen har legat på i snitt 13 procent de senaste åren och i år skrev de upp anslagen till grundforskning med 16 procent. Så det går snabbt uppåt, säger Erik Forsberg.
Vi återvänder till Dan Larhammar som utvecklar sitt resonemang.
– Man kan ju mäta forskningsproduktivitet och framgångar på olika sätt. Mäter man till exempel hur många toppforskare det finns, ligger USA fortfarande etta. Men det baseras på hur de har publicerat under en längre period. Det tar ju tid för Kina att komma ifatt. Andelen kinesiska forskare bland de mest citerade (under de föregående elva åren, reds. anm.) ökade från 4 procent 2014 till 20 procent 2025, medan USA minskade från 53 till 37 procent, men ligger alltså fortfarande i topp.
En mer aktuell bild, en nutidsbild, ger data från Centre for Science and Technology Studies (CWTS) Leiden Rankings, publicerad av Leidens universitet i Nederländerna.
– Den visar vilken förändring som har skett under en tioårsperiod. Det är en dramatisk förändring. Jag blev själv väldigt förvånad när jag såg resultatet från CWTS i Leiden, säger Dan Larhammar.
CWTS tittar på publiceringar i de tio procent bästa tidskrifterna och jämför perioden 2009 till 2012 med perioden 2019 till 2022.
– Över alla discipliner inom forskning är i den första perioden 16 av de 20 första universiteten i USA. Inget av de 20 bästa var från Kina.
Tio år senare är Kina nummer ett. De har tolv av de 20 platserna, USA har minskat från 16 till fem universitet på listan. Även nedbrutet i olika forskningsämnen är omsvängningen dramatisk. Enligt Dan Larhammar är det ”oerhörda förändringar” också i matematik och datavetenskap, fysik och ingenjörsvetenskap.
Men man kan förstås fråga sig om det är ett relevant mått som institutet i Leiden använder.
– Vi har försökt hitta brister, att Kina till exempel fokuserar på att publicera i vissa tidskrifter. Men jag har svårt att tänka mig att det kan vara hela förklaringen, inte när man har sett det på ort och ställe och pratat med kollegor, säger Dan Larhammar.
Han hänvisar till sina resor i Kina där han har besökt ett tiotal olika forskningsinstitut.
– De är i allmänhet väldigt nya, har enorma resurser, toppmodern utrustning, generösa lokaler och oerhört duktiga forskare där många har tillbringat perioder i USA eller Europa, eller ibland i Japan eller Australien. De är nu åter i Kina och bygger upp forskningen.
En vecka före intervjun har Dan Larhammar besökt Kinas neurovetenskapliga konferens med 5 000 deltagare, de allra flesta kinesiska forskare.
– Det är världsledande forskning som presenteras där. För ett år sedan var jag på International Meeting for Molecular Biology and Evolution, som hölls i Beijing för första gången. Det var likadant där. Det var enorma forskningsprojekt som presenterades som kan genomföras tack vare de goda resurser som finns i Kina. Så det är banbrytande forskning som är världsledande.
För balansens skull påpekar Dan Larhammar att långt ifrån all kinesisk forskning är högklassig. Det finns en stor spännvidd och till exempel kan man inte lita på all kinesisk forskning om det som kallas traditionell kinesisk medicin.
Om Dan Larhammar är säker på Kinas ledande position är andra i Sverige mer tveksamma. Som Per-Olof Brehmer, vicerektor för samverkan och strategisk utveckling vid Linköpings universitet, påpekar: man kan inte självklart anta att volym är ett likhetstecken mellan kvalitet och bidrag till forskningsfronten.
– Tittar man bara på mängden vetenskapliga publiceringar, då kan man inom flera fält peka på att Kina är den som publicerar mest just nu. Men om man däremot tittar mer på vetenskapligt bidrag och kvaliteten på de bidrag som kommer, då är det inte alls lika självklart att sätta ett likhetstecken mellan volym och kvalitet och bidrag till forskningsfronten, säger Per-Olof Brehmer.
”Kina är absolut inte världens ledande forskningsnation när det gäller humaniora, samhällsvetenskap och statsvetenskap, därför att sådana ämnen inte beforskas hur fritt som helst i Kina. Där kan vi säga att vi nästan vinner på walk over hos oss.”
Och Erik Renström, rektor vid Lunds universitet vill nyansera.
– Kina är absolut inte världens ledande forskningsnation när det gäller humaniora, samhällsvetenskap och statsvetenskap, därför att sådana ämnen inte beforskas hur fritt som helst i Kina. Där kan vi säga att vi nästan vinner på walk over hos oss.
Däremot har Kina gått framåt på bred front när det gäller fysik, kemi, matematik, ingenjörsvetenskaper och livsvetenskaper.
– Där måste man också säga att Kina är ett stort land. De har skalfördelar. Men jag tycker inte heller att vi ska glömma att vi är extremt mycket bättre på att utbilda en stor del av befolkningen och att skapa värde för samhället i stort, säger Erik Renström.
Men det finns en elefant i rummet. Kina är en enpartistat, en alltmer auktoritär diktatur, som återkommande anklagas för spioneri och för att stjäla forskningsresultat. Säkerhetspolisen har länge manat universiteten att vara försiktiga vid samarbete med Kina.
– Det grundläggande när det gäller Kina är att det finns en militär och civil samverkan och att det finns en underrättelselag som tvingar personer att dela med sig av uppgifter till den kinesiska underrättelsetjänsten om den ställer frågan, säger Gabriel Wernstedt, pressekreterare hos Säpo.
Gabriel Wernstedt frågar retoriskt: vad har det för betydelse för Sverige?
– För att vara ett så litet land har vi teknologi och forskning som ligger i absolut framkant i världen. Och det gäller inom allt ifrån teknik till grön teknologi och olika typer av annan forskning. Och det här är förstås någonting som den kinesiska underrättelsetjänsten är intresserad av.
Men inte heller Säkerhetspolisen avråder rakt av från samarbete med Kina.
– Det är inte så att allt samarbete med Kina på något sätt skulle vara skadligt. Men däremot är det viktigt att ställa sig ett antal frågor när man har ett samarbete med ett land som Kina, kring möjliga sårbarheter som finns kopplade till de samarbetena.
Tankesmedjan Frivärld, varnar liksom Säkerhetspolisen för risker vid samarbete med kinesiska universitet och kinesiska forskare. Frivärld, grundad 2011, är en utrikes- och säkerhetspolitisk tankesmedja som drivs av stiftelsen Fritt näringsliv, i sin tur grundad av Svenskt näringsliv 2003.
Frivärld har tidigt identifierat och lyft fram behov av att förstå säkerhetsrisker kopplat till den akademiska världen.
– Vi har framför allt pekat på att det hos universiteten tidigare har handlat om en omedvetenhet och brist på kunskap. Det tror jag inte man kan påstå är fallet i dag, säger Frivärlds chef, Anna Renneus Guthrie.
Hon menar att det under ett antal år har funnits granskning, kritik och debatt, och att det har skett en utveckling på området som gör att universiteten har stärkt sin förmåga att hantera säkerhetsrisker.
– Samtidigt kvarstår en grundläggande problematisk ojämlikhet, när en demokratisk akademisk miljö blandas med akademiska miljöer från system där frihet och demokrati inte existerar och/eller har helt andra innebörder.
Rysslands invasion av Ukraina har varit en vattendelare.
– Om man ser på samhället i stort så har vi ju vid det här laget gjort upp mycket med den så kallade naiviteten, som vi kollektivt kan titta tillbaka på och säga att vi hade fram till Rysslands invasion av Ukraina. Men frågan är om vi inte också nu skulle kunna ha nytta av de här insikterna för att höja vår beredskap och gard för andra aktörer också.
Kan man med för stort säkerhetstänkande missa forskningssamarbeten som skulle vara till fördel för Sverige?
– Det är allt tydligare att auktoritära makter vill underminera demokratiers sammanhållning på många olika sätt. Jag tror inte att mer kunskap om säkerhet gör oss mindre produktiva inom forskningsområdet. För att kunna värna vårt eget, vår egen demokrati och vår egen produktivitet och välfärd och samhällets utveckling, behöver vi snarare ha omvärldsläget ständigt närvarande och utifrån det fatta goda och rimliga beslut och göra de avvägningar som behöver göras, säger Anna Rennéus Guthrie.
Inställningen inom svensk akademi är betydligt mindre alarmistisk. Linköpings universitet har pekats ut som ett av lärosätena med mest riskfyllda samarbeten med Kina.
– Nej, jag skulle inte säga att vi sticker ut i det perspektivet, utan som ett bredduniversitet har vi ganska mycket samarbeten internationellt och det inkluderar även kinesiska lärosäten och akademiker. Vi har tydliga rutiner i det internationella samarbetet och har inte valt bort kinesiska lärosäten som en part att jobba ihop med, säger vicerektor Per-Olof Brehmer.
I en uppmärksammad debattartikel i fjol i Svenska Dagbladet pläderade de fyra rektorerna vid Chalmers, KTH och universiteten i Lund och Uppsala för mer samarbete med Kina.
Så här säger Erik Renström, rektor vid Lunds universitet:
– Allmänt står ju akademin för internationellt samarbete. Att bojkotta någon, beroende på vilken nationalitet man har, är emot vår grundläggande hållning. Vi har många som har etablerat samarbeten med kinesiska kollegor sedan decennier tillbaka, och det ligger något värdefullt i att behålla kontakten. Trots geopolitiska spänningar så behöver vi inte avhumanisera varandra utan behandla varandra som goda kollegor.
Men han menar samtidigt att man inte ska blunda för att det finns en problematik.
– Det är ju uppenbart i dag att vår bild av vad ett gott samhälle är skiljer sig från en del andra länders, och det gäller tyvärr inte bara Kina. Överlag kan man säga att det har blivit något som akademin måste ta med i beräkningen.
Man måste börja med att göra en översyn på hemmaplan, anser Erik Renström.
– Vad har vi för egen verksamhet som skulle kunna tänkas vara intressant för andra? Och hur skyddar vi den? Därför att de fall av säkerhetshot som har upptäckts hittills handlar ofta om att komma in i nätverk, få tillgång till olika data och att förstå våra sårbarheter.
Och vid verksamhet i Kina behövs en medvetenhet om det kinesiska samhället.
– Sen är det naturligtvis så att en medarbetare, som besöker Kina och samarbetar med kollegor där, behöver också tänka på våra kinesiska kollegors säkerhet. Att man inte i oförstånd utsätter dem för fara. Men också att man måste förstå kontexten. Man måste förstå att det inte är en alltigenom välvillig stat.
Själva forskningssamarbetet kan däremot vara konfliktfritt.
– Jag måste säga att det på lokal nivå kan vara ytterst välfungerande samarbeten. Och de undersökningar som har gjorts hittills pekar på att de forskare som har samarbeten inom STEM-områdena och som är på plats i Kina upplever samarbetena som ömsesidigt väldigt givande.
Andra forskningsområden har större problem, enligt Erik Renström.
– Det gäller till exempel Kinavetare som försöker beskriva det kinesiska samhället och den kinesiska kulturen. Det är inget nytt fenomen. Sedan länge har det varit så att om man arrangerar ett öppet seminarium med talare som anses inte gå den kinesiska regimens ärenden, så får man en påringning från en kinesisk representant, säger Erik Renström.
Lars Geschwind, SULF:s förbundsdirektör, kommenterar att akademin är internationell till sin karaktär.
– Det är två logiker som står emot varandra. Akademisk frihet, den fria rörligheten när det gäller kunskap och kunskapsproduktion står emot ett visst säkerhetstänkande och en viss försiktighet när det gäller samarbeten, inte bara med Kina. Men Kina är så dominanta och stora och de växer så mycket, så det här är väldigt mycket större frågor när det gäller Kina än andra länder.
Dan Larhammar anser att vi måste vara realistiska.
– Sverige producerar kanske 1,5 procent av världens vetenskap. Kina producerar oerhört mycket mer. För att vi ska hänga med och kunna tillgodogöra oss framstegen inom olika forskningsområden så måste vi samarbeta. Och så kan vi bidra med det som vi är bra på i Sverige.
Han lägger till:
– Men självklart måste vi samarbeta med förnuft. Vi har ju myntat ett begrepp inom Stint att man ska ha ansvarsfull internationalisering. Vi ska samarbeta där det går, men vi ska vara försiktiga där det finns anledning att vara det.
Sista ordet går till Per-Olof Brehmer vid Linköpings universitet.
– De flesta svenska lärosäten har som ambition att bidra till den vetenskapliga excellensen, och då måste man också söka samarbeten med lämpliga parter som kan bidra till att utveckla vår excellens och vår forskning. Då är det rimligt att vi samarbetar också med kinesiska lärosäten för att stärka vår position och vår roll i det internationella vetenskapssamhället. Skulle vi välja bort det, tror jag på sikt det skulle skada både oss som lärosäten och Sverige som kunskapsnation.
