I över tjugo år har en professor på ett av de lärosäten där jag är verksam haft en enkel soffa på sitt arbetsrum. Den har inte varit en lyx, inte en symbol för privilegium, utan ett redskap. Där har doktorander och kollegor kunnat slå sig ner under långa samtal om metod, teori och tvivel. Där har någon ibland kunnat andas ut efter ett misslyckat seminarium. Och ja; där har professorn själv ibland kunnat avlasta en värkande rygg några minuter mellan möten och undervisning.
Nu ska soffan bort.
Inte för att den stör någon. Inte för att den kostar pengar. Utan för att rummen ska standardiseras. Alla arbetsrum ska se likadana ut – samma möbler, samma disposition, samma funktion. Effektivitet, sägs det. ”Det blir lättare och billigare för lärosätet när vi måste flytta runt folk” är förklaringen. Likriktning i besparingens namn.
Karin Strömqvist Bååthe
Doktorand inom arbetslivskunskap, Mälardalens universitet, adjunkt, Högskolan Dalarna
På Uppsala universitet var det i våras ett upprop för att samla in medel från allmänheten för att restaurera de gamla enkla möblerna i det anrika biblioteket Carolina Rediviva för kommande studenter. Ett känt namn från SVT:s Antikrundan hade rekryterats för kampanjen. Universitetet sa sig ”inte ha råd” att bevara eller restaurera de äldre möblerna.
Men universitet är inte fabriker där lärare, studenter och inventarier är utbytbara enligt löpande band-principer. Akademin har historiskt varit en plats där arbetet formas efter tanken, inte tvärtom. Ett bibliotek eller arbetsrum är inte bara ett kontor. Det är ett intellektuellt rum där idéer växer, där handledning sker, där studenter vågar ställa de där halvfärdiga frågorna.
En soffa kan vid första anblick framstå som trivial. Men i själva verket representerar den något större; möjligheten att skapa en miljö där människor kan koppla av och tänka bättre tillsammans. Studentmöbler i ett bibliotek kan tyckas oväsentliga, men de bär på en djupare betydelse. De kan väcka den kittlande känslan av att vara en del av något större; ett pågående akademiskt samtal och gemenskap med tidigare generationer som suttit i samma rum, burit liknande tankar och sökt samma förståelse.
Doktorander sitter ofta timmar i samtal med sina handledare. De diskuterar artikelutkast, metodproblem och existentiella tvivel om forskarlivet. Den typen av samtal sker inte alltid bäst på varsin kontorsstol vid ett skrivbord. Ibland behövs en mer informell plats; en miljö som signalerar att här finns tid att tänka – som en soffa eller ett bibliotek.
När allt standardiseras försvinner just detta: den personliga, kreativa ”tankekittlande” miljön.
Universitetens styrka har alltid varit deras mångfald. Olika forskare och lärare arbetar på olika sätt. Vissa behöver stora bokhyllor, andra en whiteboard full av diagram. Någon vill ha en fåtölj för läsning, någon annan ett runt bord för samtal. Dessa små variationer är inte ineffektivitet. De är en del av akademins kreativitet.
När varje rum ska se likadant ut riskerar universitetet att förvandlas till något annat: en administrativ produktionslinje.
Och då uppstår den större frågan: vad hände med den akademiska friheten och lärarnas rätt till individualitet? Alltmer visar arbetslivsforskningen på hur viktig den fysiska miljön är för trivseln och kreativiteten på en arbetsplats.
Universitet växte fram som levande miljöer; ibland röriga, ibland excentriska, men fyllda av personlighet och kreativitet. Den som vandrat genom äldre universitetskorridorer vet hur varje dörr kunde öppna till ett helt eget universum av böcker, idéer och arbetssätt.
I dag tycks en annan logik ha tagit över: styrning, standardisering och kontroll. Allt ska mätas, optimeras och pressas in i enhetliga mallar. Risken är uppenbar – universitet som alltmer liknar fabriker snarare än en levande intellektuell gemenskap. Det styrsystem som under etiketten New Public Management har övergetts i stora delar av den övriga offentliga sektorn tycks nu i stället ha funnit nya jaktmarker inom akademin.
Soffan i professorns rum är i sig obetydlig. Men symboliken är desto större.
När även den ska bort i standardiseringens namn är det rimligt att fråga sig vad nästa steg blir? Identiska bokhyllor? Identiska arbetsmetoder? Identiska tankemönster? Identiska studenter? Identiska undervisningsmetoder? Färre lärare, forskare och professorer med egna idéer och nytänkande arbetssätt.
Ett universitet ska präglas av intellektuell frihet, mångfald och självständigt tänkande; inte av likriktning. Ett universitet kan vara många saker – men en ”löpande band-fabrik” får det aldrig bli.
Karin Strömqvist Bååthe
Doktorand inom arbetslivskunskap, Mälardalens universitet,
adjunkt, Högskolan Dalarna
