150-årigt system kvalitetssäkrar akademin

Sedan systemet med sakkunniggranskning vid tillsättning av professorer infördes 1876 har förfarandet granskats, utretts, utvärderats, utvecklats och omreglerats en rad gånger. Varje granskning och utredning har konstaterat att förfarandet huvudsakligen är bra och en viktig del av tillsättningsprocessen som ska värnas, men exakt hur processen ska se ut har både utredare och politiker varit oense om.

I dag är det en självklarhet att sakkunniga är externa experter, men under de första decennierna kom sakkunniga från den egna fakulteten. Under början av 1900-talet fick sakkunniga tjänstledigt för att genomföra sin granskning, som längst upp till sex månader, medan sakkunniga i dag ska fullfölja sitt uppdrag på någon månad parallellt med andra arbetsuppgifter. I mitten av förra seklet uppmanades sakkunniga överlägga med varandra, nu sätter lärosätena ramar för att undvika samarbete.

Dagens lag har gällt sedan 2011 och är en avreglering jämfört med tidigare lagstiftning. Den nuvarande lagstiftningen anger att ”sakkunnigbedömning om de sökandes skicklighet hämtas in, om det inte är uppenbart obehövligt för prövningen av skickligheten” vid anställningen av en professor eller adjungerad professor. Dessutom framgår att män och kvinnor ska vara jämställt representerade när flera sakkunniga anlitas, om inte synnerliga skäl föreligger. I övrigt är det upp till respektive lärosäte att utforma sina egna ramar och regler.

På grund av avregleringen är det svårt att få en överblick av dagens sakkunnigförfarande. Det är inte ovanligt att tillsättnings- och befordringsförfarandet regleras på ämnes- eller fakultetsnivå vid de större lärosätena. De fem representanter från tre olika lärosäten – Stockholms universitet, Uppsala universitet och Högskolan i Halmstad – som Universitetsläraren har pratat med, uppger alla att lärosätet använder sakkunniga i större utsträckning än lagen kräver.

Jonas Olson, vicedekan och ordförande för lärarförslagsnämnden på humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet pratar gärna om systemet med sakkunniga, eftersom han upplever att det finns många missuppfattningar.
– Det intresserar mig, den här frågan.

Vid humanistiska fakulteten används två externa sakkunniga i alla rekryteringsärenden, vilka ska ha expertkompetens och bestå av en man och en kvinna. Den rekryterande institutionen ger förslag på potentiella sakkunniga att tillfråga.
– Sedan är det formellt jag från fakultetsledningen som utser de sakkunniga, säger Jonas Olson.

Lena Mäler, dekan för naturvetenskapliga fakulteten vid Stockholm universitet, framhåller hur viktig sakkunnigprocessen vid läraranställningar är.
– Det här är bland det viktigaste vi gör.

Vid naturvetenskapliga fakulteten används alltid externa sakkunniga vid tillsättning av alla former av universitetslärare. Institutionen eller fakulteten lämnar förslag på sakkunniga, varefter dekanus eller prodekanus fattar beslut om vilka som ska tillfrågas.

Karin Berggren Bremdal, kanslichef för vetenskapsområdet teknik och naturvetenskap vid Uppsala universitet, säger att externa sakkunniga är viktiga för trovärdigheten i systemet och gör att universitetet får en kompletterande bild av den vetenskapliga utvecklingen på både nationell och internationell nivå.
– Det finns en ordning för hela Uppsala universitet, men väldigt mycket regleras i praktiken av de tre vetenskapsområdena eller till och med på fakultetsnivå.

Vid anställning eller befordran till professor används tre externa sakkunniga, vilka föreslås av sektionsdekanen och utses av arbetsutskottet. På lägre nivåer, som universitetslektor, är det sektionsdekanen som utser sakkunniga på förslag från prefekten för den aktuella institutionen.

Martin Wahlén, biträdande kanslichef för vetenskapsområdet medicin och farmaci vid Uppsala universitet, berättar att de har en checklista som de skickar till sakkunniga för att säkerställa kvaliteten och omfattningen av granskningen. Inom hans vetenskapsområde är det prefekten för den aktuella institutionen som tar fram förslag på sakkunniga.
– Ofta vill man ha minst en av de sakkunniga som är ifrån Sverige, eller i alla fall Norden. Motivet till det brukar vara att man vill ha någon som kan det svenska utbildningssystemet, så att de kan värdera utbildningsmeriter på ett bra sätt, säger Martin Wahlén.

Jenny Söderberg, biträdande HR-chef vid Högskolan i Halmstad, säger att lärosätet har styrdokument som reglerar användandet av sakkunniggranskning, inklusive hur de ska beaktas, samt särskilda fall där bedömningen är att sakkunniga inte behövs. På Högskolan i Halmstad finns en gemensam reglering för hela lärosätet. Högskolan har en rekryteringskommitté som deltar i tillsättningsärenden avseende de flesta läraranställningar och samma krav på sakkunniga tillämpas oavsett ämne.

Exakta kraven på potentiella sakkunniga skiljer sig något åt mellan lärosätena. I första hand är det professorer som efterfrågas, men generellt förväntas sakkunniga ha åtminstone samma akademiska nivå som tillsättningen gäller. Flera hänvisar till att sakkunniga inte ska kunna samarbeta och därför inte bör vara verksamma vid samma lärosäte. I alla fall inte vid samma institution, står det i styrdokumentet vid Högskolan i Halmstad, enligt Jenny Söderberg.

Det är inte i processen att utse sakkunniga, utan i användandet av sakkunniga och deras utlåtanden, som skillnaderna mellan lärosätena framför allt framträder. Av de fem representanter som Universitetsläraren intervjuat är det bara vid Högskolan i Halmstad som en första gallring av sökande görs av rekryteringskommittén, innan ansökningarna skickas vidare för sakkunniggranskning. Endast sökande som anses behöriga till tjänsten går vidare för granskning.
– Är det orimligt många som bedöms behöriga så skickar vi ett mindre antal. Då gör man först en saklig bedömning utifrån skicklighet, berättar Jenny Söderberg.

Om antalet sökande som infriar grundkraven uppgår till ett tiotal eller fler gör rekryteringskommittén, i dialog med rekryterande chef, en genomgång av vilka fem till sex sökande som anses vara tyngst meriterade och därför ska gå vidare till granskning.
– Då skriver vi också motiveringar så att man tydligt ska kunna följa utifrån vilka kriterier urvalet gjordes. Om kandidaterna inte enkelt går att skilja ifrån varandra, prövas samtliga oavsett antal.

Sakkunnigyttrandena ligger sedan till grund för vilka kandidater som kallas till intervju och provföreläsning. Vid Högskolan i Halmstad är sakkunniga inte med vid några rekryteringsmöten, när utlåtandet är inskickat är uppdraget avklarat. De inkomna utlåtandena tillsammans med provföreläsning, intervju och referenstagning ligger till grund för tillsättningsbeslutet.

Även inom vetenskapsområdet medicin och farmaci vid Uppsala universitet ligger sakkunnigyttrandena till grund för beslutet om vilka kandidater som ska kallas till intervju.

Oftast upplevs utlåtandena samstämmiga, men om de skiljer sig markant åt landar rekryteringsgruppen generellt i att det ena resonemanget framstår som mer vederhäftigt, säger Martin Wahlén.
– Det kan vara så också att man tycker att den ena sakkunniga har lite fel på den här sidan och den andra har lite fel på den andra sidan. Så då gör man en egen bedömning baserat på vad de sakkunniga sammanlagt säger.

Vid vetenskapsområdet har det varierat över tid huruvida sakkunniga är med i den fortsatta processen efter att de lämnat in sina yttranden, men i dag är regeln att sakkunnigas uppdrag är avklarat när utlåtandet är inlämnat.
– Det är bara om rekryteringsgruppen har några frågor kring sakkunnigutlåtandet som de medverkar. Annars har de inte gjort det de senaste åren, säger Martin Wahlén.

Inom vetenskapsområdet teknik och naturvetenskap vid samma universitet är de sakkunniga däremot med digitalt vid anställningsberedningen. Åtminstone en sakkunnig är med när anställningsberedningen träffar kandidaterna.
– Då är de med och lyssnar in i helheten, säger Karin Berggren Bremdal.

Även på naturvetenskapliga fakulteten vid Stockholms universitet vill fakulteten att sakkunniga ska vara med genom hela rekryteringsprocessen.
– Det är inte så att deras arbete är slut när de har skrivit sitt utlåtande, säger Lena Mäler.

Lärosätena gör alla någon form av kvalitetskontroll av de inkomna sakkunnigutlåtandena. Jonas Olson på humanistiska fakulteteten vid Stockholms universitet säger att yttrandena varierar mycket i kvalitet.
– Sedan är det värt att betona att sakkunnigutlåtandena ju inte är alldeles avgörande, utan de är en del av all evidens som nämnden har att gå på, en del av underlaget tillsammans med ansökningshandlingar och intervjuer. I nämnden läser vi sakkunnigutlåtanden med samma kritiska ögon som vi läser allt annat som vi läser i våra professioner.

Att sakkunnigutlåtanden är så undermåliga att de inte går att använda alls är dock ovanligt, framhåller samtliga intervjupersoner.
– Om man finner att ett sakkunnigutlåtande är något bristfälligt då kan antingen rekryteringsgruppen försöka kompensera för det själv i sin bedömning, annars så brukar man begära in en komplettering, säger Martin Wahlén.

Han uppger att det förekommit ”kanske tre gånger under 15 år”, att sakkunnigyttrandet är så pass bristfälligt att det inte gått att använda alls.
– Jag hade ett exempel där det var en sakkunnig som bara skickade in något helt eget Excel-ark med poängbedömningar som vi inte förstod. Den använde vi inte i slutändan, för vi förstod inte hur de hade resonerat och det fanns inget kvalitativt alls.

Personer som är missnöjda med förfarandet, såsom kvaliteten eller hanteringen av sakkunniggranskningen, vid en tillsättning eller befordran, kan överklaga beslutet till Överklagandenämnden för högskolan. Universitets­kanslersämbetet, UKÄ, är värdmyndighet för nämnden. Pontus Kyrk, verksjurist vid UKÄ, uppger via mejl att det är vanligt att personer kontaktar Överklagandenämnden eller UKÄ med invändningar om sakkunnigutlåtanden, baserat på hans 26-åriga yrkeserfarenhet.

”Det kan vara allt från de sakkunnigas bedömning till att de är jäviga. Detta gäller av förklarliga skäl främst om lärosätet anställt den som de sakkunniga satt främst. Om det är den klagande som satts främst av de sakkunniga men lärosätet anställt någon annan, brukar den klagande, ånyo av förklarliga skäl, lyfta fram de sakkunnigas bedömning”, skriver Pontus Kyrk i ett mejl till Universitetsläraren.

UKÄ för dock ingen statistik över antalet eller andelen invändningar mot sakkunnigbedömningar som fällts vid granskning.

Universitetsläraren har tidigare i år rapporterat om två separata fall där sakkunniga felaktigt använt sig av AI i sina granskningar vid befordrings- och tillsättnings­ärenden, med resultatet att yttrandena dragits tillbaka av antingen lärosätet eller den sakkunnige. Frågan om användandet av generativ AI i sakkunnigutlåtanden bevakas av lärosätena, men arbetet är ännu i sin linda och processen att utforma riktlinjer pågår.
– Det är inte AI-utlåtande vi betalar för, det hade vi kunnat fixa själva, säger Jenny Söderberg.

Jonas Olson är inne på samma spår.
– Vi anlitar en person därför att vi vill ha den personens expertutlåtande. Det är den personens expertis vi efterfrågar. Vi efterfrågar en viss persons intelligens, inte någon artificiell intelligens eller någon annans intelligens.

På humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet har de ännu inte stött på några uppenbara exempel av felaktig AI-användning, men Jonas Olson säger att det vore naivt att tro att det inte förekommer. Just nu arbetar de med en skrivelse om AI i instruktionerna till sakkunniga. Samtidigt menar han att det är en fråga om förtroende, vilket gör att det är extra illa när det uppdagas att seniora, etablerade forskare använt AI på ett otillbörligt sätt. Det riskerar att erodera det allmänna förtroendet som systemet bygger på.
– Om vi slutar lita på varandra och bara sitter och letar efter AI-indikationer i utlåtanden, då är det också en väldigt olycklig situation. Förtroendet måste finnas.

Inom vetenskapsområdet medicin och farmaci vid Uppsala universitet ses frågan med andra ögon. Huvudsaken, säger Martin Wahlén, är att sakkunniga tar ansvar för det som lämnas in.
– Hur de genererar det bryr vi oss inte så mycket om egentligen.

Tiden det tar för sakkunniga att inkomma med sina granskningar uppges vara en av de största utmaningarna med dagens system. I dag finns ingen formell reglering av hur lång tid en granskning får ta, utan det är upp till varje lärosäte att sätta sina egna ramar. En sakkunniggranskning av högst två sökande förväntas ta ungefär en månad, det skiljer någon vecka hit eller dit mellan lärosätena, men det är inte ovanligt att sakkunniga tar längre tid på sig än så.
– Det riskerar att göra att rekryteringsprocesserna drar ut på tiden och det är ju inte bra för någon. Varken för oss som lärosäte, som riskerar att tappa sökande på vägen, eller för de sökande som måste vänta länge på beslut. Så vi jobbar på alla sätt vi kan för att skapa kvalitet och underlätta de här processerna så att det ska fungera så bra som möjligt, säger Karin Berggren Bremdal.

En del lärosäten har infört en snabbhetspremie, där arvodet blir högre ju snabbare sakkunniggranskaren återkommer med sitt yttrande. Vid Uppsala universitet används det inte inom vetenskapsområdet teknik och naturvetenskap, men däremot inom vetenskapsområdet medicin och farmaci. Där infördes för några år sedan en bonus för granskningar som inkommer i tid, utifrån problem med att sakkunniga inte höll den överenskomna tidsramen.
– Genom det här systemet, där man får en högre summa om man inkommer med sitt yttrande i tid, så är min upplevelse att nästan alla sakkunniga gör det, säger Martin Wahlén.

Han hänvisar till att det under utvecklandet av sakkunnigprocessen genomförts reformer för att snabba på granskningen, och för att generellt ta bort steg inom rekryteringsprocessen som ansetts vara onödiga, men att de sällan har fått önskad effekt.
– Varje gång man har försökt göra det snabbare så har man inte fått den utväxling som man vill se, säger Martin Wahlén.

Alla intervjupersoner är överens om att det oftast är enkelt att hitta sakkunniga, men att det i vissa mindre ämnen kan vara svårt att upprätthålla könskravet. En del vetenskapsområden har en sned könsfördelning, särskilt på den seniora nivån, vilket gör att potentiella sakkunniga av minoritetskönet blir hårt belastade. Inom mindre områden kan det också vara svårt att hitta sakkunniga som inte är jäviga.
– Alla forskar med alla hela tiden. Då får man gå utanför Norden och då kan det ändå vara problem, säger Martin Wahlén.

Går det inte att lösa på annat sätt anlitas sakkunniga som ligger utanför vetenskapsfältet, men ändå har tillräckliga kunskaper inom området för att värdera de vetenskapliga meriterna.
– Då kanske man behöver ha tre sakkunniga i ett sådant fall. Alla ligger lite perifert till vad vi egentligen vill ha, men tillsammans så täcker man ämnet, säger Martin Wahlén.

Ett annat tillfälle när det kan vara svårt att hitta sakkunniga är när det är många sökande och hög arbetsbelastning.
– Ibland har vi väldigt många utlysningar, och då är det faktiskt lite svårare att hitta personer som säger sig ha tid att ta på sig uppdrag, säger Lena Mäler.

I slutändan brukar det dock alltid lösa sig, menar Jonas Olson, eftersom alla är medvetna om att systemet bygger på att man tar sitt ansvar och bidrar till det akademiska samhället genom att ställa upp som sakkunnig.

För hela det akademiska systemet har en kollegial uppbyggnad som förutsätter att akademiker ställer upp på att granska varandra, om det så gäller forskning eller tillsättnings- och befordringsärenden. Det är dessutom meriterande och ett erkännande av den enskildes kompetens, vilket gör att lärosäten sammantaget ser positivt på att deras anställda ställer upp som sakkunniga, eller till och med förväntar sig att de ska göra det. Däremot kan det vara svårt att hinna med uppdraget som sakkunnig vid sidan av övriga arbetsuppgifter.
– Det är ju ett problem på många institutioner att vi har hög arbetsbelastning. Det är undervisning och administration och så ska man hinna forska också. Och så ska man göra detta. Det kan vara ganska tidskrävande, säger Jonas Olson.

Även om sakkunniguppdrag är något man förväntas ta sig an inom ramen för sin anställning, är det fortfarande en konkurrerande arbetsuppgift bland många andra.
– Vårt kollektivavtal delar i princip professorernas tid i utbildning, forskning och administration. Det är klart att det här konkurrerar med andra typer av forskningstid, så det konkurrerar med egen tid som man kan lägga på forskning. Samtidigt som ett kollegialt system bygger på att man tar den här typen av uppdrag, säger Martin Wahlén.

Även om de flesta forskare är införstådda i att alla måste ställa upp på att granska varandra, så har det ändå gjorts en bedömning att systemet är svårt att få till om sakkunniga helt skulle göra det gratis, säger Karin Berggren Bremdal.
– De här arvodena är ändå viktiga för att hålla kvaliteten.

Arvodesnivåerna för sakkunniguppdrag skiljer sig mellan lärosätena och baseras på antalet sökande liksom titeln som ska tillsättas. Ersättningen utgår direkt till den enskilde, inte till dennes institution eller arbetsgivare.

Alla fem intervjupersoner framhåller att sakkunnigsystemet i huvudsak fungerar väl, även om det har sina utmaningar. Ingen av dem vill ersätta eller frångå det.
– Jag skulle säga att sakkunnigyttrandena är en otroligt viktig del av rekryteringsprocessen, men man skulle inte kunna göra en rekryteringsprocess med bara sakkunnigyttrande. Utan det är den här helheten som är viktig, säger Karin Berggren Bremdal.

Hon berättar att ledningarna för lärosäten ibland diskuterar förfarandet, som hur sakkunniga utses, nivåerna för arvode och hur man hanterar samverkansskicklighet.
– Det ligger liksom i allas intresse på något vis, att bevaka de där frågorna.

Lena Mäler berättar att det händer att andra lärosäten kontaktar henne för att fråga hur hennes fakultet genomför anställningsförfaranden, vilket hon gärna delar med sig av och diskuterar. Dessutom, eftersom universitetslärare är inblandade i varandras tillsättnings- och befordringsprocesser i egenskap av sakkunniga blir det en naturlig bevakning av att systemet fungerar likadant på alla lärosäten.
– Det finns inga hemligheter eller någonting i det här. Det här med sakkunniga, och att vi har våra nämnder, det har vi för att vi ska ha ett så öppet och transparent system som möjligt för att verkligen värna om att den som är bäst lämpad för en anställning får anställningen, säger Lena Mäler.

Även Jonas Olson tycker generellt att sakkunnigsystemet fungerar väl, trots att det kan göra att tillsättningsprocesser drar ut på tiden.
– Det är ett rättssäkert och meritokratiskt system som, tycker jag, motverkar nepotism på ett bra sätt. Det är ett opartiskt och, såvitt jag har sett och vet, rättvist system. Det kanske sker bland annat till priset av att det tar lång tid, men det tycker jag är en kostnad som man får betala eftersom vinsten är rätt stor ändå.