Jag rättar hemtentor och känner att min själ långsamt dör. Det är samma text, om och om igen. Det är som att ringa en automatiserad kundtjänst med olika fördefinierade val. ”Tryck 1 så vi slipper prata med dig.” ”Tryck 2 för att läsa om hur hundratals personer tidigare skrivit om detta.” Tentarättning har aldrig varit min favorituppgift. Läser man 60 texter som alla svarar på samma frågor är ett visst mått av upprepning att förvänta, men detta är något nytt. Allt är upprepat, hela paketeringen. Det är såklart AI. AI har, i olika grad, klivit in och malt ner tänkande till något förpackat. Snyggt och prydligt ligger det nu i små formar och jag matas med samma nermalda sörja om och om igen.
För några år sedan kunde jag uppleva viss frustration gällande språket i hemtentor. Få hade ordning på skiljetecken, än färre visste vad en relativ bisats var. I dag är dessa problem som bortblåsta. Det finns inga skavanker, inga tveksamheter, inget letande.
”Varför är det så här?” frågar jag några studenter. Några menar att de är så bra på att skriva ”akademiska texter”. Kan det verkligen vara så? Har svensk skola på bara ett par år spottat upp sig så ohyggligt att de språkliga problem jag upplevde för några år sedan gått upp i rök? Och är det en slump att sådana problem började försvinna samtidigt som AI kom in i bilden? Som primärt humanistisk forskare är jag försiktig att uttala mig om korrelationer, men jag kan inte förneka att en sådan kan te sig som det sannolikare alternativet i sammanhanget.
Men problemet är att jag inte upplever de här texterna som akademiska. Jag ser inte att den som skrivit tänkt något. Akademisk text ska väl ändå kommunicera någon form av tänkande?
Jag vill stämma Open AI. De har förstört min arbetsmiljö. Jag kan inte längre vara den lärare jag vill. Jag har tänkt att min roll är att, tillsammans med studenterna, genom diskussion och reflektion, få syn på och utveckla tankar. Skrivande har jag betraktat som centralt för detta. Men jag ser inte längre någon reflektion eller tänkande i det jag läser. Jag kommer på mig själv med att längta efter stavfel och missförstånd. Var är de?! Where have all the felaktiga användningar av de/dem gone? Och varför blir jag så ledsen över att ha förlorat dem? Innan AI var det sådana ”fel” jag ansåg förpestade min tentarättningstillvaro. Nu är det allt jag längtar efter.
Jag inser att min sorg har att göra med att lärandet ju ofta ligger i det som skaver, i misstagen. När allt som är udda eller fult tas bort, var finns ens lärandet? Jag sörjer också tilliten. Inget går att lita på. Till och med ni som läser detta undrar säkert om jag använt AI (nej, det har jag inte). Den tillit som uppstår mellan skribent och läsare, att de delar något, är borta. Jag vet inte längre vems tankar jag läser. Vem är det jag släpper inpå livet? Om någon berör mig med sina ord, vem rörde mig?
Jag börjar tänka på Horkheimer och Adorno och deras idé om kulturindustrin, kulturfabriken som konstant producerar standardiserad massunderhållning och som manipulerar oss alla till passivitet, fabricerad nöjdhet och fiktiva behov. Allt följer samma mallar. Nya förpackningar, samma berättelse. Vissa är nöjda över hur smidigt det är att skriva med AI. Men jag är inte nöjd. Jag vill skrika rakt ut när jag tvingas läsa samma pseudo-individualiserade berättelser om och om igen, skrivna för att vara personliga men som alla flyter ihop i sin bleka likhet.
Så går det upp för mig. Jag har hamnat i universitetsvärldens motsvarighet till Melodifestivalen. Jag lyssnar på samma låt om och om igen, alla kopior av något annat. Felfria, men överproducerade, och jag försöker bedöma vad som skiljer det ena från det andra. Men jag vet inte längre om rätt låt vann eller om resultatet berodde på att det var fel på hjärtrösterna.
Och när jag nästan är klar med rättningen så kan jag bara sitta och invänta att allt drar i gång igen. Kulturindustrins maskineri går på högvarv. Nästa vecka är det dags för omtenta.
Tindra Thor
Lektor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Örebro universitet
