Jag har skådat i ”Mörkrets hjärta”. För tio år sedan bad WWF om hjälp med miljöövervakning i Kongo. Som andra besök i länder med dåligt fungerande demokrati gav det mig anledning att fundera över auktoriteter, politiska och vetenskapliga. Det finns utmärkta forskare i u-länder, men många hämmas av en svår brist på infrastruktur och materiel. Men akademierna, liksom politiken, lider framför allt av ”big men” med ”naturgiven” bestämmanderätt. Jo, det har blivit bättre med åren, och visst finns det sådana personer även i vår akademi.
Spektrumet av auktoriteter var sällsynt klart i Kongo, detta sönderslagna land. Mycket påtaglig auktoritet ligger i två automatkarbiner riktade mot magen samtidigt som någon skriker ”pas de camera!” på kraftigt bruten orderfranska. Väl medveten om min egen begränsade franska, och ännu sämre lingala, försökte jag varken förklara att det var en kikare eller att jag bara var en nyanländ förvirrad fågelskådare (eller skådare som vi invigda säger) från Sverige. Det är för övrigt kontraproduktivt, för att inte säga farligt, att i ett sådant läge framstå som naturforskare. Alla afrikanska militärer känner till Robert Baden-Powell, scoutrörelsens grundare, som under boerkriget var spejare – scout – och kartlade fiendens ställningar i form av påstådda fjärilsteckningar.
Tung politisk auktoritet samlades vid ett panafrikanskt möte om biodiversitet som hölls i Kinshasa medan vi var där. WWF-representanten var svårt frustrerad efter att en miljöminister talat sig lyrisk över hur billigt det varit att länsa marknaden på leopardskinn. Tyvärr har vi under senare tid tvingats inse att sådant kunskapsförakt bland politiska auktoriteter långt ifrån är unikt eller begränsat till fattiga länder.
En trave geografiböcker på WWF:s kontor gav perspektiv på vår egen skoldebatt. Den översta inleddes med ”Zaïre är som Sverige, rikt på naturresurser”. Ett litet land långt bort i norr användes som exempel för att eleverna skulle lära sig något om sitt eget jättelika land! En delförklaring kanske låg i nästa bok som tutade ut att ”Belgien är världens medelpunkt”. Om Sverige ligger närmre världens medelpunkt är det väl självklart viktigare än Kongo?
För cirka 20 år sedan gav jag första gången en kurs i miljötoxikologi för doktorander från hela Afrika. Döm om min häpnad när det visade sig att deltagarna inte kunde något om sin egen reproduktion. Det rent tekniska klarar de naturligtvis utmärkt, men när en av dem frågade om han var tvungen att byta fru för att få en son – han hade ”bara” fyra döttrar – fick jag hastigt tänka om: i stället för att diskutera hormonstörande ämnen blev det en snabbkurs i reproduktionsfysiologi. Religionen har i många länder sådan auktoritet att alla diskussioner om sex och reproduktion i skolorna, ända upp på universitetsnivå, är tabu. Det som är omöjligt att prata om är naturligtvis också svårt att lära sig!
I Kongo upptäckte jag att våra silltrutar till större delen övervintrar där, trots att facklitteraturen säger att där inte ska finnas några måsar alls. När jag påpekade för finska ringmärkningsbyrån att den karta de lagt ut på sin hemsida klart visade Kongos betydelse för silltrutarna blev svaret ”varför i h-e har ingen sett det tidigare?”. En ledande kännare av Kongos fåglar mejlade: ”Tidigare såg vi aldrig några silltrutar i Kongo, nu ser vi dem överallt.” Silltruten är en stor fågel, svår att missa, men även professionella forskare kan lida av svår auktoritetstro, ibland till den grad att vi inte ens tror våra egna ögon förrän någon påpekar det uppenbara.
Alla auktoriteter är inte onda, men hur ska vi undvika blind auktoritetstro? Hur ska vi identifiera vilka auktoriteter vi kan ”tro på” och vilka som ska förkastas? Så länge vi håller oss inom etiska ramar måste kunskapssökandet vara fritt, men för att se klart måste vi också släppa loss barnet som påpekar att kejsaren är naken.
Henrik Kylin
Professor vid Linköpings universitet
