Under de senaste åren har allt fler ”strategiska forskningsområden” lanserats vid svenska lärosäten. Dessa satsningar presenteras ofta som framåtblickande och nödvändiga för att stärka lärosätets profil och konkurrenskraft. Men en avgörande fråga kvarstår: är initiativen förankrade i lärosätets befintliga forskning och forskningskompetens, eller formas de främst av behovet att följa trender och uppfylla externa förväntningar? När forskningsområden definieras innan forskningen i sig är tydligt etablerad finns en risk att extern uppmärksamhet prioriteras på bekostnad av vetenskaplig förankring och kvalitet.
Li Guo
Universitetslektor och docent i textilteknologi, Högskolan i Borås Suss Wilén
Detta innebär inte att kompetens saknas. Tvärtom finns redan stark expertis inom lärosätena. Problemet uppstår när nya forskningsmiljöer initieras utan att involvera de forskare som faktiskt är aktiva inom området. När sådana initiativ drivs från en administrativ eller representativ nivå, utan tillräcklig koppling till pågående forskningsaktiviteter, finns en risk att miljön tappar kontakten med, eller aldrig förankras i befintlig kunskap och pågående forskning. I sådana fall får ”strategiska satsningar”, trots att satsningen ges en god finansiering, svårt att nå det djup som krävs för att utvecklas till långsiktigt hållbara forskningsmiljöer.
Lena Berglin
Universitetslektor och docent i design- och materialpraktiker, Högskolan i Borås
Samtidigt kan etableringen av breda forskningsområden få oavsiktliga konsekvenser. När ett strategiskt område väl har definierats blir det fortsatt den formella ramen för framtida satsningar. Det kan leda till undanträngningseffekter som gör det svårare att utveckla alternativa eller mer fokuserade forskningsinriktningar, även i de fall när dessa är bättre förankrade i befintlig kompetens. På så sätt riskerar top-down-initierade strukturer att begränsa snarare än möjliggöra en bottom-up-driven organisk utveckling.
Leif Sandsjö
Universitetslektor och docent i ergonomi, Högskolan i Borås Suss Wilén
En ytterligare utmaning är den obalans som riskerar att uppstå mellan ambition och kapacitet. Stora satsningar, ibland med flera doktorandtjänster eller till och med nya forskarskolor, kräver etablerade handledningsmiljöer och metodologisk tyngd. I vissa fall initieras sådana satsningar utan att en sådan struktur finns på plats. Det skapar en strukturell paradox: forskarutbildningen görs beroende av en miljö som fortfarande håller på att formas och därför ännu inte kan leverera det stöd som krävs, snarare än en som vilar på en befintlig forskningstradition.
”Hållbara forskningsmiljöer skapas inte genom etiketter eller beslut ovanifrån. De växer organiskt fram över tid, genom ackumulerad kunskap, gemensamma metoder och aktiv forskningsverksamhet.”
Detta är inte ett argument mot strategiskt tänkande i forskningsutveckling. Lärosäten behöver positionera sig, samarbeta över ämnesgränser och möta samhälleliga utmaningar. Men strategi får inte ges företräde framför kompetens, den måste bygga på den.
Hållbara forskningsmiljöer skapas inte genom etiketter eller beslut ovanifrån. De växer organiskt fram över tid, genom ackumulerad kunskap, gemensamma metoder och aktiv forskningsverksamhet. Om lärosäten menar allvar med att stärka sin forskning måste nya satsningar förankras i befintlig kompetens och formas av dem som redan är verksamma inom området. Annars riskerar vi att investera i strukturer som ser övertygande ut på papper, men saknar det djup som krävs för verklig vetenskaplig utveckling.
Frågan är alltså inte om vi ska utveckla strategiska områden eller forskningsmiljöer, utan hur? Vill vi bygga forskningsmiljöer som är robusta, trovärdiga och kapabla att utbilda nästa generation forskare, måste vi börja i kompetensen, inte i rubriker som ger kortvarig uppmärksamhet. Först då kan forskningen bidra inte bara till lärosätets profilering, utan också till reell vetenskaplig utveckling och samhällsnytta.
Li Guo
Universitetslektor och docent i textilteknologi, Högskolan i Borås
Lena Berglin
Universitetslektor och docent i design- och materialpraktiker, Högskolan i Borås
Leif Sandsjö
Universitetslektor och docent i ergonomi, Högskolan i Borås
