Hypotesdriven forskning – inte enda alternativet

Lagom till årets stora ansökningsomgång läste jag Keith Wijkanders, Naturen inför rätta (Fri tanke, 2017) om en stor akademisk strid där Kungl. Vetenskapsakademien, KVA, försökte få Olof Selling , professor i paleobotanik (fossila växter) vid Naturhistoriska riksmuseet avsatt. Då det begav sig hade KVA överinseende över museets professorer och forskning. Det gick så långt att man i domstol försökte få Selling förklarad sinnessjuk. Boken är intressant dels för beskrivningen av en vetenskaplig träta, dels för diskussionen om olika syn på vetenskap och hur forskning bedrivs och styrs.

Keith Wijkander (KW) spårar försöken att få Selling avsatt till strider mellan olika tankesystem kring vad vi i dag skulle kalla växtekologi i vid bemärkelse. Konfliktlinjerna dras mellan ”Uppsalaskolan”, ett internationellt accepterat begrepp, och vad KW kallar ”Stockholmstraditionen”. Den stora skiljelinjen, enligt KW, var att Uppsalaskolan bedrev vad man i dag skulle kalla hypotesdriven forskning medan man i Stockholm ansåg att god forskning bedrevs genom att samla stora mängder data ur vilka man drar slutsatserna – explorativ forskning.

Bitvis är redogörelsen en smula rörig och dåligt korrekturläst, och det är möjligt, för att inte säga troligt, att KW hårdrar konflikten – kanske nödvändigt för att hitta konfliktlinjerna. Men diskussionen är intressant eftersom forskningsråden i dag i stort sett kräver att all naturvetenskaplig forskning ska vara hypotesdriven.

Uppsalaskolan, med Einar du Rietz som främste företrädare, förutsatte att växtsamhällen var förutbestämda. I princip ersatte färdiga växtsamhällen varandra. Stockholmstraditionens företrädare var mer inriktade på att samla data om enskilda arters förekomst. Motsatsställningen skulle alltså vara om växtsamhället eller arten var den avgörande enheten för att förstå ekologin. Uppsalahypotesen var måhända vacker och mer teoretiskt avancerad än Stockhomstraditionens trista datainsamling, men i KW:s tolkning närmast förutsatte Uppsalaskolan ett gudomligt ingripande; den hypotesdrivna forskningen ledde just ingenstans.

Ett uppenbart fel i boken är att min farfar påstås ha vunnit striden om botanikprofessuren i Lund 1931. Farfar tillträdde 1921, det var Nils Heribert-Nilsson som vann tio år senare. Detta hade kunnat utnyttjas för att ytterligare diskutera hypotesdriven forskning. Heribert-Nilsson var antidarwinist och uppfann sin alldeles egna teori om artbildning, emikation, publicerad 1952 på 1 300 sidor svår­genomtränglig tyska.

Mottagandet av boken i de ledande tidskrifterna var förvånansvärt hovsamt. Anmälarna konstaterade att Heribert-Nilsson inte var någon fanatiker som av religiösa skäl försökte förneka evolutionen, utan en väl meriterad forskare. Hypoteserna sades vara mycket vackra och väl genomtänkta, men dessvärre höll de inte för en kritisk prövning av empiriska data, utan kräver gudomligt ingripande för att fungera.

I vår tid kan det verka märkligt att en professor kunde ifrågasätta Darwin utan att bli rejält utskälld, men ännu på 1950-talet hade inte tillräckliga observationer av evolutionsprocesser gjorts för att helt övertyga vetenskapssamhället. Hypotesprövning var det ju hur som helst.

Våren 2002 låg jag med Oden i Grönlandshavet för att studera vad som händer under en tid på året när bara tunga isbrytare kan ta sig in i isen. I mitt fall tittade jag på utbytet av miljögifter mellan hav och luft. Av en händelse råkade jag också observera ett nordgående sträck av ismås, något ingen annan gjort framför allt i brist på tunga isbrytare. En av referenterna var rasande över att jag inte hade gjort någon hypotesprövning och ville refusera manuskriptet. Naturligtvis hade jag kunnat skriva in en hypotes i efterhand, men varför? Observationerna var viktiga även utan hypotes för att utveckla skyddet av en hotad art.

I själva verket är väldigt många (flertalet?) ”genombrott” inom naturvetenskaplig miljöforskning resultatet av slumpartade observationer eller explorativ forskning. Hypotesen att det finns ytterligare miljögifter som vi ännu inte upptäckt är alltför banal för att tas på allvar. I ljuset av detta verkar dagens totala fokus på hypotesdriven forskning en smula missriktad.

Henrik Kylin
Professor vid Linköpings universitet


Kategorier: Krönikor, Henrik Kylin, Forskning