I forskarvärlden har vi länge diskuterat etikprövningslagen och hur den riskerar att inskränka den akademiska friheten – så pass att en ny, om än försenad, lag nu är på väg. Mindre uppmärksamhet har däremot riktats mot hur dataskyddsförordningen (GDPR), och universitetens sätt att implementera den, påverkar verksamma forskare.
Inför varje nytt forskningsprojekt som på något sätt berör personuppgifter måste forskare vid Göteborgs universitet genomgå en i värsta fall åttastegslång process för personuppgiftsbehandling. Om forskningen inte rör känsliga personuppgifter behöver man ”bara” genomföra en informationsklassning och en tröskelanalys, upprätta en datahanteringsplan samt registrera handlingarna. Jag skriver ”bara” eftersom tröskelanalysen kräver en omfattande redogörelse för den planerade personuppgiftsbehandlingen: varför den genomförs, vilken rättslig grund som åberopas, hur uppgifterna ska hanteras och vilka kategorier de tillhör. Allt detta sker utan egentlig hjälp, stöd eller utbildning – utöver några inspelade filmer.
Doris Lydahl
Lektor i vetenskapsteori, Göteborgs universitet
Om forskningen dessutom uppfyller fler än två kriterier för hög risk för forskningspersonerna, exempelvis om uppgifterna är känsliga eller om deltagarna befinner sig i en beroendeställning, krävs även en konsekvensbedömning. Detta är en löpande och dokumenterad process som syftar till att säkerställa efterlevnad av dataskyddsförordningen. Vid Göteborgs universitet innebär det att forskaren själv, utan stöd, fyller i en omfattande dokumentation där personuppgiftsbehandlingen beskrivs systematiskt, en rättslig analys genomförs samt risker identifieras, analyseras och åtgärdas.
När dokumentet är ifyllt skickas det till universitetets förvaltningsjurister, som påpekar vad som behöver ändras men utan att ge konkreta förslag på hur. När juristerna bedömer att konsekvensbedömningen håller tillräcklig kvalitet skickas den vidare till dataskyddsgruppen, som granskar materialet och begär ytterligare kompletteringar.
Tre av de forskningsprojekt jag är verksam i har genomgått denna process. Min forskning är kvalitativ och empirisk, ofta baserad på intervjuer och etnografiska observationer.
I det första projektet tog processen närmare ett halvår, eftersom vi var en av de första forskargrupperna vid Göteborgs universitet som genomgick den. Under denna tid var projektet i praktiken bakbundet – vi kunde inte bedriva empirisk forskning, samtidigt som projektmedlen fortsatte att förbrukas. Som tur var gick jag på föräldraledighet i mitten av processen, vilket innebar att projektet fick utökad dispositionstid.
Under den andra processen fick vi lära oss att även pseudonymiserad data, såsom fältanteckningar och transkriptioner där alla uppgifter som kan identifieras tagits bort, ändå klassas som känslig och därför endast får bearbetas i säkerhetsklassade miljöer. I praktiken innebär detta att en intervjutranskription inte får analyseras i program som NVivo eller Atlas på den egna datorn, eftersom materialet då anses lämna den säkra miljön.
I den tredje processen menade förvaltningsjuristerna att eftersom pseudonymiserade fältanteckningar och intervjutranskriptioner fortfarande utgör personuppgifter, bör vi överväga om det verkligen är nödvändigt att publicera citat i vetenskapliga artiklar – och om vi ens har rättslig grund för att göra det. Ungefär samtidigt fick jag ett peer review-utlåtande där granskarna efterfrågade mer empiri i artikeln.
Två saker kan konstateras. För det första är vi forskare alltför dåligt rustade för att själva hantera dessa processer. Etiska överväganden har vi tränats i sedan forskarutbildningen, men juridisk kompetens saknas i stor utsträckning. För det andra framstår det som uppenbart att de jurister som utformat processerna har begränsad förståelse för samhällsvetenskaplig forskning.
Missförstå mig inte: skyddet av personuppgifter är centralt. Men om jag inte får bearbeta mitt material på ett adekvat sätt och inte heller använda det i mina publikationer så kan jag i praktiken inte bedriva forskning.
Som jag ser det finns det två möjliga vägar framåt. Antingen får universiteten se till att vi forskare är bättre rustade att ta oss an denna process eller så får processen underlättas och hjälpen och stödet som finns för forskare att ta sig igenom den utökas. Jag skulle föredra det senare.
Doris Lydahl
Lektor i vetenskapsteori, Göteborgs universitet
