Under lång tid har europeiska universitet levt mitt i en – i det närmaste – självklar berättelse om ökade studentantal, större campus, mer mobilitet, fler utbildningar och ökad synlighet. Och dessa aspekter har setts som tecken på framgång. Expansion har inte bara varit ett politiskt mål, utan också en institutionaliserad föreställning om vad ett framgångsrikt universitet är. I Skandinavien har expansionen dessutom varit nära knuten till välfärdsstatens ideal om social mobilitet, regional utveckling och demokratisering. Men denna expansionslogik är nu på väg att brytas upp.
Hogne Lerøy Sataøen
Universitetslektor i medie- och kommunikationsvetenskap, Örebro universitet
I vår forskning om strategisk kommunikation vid skandinaviska universitet ser vi tydliga tecken på vad vi beskriver som saturation (mättnad) – en situation där högre utbildning inte längre präglas av självklar expansion, utan av ökande begränsningar, tydligare prioriteringar och legitimitetsproblem. Samtidigt fortsätter många universitet att tala som om tillväxten fortfarande pågår. I universitetens strategier dominerar fortfarande språk om excellens, internationell konkurrenskraft, innovation och expansion. Lärosäten förväntas stärka sina varumärken och öka sin synlighet globalt. Tillväxtlogiken finns fortfarande kvar, men dess grundläggande förutsättningar försvagas.
Daniel Lövgren
Universitetslektor i medie- och kommunikationsvetenskap, Uppsala universitet
Begreppet saturation handlar inte bara om ekonomi, teknologisk utveckling och AI, eller demografi, även om det spelar stor roll. Det handlar också om att själva idén om ständig tillväxt inom högre utbildning blivit mindre självklar. I Danmark har politiska reformer lett till minskat antal studieplatser och förkortade masterprogram, särskilt inom humaniora och samhällsvetenskap, som en del av en tydligare anpassning till arbetsmarknadens behov. I Norge har utbildningsministern slagit fast att tiden för kapacitetsökning är över, vilket markerar en stabilisering av resurserna på 2019-nivå. I Sverige ökar den ekonomiska pressen och antalet anställda vid våra lärosäten minskar för första gången på över ett decennium. Tillsammans pekar detta mot en bredare tendens där högre utbildning inte längre befinner sig i expansion, utan i ett läge av stagnation och resursmässiga begränsningar: mättnad.
Detta förändrar också hur universiteten talar om sig själva. Även om forskningskommunikation ofta förklaras som centralt i universitetens kommunikativa arbete har universitetskommunikation i hög grad handlat om expansion: att attrahera fler studenter, bygga starkare varumärken och signalera internationell konkurrenskraft. I dag beskriver många kommunikatörer en ny situation: fokus har förskjutits från offensiv tillväxt till frågor om relevans, nytta, prioritering och försvar av verksamheten. Det är en ganska dramatisk förändring.
När universitet inte längre kan legitimera sig genom ständig tillväxt måste de i högre grad förklara och försvara varför de finns, vad de bidrar med och vilka verksamheter som ska prioriteras. Kommunikation blir därmed inte främst en fråga om synlighet eller marknadsföring. Den blir i förlängningen en fråga om institutionell överlevnad. När resurserna blir mer begränsade och den politiska styrningen hårdnar finns en tendens att universitet blir mer försiktiga, vilket skapar nya risker. I vår studie beskriver flera kommunikatörer hur lärosäten i ökande grad anpassar sig till politiska signaler och undviker kontroversiella frågor. Kommunikationens uppgift blir då inte bara att profilera universitetet, utan också att skydda det.
Det är viktigt att förstå att saturation inte innebär att universiteten är på väg att försvinna. Tvärtom är universitet historiskt mycket anpassningsbara institutioner. Men det betyder att villkoren för högre utbildning håller på att förändras på ett sätt som kräver nya sätt att tänka kring prioritering och samhällsroll. Under efterkrigstiden har högre utbildning ofta framställts som lösningen på nästan alla samhällsproblem: ekonomisk tillväxt, social mobilitet, innovation och demokratisk utveckling. I ett läge av saturation är denna självklarhet inte längre given. När expansionslogiken försvagas förskjuts också universitetens legitimitetsvillkor, vilket gör frågor om prioritering och samhällsuppdrag mer framträdande i både politisk och organisatorisk kommunikation. Detta innebär en förskjutning från expansion som lösning till prioritering som problem.
Hogne Lerøy Sataøen
Universitetslektor i medie- och kommunikationsvetenskap, Örebro universitet
Daniel Lövgren
Universitetslektor i medie- och kommunikationsvetenskap, Uppsala universitet
