Som Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och tydligt kopplad till Socialdemokraterna, ser det, har en forskare tre roller att fylla i offentligheten. Det handlar om att bidra till debatt och samhällsutveckling genom att föra in forskningsperspektivet. Det handlar också om att som forskare vara expert på sitt område. Och om att vara en fri intellektuell.
– Man bidrar till samhällsdebatten, vänder upp och ner på saker och ting, ställer de oväntade frågorna och ifrågasätter gamla sanningar. Kanske också vara normativ och föra fram normativa utsagor. Det är de tre perspektiven man har att förhålla sig till som akademiker när man agerar på den offentliga scenen, säger Ulf Bjereld.
Han säger att han har jobbat sig fram till sitt förhållningssätt via journalisthögskolan och journalistiken, ett par år som sjukvårdsbiträde och därefter många år i den akademiska världen. Som journalist skrev han i olika tidskrifter långt ut på vänsterkanten innan han bestämde sig för att studera vidare. Han kände snabbt att han trivdes med statsvetenskapen och insåg att det var en förmånlig position att kunna kombinera att vara politiskt aktiv med att studera politik som fenomen utifrån akademisk grund.
– Det är väl också ett av skälen till att medierna har uppskattat mig så mycket. De har förstått att jag kan medielogiken samtidigt som jag är politiskt aktiv och kan se det utifrån med ett statsvetenskapligt perspektiv, förklarar Ulf Bjereld som lämnade KPML(R) redan i början av 1980-talet, innan han efter en period utanför politiken gick med i det som då hette Sveriges kristna socialdemokraters förbund, Broderskapsrörelsen.
Den långa vägen inom partiet har han inte gått, han har aldrig varit aktiv i lokal- eller regionpolitiken. I stället har han alltid hållit sig lite vid sidan av. Engagemanget i en sidoorganisation, i det som i dag heter Socialdemokrater för tro och solidaritet, har givit honom mer handlingsutrymme, menar han.
– Jag har aldrig dolt min politiska tillhörighet. Det har varit min trygghet och så småningom blev jag ordförande i Sveriges kristna socialdemokraters förbund. Då blev jag adjungerad till både partistyrelse och verkställande utskott. Då blev jag journalistiskt intressant på ett annat sätt. Media ville ju gärna få information om interna diskussioner och då fick jag använda mitt omdöme. Vissa saker kunde jag berätta med gott samvete och annat kunde jag inte kommentera, säger Ulf Bjereld.
Han hävdar att han aldrig har fått någon kritik, under alla år inom akademin, för att han skulle ha varit partisk i sina föreläsningar eller i sin undervisning. Han menar att han alltid har lyckats skilja mellan sitt politiska engagemang och sin lärargärning och att han har berättat för studenterna om sina erfarenheter från politiken, dels för att han såg ett tydligt värde i det han hade att förtälja, dels för transparensens skull.
– När det gäller kollegor och deras tankar om mig har det gått i vågor. I dag är det helt oproblematiskt. Men för tio år sedan fanns det på sina håll inom akademin en tanke om att man bara skulle uttala sig om exakt det man själv hade forskat om, ingenting annat. Jag menar att forskare i statsvetenskap ofta blir generalister. Man kan jämföra olika politiska system utan att ha specialstuderat vart och ett. Jag har alltid känt mig fri och trygg i det jag säger. Jag har alltid varit noga med att poängtera om jag säger något som vilar på strikt vetenskaplig grund, understryker Ulf Bjereld.
Som forskare är det viktigt att vara medveten om sina egna värderingar, sina egna utgångspunkter, konstaterar han. Det påverkar vad man väljer att forska om och hur man ser på världen. Det teoretiska perspektiv man har störst tillit till, påverkar även de analyser man gör av världspolitiken och händelser och skeenden i världen. Ulf Bjereld menar att det finns ett värde i att man som forskare är transparent med sina värderingar, åsikter och engagemang. Han säger att det skulle gagna det demokratiska samtalet och att det skulle bli ett mindre konspiratoriskt debattklimat om fler var öppna med hur man resonerar.
– Jag är lite orolig över att aktörer i samhällsdebatten, akademiker överhuvudtaget, inte inser att de påverkas av sina egna värderingar. De tänker att de är opartiska för egentligen har de inga värderingar, de står bara för sunt förnuft. Det är farligt, säger Ulf Bjereld på sin karakteristiska Båstad-dialekt.
Längre söderut i Skåne, i Lund, håller nationalekonomen, välfärdsforskaren och docenten Andreas Bergh till. Han har skrivit flera böcker, han poddar, han skriver ofta på både ledar- och kultursidor och är tydlig med att han har liberala värderingar. Numera tänker han att de två världarna inte är så olika som han först trodde. När han studerade var han aktiv i Liberala ungdomsförbundet men när han sedan började doktorera kände han att akademin var mer för honom, som han uttrycker saken. Då lämnade han politiken, gick ur partiet och var väldigt noga med att när han skrev debattartiklar var det som doktorand i nationalekonomi och inget annat.
– Jag är fortfarande inte kopplad till något enskilt parti men jag har kvar mina värderingar. Och då vill jag nog påstå att det är bättre att vara transparent. Det påverkar inte mina forskningsresultat men däremot vad jag väljer att forska om och vad jag tycker i rena värderingsfrågor. Jag tror att det är olyckligt att bidra till en bild av att forskare är helt fria från värderingar, ideologi och åsikter, säger Andreas Bergh.
Så ja, han är fortfarande liberal även om han inte ens vet vad han ska rösta på. Men han utgår, poängterar han, fortfarande från individen och individens frihet. Någon har sagt att nationalekonomi är som en vetenskaplig liberalism och det gör det ganska lätt att vara både liberal och nationalekonom. Andreas Bergh ser inte längre sina dubbla roller som någon konflikt och han menar att det är många inom akademin som har vänstervärderingar och att det därför inte är någon nackdel att det då och då syns någon med liberala värderingar.
– Om jag skulle vara noga med att påpeka att jag numera bara är forskare skulle jag hela tiden kunna misstänkliggöras för att ha något slags politisk agenda. Jag vet att så inte är fallet och därför finns det ingen anledning för mig att dölja mina värderingar. Om jag tycker att en viss fråga är viktig av ideologiska skäl måste jag vara tydlig och sedan bedöms jag utifrån hur väl jag är opartisk forskare, förklarar Andreas Bergh.
När han skrev sin avhandling om fördelningsrättvisa och välfärdsstaten var en av de böcker han hade mest nytta av, skriven av en amerikansk ekonom. Senare insåg Andreas Bergh att forskaren i fråga var marxist. Den insikten gav lundaforskaren en känsla av trygghet. Det går utmärkt att ha en politisk värdering utan att det färgar din gärning som vetenskapsman. Han menar också att den stora oenigheten i Sverige inte handlar om vilket samhälle vi vill ha, utan vilken politik som bäst tar oss dit. Därför, anser han, att det är snarare är en fördel att ha varit politisk aktiv och ha en förståelse för hur politiker fungerar. Samtidigt, erkänner han, kan han sakna det liberala parti han en gång var aktiv i. ”För det beter sig väldigt annorlunda nu för tiden”.
Andreas Bergh menar att han drivs av sin nyfikenhet. Han vill veta hur samhället fungerar. Han drivs också av att han tycker om att förklara för andra hur det ligger till, när han väl tycker sig förstå något.
– Jag tycker att forskares uppgift är att nyansera samhällsdebatten och lyfta upp motperspektiv om alla politiker springer åt ett håll. Det är det som driver mig mest nu, att minska polariseringen, öka nyanseringen och höja nivån på samhällsdebatten. Som forskare vinner man på att vara med i samhällsdebatten eftersom man lär sig vad människor är nyfikna på. Du får idéer kring vad som är viktigt att forska om genom att interagera med det omgivande samhället, säger Andreas Bergh och lägger till att det är nyttigt för honom att prata med unga studenter, inte minst blir det tydligt hur snabbt politiken svänger.
