Min första egna långresa gick till Söderhavet. Året var 1984 och uppgiften var att under sex månader samla slemsvampar (myxomyceter). Sista anhalten var Västra Samoa. På den tiden fanns det inga hotell utanför huvudstaden; man klev helt enkelt av bussen och såg vilsen ut så kom snart någon och erbjöd logi och mat. Nästan omedelbart överraskades jag av ett antal äldre damer som satte på mig en lava-lava, ett ländkläde, eftersom det ansågs ofint att bära shorts.
Bussarna bestod av en lastbil med bänkar på flaket. Vid ett tillfälle reste jag mig för en äldre dam som kom släpande på en säck kokosnötter. Damen fick min plats och jag satte mig bakvänd på säcken. Vägen var rätt skumpig så damen tog ett rejält grepp om mitt lår för att hålla sig fast, så pass rejält att hon greppade mig rätt upp i skrevet, en smal sak om ”offret” bär lava-lava. Hon pratade på hela tiden och hela bussen skrattade hejdlöst. Jag hade svårt att förstå riktigt vad jag skulle ta mig till (slå en äldre dam på fingrarna?) och försökte helt enkelt låtsas som om det regnade.
Väl framme kom en äldre herre fram och förklarade vad damen hade pratat om: mitt utmärkta vapen! Själv blev jag stående stirrande som ett fån efter bussen från vilken skratten fortfarande klingade.
Byns unga damer visade mig nu ett allt större intresse. ”Är du gift?” Jo. ”Hur länge?” Två år. ”Hur många barn har ni?” Inga än så länge. ”Då kan det inte vara ett lyckligt äktenskap! Eller ni kanske inte vet hur man gör?”
Efter denna utfrågning började en av dem ge mig små presenter, och de andra berättade om hennes storfamilj, hur framgångsrika de var och hur många kokospalmer och kanoter de ägde. Flickan var mycket duktig och hade redan två barn. Bevisligen visste hon hur man gjorde dem! Jag hade flera anledningar att fundera över Margaret Meads klassiska avhandling Coming of Age in Samoa från 1928.
Mead var en av de ledande fältantropologerna under förra seklet. Boken, som visade att samoanerna hade en mycket liberalare inställning till ungdomars sexualitet än västvärlden, väckte bestörtning i konservativa kretsar i USA. Strax efter att Mead avlidit publicerade en Derek Freedman en bok som påstods visa att Mead hade blivit lurad av en av sina främsta sagespersoner och sitt eget önsketänkande. Enligt Freedman hade sagespersonen skrattande hävdat att hon lurat Mead att tro alla möjliga saker om hur fri den samoanska uppväxten var.
I Wikipedias gryning var det intressant att följa diskussionerna om kontroversen. Beroende på vem som senast varit inne och redigerat artikeln kom helt olika synpunkter fram. Var det någon av Freedmans påhejare tog man naturligtvis hans påståenden för sanna, en del med hänvisning till svavelosande bibeltolkningar.
Meadfalangen undrade varför Freedman väntat flera decennier och inte publicerade förrän Mead var död och inte kunde försvara sig. Freedman påstods vara en religiös extremist, men framför allt förekom Freedmans främsta källa inte i Meads fältanteckningar förrän ett antal år efter att Coming of Age … givits ut. Hur skulle någon som Mead ännu inte träffat kunnat lura henne?
Numera, när Wikipediainnehållet granskas noggrannare, håller artikeln en relativt neutral ton. Själv önskar jag att jag hade sparat på alla de olika versionerna som ett intressant exempel på hur diskussioner kan bölja. En större undersökning av hur olika kontroversiella ämnen historiskt behandlats i Wikipedia skulle kanske säga oss något om hur diskussioner i sociala medier kan utvecklas.
Efter mina upplevelser på Samoa torde det vara uppenbart vem av Mead och Freedman jag själv tror på. Men jag får ju erkänna att min ”undersökning” inte är speciellt systematisk och att materialet kanske är i minsta laget för att dra säkra slutsatser.
