Det smattrar konstant från skjutvallen. En stadig ström av skidåkare närmar sig målområdet. De flesta med gevär på ryggen. Någon sprintar, en annan glider långsamt fram mot vallen, lägger an och siktar. Sedan fem dova smällar i jämnt tempo. Förhoppningsvis blir de svarta prickarna på måltavlan vita i takt med att skotten avlossas.
Att sänka tempot i skidåkningen lagom mycket en bit innan skjutvallen är en konst i sig, förklarar Marko Laaksonen, professor i idrottsvetenskap vid Mittuniversitetet. I lärosätets kommunikation kallas han skidskytteprofessor.
– Det är inte alltid fördelaktigt att komma in alldeles för långsamt. Rent fysiologiskt, hjärtats pumpförmåga. Känslan blir liksom att det börjar slå hårt. Det är negativt för skyttet och därför är det bättre om pulsen är lite hög, säger han.
Det är världscupen i skidskytte i Östersund. Den här dagen är tävlingsfri och det är officiell träning inför morgondagens jaktstart för damer. Östersunds skidstadion, nationalarena för skidskytte, bjuder på några minusgrader och en snöbädd sparad från förra vintern. I år har det knappt kommit någon snö än trots att det är december. Flera medaljhopp på OS i Milano och Cortina skidar förbi fotografens kamera varv för varv. Däribland Hanna Öberg, som i skrivande stund tar sin första världscupseger på tre år. Sebastian Samuelsson, trea på gårdagens distanslopp för herrar, passerar till fots klädd i svenska landslagets bylsiga vinterjacka. Skidskytteprofessorn hälsar glatt på karaktäristisk finsk brytning och gratulerar ”Sebbe” till pallplatsen.
Marko Laaksonen studsar lätt upp och ned på läktaren och konstaterar att det blir för kallt att stå stilla. Själv skjuter han sällan med gevär numera och det blir inte så mycket skidåkning heller, bara när det är fint väder. Han blickar ut mot skjutvallen och fnissar till på frågan om sin egen skidskyttekarriär. Mumlar tyst något om ”karriär och karriär”.
Under uppväxten i Finland sysslade ingen i arbetarfamiljen med elitidrott. När Marko Laaksonen var tolv år tog hans pappa med honom på skidskytteträning första gången. Som ungdom var han bättre på skytte än skidor och det blev några finska mästerskap. Vid 26 års ålder slutade han och bytte till tränarspåret.
Den akademiska banan inleddes också. I grunden är Marko Laaksonen idrottsfysiolog. Under sin masterutbildning i finska Jyväskylä kontaktade han ett forskningscentrum vid universitetssjukhuset i Åbo, för att höra sig för om projekt för sin uppsats. När han sedan skrev den om hjärtmuskelns blodflöde, uppmanades han att söka en doktorandtjänst i Åbo. Han fick den och disputerade inom klinisk fysiologi och isotopmedicin. Tanken om att forska på skidskytte dök upp först senare, när han kom till Östersund 2005.
– Jag var väldigt grön då men det var någonstans min tanke att fokus borde ligga där. Det är så mycket som är kopplat till skidskytte, längdskidåkning och prestationer här.
Marko Laaksonen var den första som anställdes på den idrottsvetenskapliga utbildningen i Östersund. Han började tre veckor efter disputationen i Finland. Precis efter sina första år som skidskyttetränare.
– Jag hade ingen erfarenhet av svenskt universitetssystem, jag hade aldrig läst någonting i Sverige.
Efter sex år fick han upp ögonen för ett tränarjobb på det svenska skidskytteförbundet.
– Någonstans där var jag också lite fundersam om det här verkligen var det som jag ville göra. Tillfället dök upp och jag tänkte, varför inte? Jag hade ju erfarenhet av tränarjobbet.
Han kände personer i förbundet, sökte och fick tjänsten. Sedan rullade tränarkarriären på. Fem år som förbundskapten för först det svenska damlaget i skidskytte och sedan det finska. De första fyra åren tog Marko Laaksonen tjänstledigt från Mittuniversitetet. Det femte gav chefen honom ett ultimatum, och han valde att säga upp sig.
Ett år senare tackade han plötsligt för sig i finska landslaget.
– Då hade jag privata skäl. Jag hade två små barn som bodde och fortfarande bor här i Östersund, jag hade haft jobb i Finland i två år. Jag kände att det här var fel mot de aktiva, fel mot barnen och fel mot mig själv. Det funkade inte.
Han fick tillbaka sin tjänst vid Mittuniversitetet. Sedan 2023 är han professor i idrottsvetenskap och proprefekt.
– Jag längtar inte tillbaka till livet som tränare, den tiden har passerat. Det är jätteroligt men du har ett schema på vintern, och är alltid flera veckor på olika ställen. Du lär känna massa folk och det blir en familjär känsla med fin atmosfär. Men det är slitsamt med många dagar borta och resor.
Tillbaka till gårdagens distanslopp för herrar. I mitten av läktaren står en rad åskådare i blågula västar med texten ”Ponsi” på ryggen. Någon viftar med en svensk flagga uppträdd på kastspö. De syftar på Martin Ponsiluoma, född och uppvuxen i Östersund. Efter ett starkt första varv och en felfri skjutning når han vallen inför andra skjutningen, lägger sig ned. Träff! Hemmapubliken jublar. Två bommade skott och lika många besvikna publiksus senare drar han iväg på skidorna igen. Martin Ponsiluoma slutar på tjugotredje plats den här gången, men publiken andas ändå ut när Sebastian Samuelsson till slut alltså korsar mållinjen som trea.
Marko Laaksonen är inte en av dem i publiken ikväll. Han ser helst loppen på tv, förklarar han i Mittuniversitetets glesa lunchmatsal dagen efter.
– Det är lättare att fokusera och det var samma sak när jag var tränare. Man är mitt i smeten, men numera använder tränarna en padda där man har tidtagningssystemet. Delvis samma som används i tv:n. Man kan klicka bland mellantider eller se var de aktiva befinner sig. Du får en helt annan bild av loppet.
Marko Laaksonen …
… är 50 år och professor i idrottsvetenskap vid Mittuniversitetet. Han är uppvuxen nära Lahtis i Finland och började med skidskytte som tolvåring. Han höll också på med musik och folkdans.
I början av 2010-talet tränade han det svenska damlandslaget i skidskytte i tre år och sedan det finska landslaget i två år. Han är både finsk och svensk medborgare.
Marko Laaksonen bor i Östersund med två barn. Hans fru bor utanför Helsingfors.
Det osar i någon mån skidskytte om Östersund, särskilt den här veckan. SVT-kommentatorn och före detta skidskytteikonen Björn Ferry blir stannad av en äldre kvinna utanför hotellet i centrala delen av staden, kan man få ta en bild? Nationalarenan i skidskytte ligger här och samtliga aktiva i landslaget bor i staden. Att det finns ett skid- och skidskytteuniversitet, som det står på skylten utanför Mittuniversitetets hus D där Marko Laaksonen har sitt arbetsrum, säger det mesta.
Kontoret ligger i Nationellt vintersportcentrum, som startade som ett EU-projekt och testlabb för skidskyttar och längdskidåkare. Marko Laaksonen visar metodiskt runt bland olika rullband, testlabb och möjligheter att simulera höghöjdsträning. Mittuniversitetet tog över driften 2007 och sedan dess har det växt ut till ett forskningscentrum och en samlingspunkt för landslagsskidåkare och skidskyttar som studerar här, tränar här eller både och.
Numera vet Marko Laaksonen att det är forskare han vill vara. När han kom tillbaka från tränarjobbet insåg han att skidskytte är en underforskad sport och att han vill ändra på det. Underforskad jämfört med sina beståndsdelar, längdskidåkning och gevärsskytte. Skidskytte är också betydligt mindre än de båda på den internationella idrottsscenen, säger han.
– När jag funderade på vad ville jag göra i min fortsatta akademiska karriär, hade jag en ganska klar bild över att det här är ett område som jag verkligen behöver grotta ned mig i. Det finns ganska få forskare med skidskyttebakgrund, som förstår vilken forskning man ska göra och som kan översätta den.
Marko Laaksonens forskning har bland handlat om hur geväret påverkar idrottarnas prestation i skidåkningen. En doktorand han handledde utgick från ett spår i tidigare forskning där man sett skillnader i åkhastighet och kraft i stavarna, med respektive utan gevär på ryggen. Studien kom fram till att geväret påverkar kroppspositionen.
– Det är bara 3,5 kg som du måste bära men det påverkar. Du sjunker ihop lite. Man ser det inte med blotta ögat men vi kan mäta hur det påverkar åktekniken.
Märkligt nog – konstaterar Marko Laaksonen – tränar skidskyttar ganska lite med gevär på ryggen. Elitens fysträning ligger någonstans runt 700 timmar om året, och de skjuter runt 100 timmar, beskriver han.
– Det var lite det vi var ute efter med studierna, att belysa och ge värden för hur geväret påverkar åkningen. Och att man måste ta hänsyn till det i träningen. Hur mycket det görs i praktiken numera vet vi inte, det har vi inte följt upp.
I en annan studie, publicerad våren 2025, har Marko Laaksonen och kollegan Glenn Björklund undersökt hur skidskyttars prestationer i skytte respektive skidåkning på stafetter påverkar deras placering på tävling. De samlade in data om åktid, skjutmoment, straffrundor och avfyrade skott från tjugo stafettlag under två säsonger på totalt tolv världscuptävlingar.
Vid individuella lopp kan små misstag i någon av disciplinerna få direkt påverkan på slutplacering, beskriver Marko Laaksonen.
– På stafett får du det där gånger fyra eftersom det är fyra åkare som hänger ihop. En dålig prestation i första sträckan påverkar de kommande.
I studien kom man fram till att det finns vissa könsskillnader. På damsidan var skjutmomentet på andra och sista sträckan mest avgörande för slutplaceringen. För herrarna spelade prestationen i skidåkningen på de sista två sträckorna störst roll. Med andra ord gäller det att sätta de bästa skyttarna på andra respektive sista sträckan när det gäller damlag. För herrarnas del bör de starkaste skidåkarna köra de sista två sträckorna.
– Man ska komma ihåg att i studien har vi slagit samman tävlingar under ett par säsonger. Vi kan alltså säga att det ser ut så här i den vanligast förekommande stafetten. Sedan är varje tävling unik. Det kan hända något, det kan blåsa mer eller vara snöfall, säger Marko Laaksonen.
För tillfället – säger han – tar rollen som proprefekt ungefär ”hälften av arbetstiden”. På en viss del av forskningstiden är han kopplad till Svenska skidskytteförbundet, som vetenskaplig stödperson till landslaget med tester och analyser. Han handleder också en doktorand i Finland vars avhandling berör skyttemomentet och två doktorander i Östersund som skriver specifikt om skidskytteträning.
All hans forskning är dock inte kopplad till skidskytte. Utifrån sin grund i idrottsfysiologi, har han ett pågående samarbete med två kollegor från tiden i Åbo.
– Jag har varit där några gånger och vi har börjat skriva tillsammans igen. Det är en publikation om hjärtmuskelns energiomsättning under återhämtning från maximalt arbete, inte kopplat till skidskytte.
Så nu pendlar Marko Laaksonen till Finland igen, precis som under sista tiden i sin tränarkarriär. För ett och ett halvt år sedan gifte han sig. Marko Laaksonen bor i Östersund där han har barnen varannan vecka. Hans fru bor utanför Helsingfors. Paret turas om att pendla till varandra.
Det finns ett system, som Marko Laaksonen uttrycker det.
Vad är skidskytte?
På 1700-talet organiserade norska armén skidtävlingar där deltagarna bland annat åkte skidor med gevär och packning. I de olympiska vinterspelen 1924 var grenen militär patrull med för första gången och 1960 debuterade grenen i OS under namnet skidskytte.
I skidskytte finns sju tävlingsformer, fyra individuella och tre olika stafetter. De tävlande åker en skidslinga på mellan två och fyra kilometer beroende på tävlingsform, skjuter fem skott och åker samma runda igen. Geväret måste väga minst 3,5 kilo och avståndet till tavlorna är 50 meter.
