I ett utmärkt inlägg av Björn Ekman från Lunds Universitet i Universitetsläraren nr 2/2015 kritiserar han det nya ansökningssystemet Prisma, som Vetenskapsrådet, VR, och andra finansiärer använder sig av, på basis av att det inte är anpassat till forskarnas verklighet och förutsättningar. Responsen från VR och Forte visar tyvärr att organisationerna duckar för själva huvudfrågan och därmed bortser från problemets allvar och essens.
VR svarar med att erkänna ett antal mindre tekniska fadäser och introduceringsproblem, men berör inte med ett ord själva grundproblemet: den byråkratisering, standardisering, och automatisering som de senaste åren, med ökad acceleration, har minskat möjligheten till kreativitet för forskarna, samt ökat administrationsgraden och bidragit till mer stress i våra forsknings- och läroorganisationer.
Arbete skyfflas över till brukarna
Med allt fler automatiserade administrativa system ökar den administrativa bördan för forskare och lärare. Dessa system har definierats och skapats av programmerare och administratörer, inte av forskare. Visst kan handläggningen säkert förenklas för organisationerna själva – även om detta bör ses som en öppen empirisk fråga som fortfarande inte är besvarad – men resultaten hittills är att fler arbetsuppgifter skyfflas över till brukarna. Det stora problemet är att i det enskilda fallet, exempelvis ur VR:s perspektiv, ser introducerandet av ett nytt system ut som en effektivitetsvinst. Prisma är dock bara ett i raden av exempel på självadministrerande system och följer ett generellt mönster i universitetsvärlden i stort.
Det sammantagna resultatet av en ökad användning av ett stort antal specifika system blir en alltmer komplicerad arbetssituation för den enskilde forskaren och läraren. Som lärare och forskare förväntas jag kunna hantera ett allt större antal program med olika gränssnitt och funktioner (för allt från reseräkningar, lokalbokning, registrering av publikationer, studentkontakter, etcetera). Varje system tar tid att sätta sig in i och den övergripande erfarenheten är att ingen av systemen är utformade utifrån brukarnas perspektiv. Under den falska devisen att introducerandet av ett nytt system ska förenkla och minska administrationen så äter de i stället upp tid från kärnuppgifterna: läsa böcker, förbereda föreläsningar, gå på seminarier, tänka, skriva texter, utveckla idéer med kollegor och ha tid för kontakt med studenterna.
Dyra ”besparingar”
Dessutom är systemen i sig dyra. Det nya systemet Prisma har enligt uppgift kostat 40 miljoner kronor. Introducerande av olika program på våra universitet har på samma sätt varit otroligt kostsamma. Vi borde då kunna förvänta oss betydliga besparingar i organisationerna eftersom vi forskare och lärare numera gör allt mer arbete själva – konkret i sänkta OH-kostnader – men det är svårt att se att de administrativa kostnaderna sjunker i takt med introducerandet av nya system. Snarare går ju utvecklingen åt precis det andra hållet.
”Forskarsamhället borde återta befälet och inte låta sig styras av byråkrater vars främsta mål är att finna för dem själva smidiga administrativa lösningar, men som riskerar att suga den sista musten ur användarna”, skriver Björn Ekman. Jag dristar mig till att hålla med en lundaforskare.
Isak Svensson, docent, Uppsala Universitet
