Nyligen hade jag en diskussion med en lärare på juridikprogrammet som berättade att företag inom affärsjuridik helst vill nyanställa personer som redan har fem års arbetslivserfarenhet, eftersom AI har blivit så bra på de arbetsuppgifter som man gör de första åren efter examen.
Strax därefter träffade jag en person från försäkringsbranschen som inte bara såg samma problem, utan också uttryckte oro över hur högre utbildning ska kunna möta företagens behov av AI-kompetens samtidigt som nyutexaminerade tillåts utveckla kompetensen som behövs. Jag tänker att om vi krokar arm med företag och organisationer kan vi kanske hitta en lösning.
Diskussionen om ansvaret för framtidens arbetskraft har ofta utgått från ett instrumentellt nyttoperspektiv på högre utbildning. Näringslivet förväntar sig ofta att lärosätena ska ”leverera” studenter som är produktiva från dag ett. Detta har under en längre tid påverkat både studenter och oss lärare, till att värden som bildning, kritiskt tänkande, kreativitet och lärande, tenderar att vara något som visserligen uttrycks i högskoleförordningen, men som det talas mindre om när man planerar undervisning med begränsade resurser.
Är det inte i själva verket så att det är just nu, när allt fler sätter sin tilltro till att AI-verktyg kan ”lösa” olika slags tidskrävande och ofta mindre avancerade uppgifter, som vi behöver extra mycket fokus på sådana generiska kompetenser i högre utbildning? Efter mina diskussioner med de två ovanstående personerna vill jag dela med mig av en möjlig utvecklingsväg.
”Masterutbildningar kunde bli treåriga i stället för tvååriga, och innebära en successiv förskjutning av tyngdpunkten från att i början i hög grad fokusera på teori, till att mot slutet fokusera på tillämpning i en existerande organisation.”
Vad skulle hända om stora organisationer, både inom offentlig sektor och näringslivet, utvecklade närmare samarbeten med lärosäten kring till exempel utbildningar på masternivå inom alla ämnen? Masterutbildningar kunde bli treåriga i stället för tvååriga, och innebära en successiv förskjutning av tyngdpunkten från att i början i hög grad fokusera på teori, till att mot slutet fokusera på tillämpning i en existerande organisation.
Studenter skulle få bidra med kritiska perspektiv, forskningsförankring och utvecklingsinriktade dialoger med kollegor i sådana partnerorganisationer. Organisationerna å sin sida skulle erbjuda studenterna autentiska problem och utmaningar, men också en möjlighet att få träna och göra mindre komplexa arbetsuppgifter, sådant som visserligen skulle kunna utföras av en AI-bot, men som man behöver träna för att senare kunna avgöra var AI går bet.
Sådana samarbeten existerar redan inom en del fält, som praktikperioder inom medicin och vårdutbildningar, eller examensarbeten på ingenjörsutbildningar, och i en del länder. Ofta innebär det också att det finns delade tjänster, där man blir anställd delvis på lärosätet, och delvis i företaget eller organisationen. Varför skulle inte studenter i språk, ekonomi, sociologi eller medievetenskap kunna få samma slags dialog med möjliga framtida arbetsmiljöer?
Tillgången till AI aktualiserar problemet.
Högre utbildning kritiseras ibland för att inte hantera den ”verkliga” världen då vi fokuserar på teori, forskningsmetod, begreppsbildning och vetenskaplighet. Men är det inte lika mycket olika samhällsinstansers och näringslivets ansvar att fortsätta den vetenskapliga dialogen och forskningsförankringen tillsammans med företrädare för lärosätena, som tvärtom?
Jag tänker att detta också är en fråga om att fortsätta dialogen, att se att det behöver finnas en öppenhet och nyfikenhet, ett partnerskap, mellan lärosäten och olika arbetsplatser. Genom att låta studenter inom alla ämnesområden och utbildningar fungera som kommunicerande kärl mellan vad som händer inom forskning och utbildning, och vad som händer inom olika organisationer, finns goda möjligheter till en större gemensam förståelse för värdet av det som våra studenter får ta del av under sin utbildning och som AI inte ersätter: förmåga att hantera komplexitet, arbeta med osäkerhet, förklara fenomen och tänka långsiktigt.
Det är något som förhoppningsvis kan påverka både oron kring att AI tar våra nyutexaminerades arbetsuppgifter, och borga för en fortsatt förståelse för det värde som högre utbildning har att erbjuda ett fortsatt demokratiskt samhälle.
Klara Bolander Laksov
Professor i pedagogik, Stockholms universitet
