Ledande politiker bekräftar i debatt och inlägg alltid betydelsen av akademisk frihet. De uttalar sig positivt om förändringar som skulle stödja en ökad autonomi för lärosätena.
Dessvärre har dock politiken på punkt efter punkt under de senaste decennierna visat att vikten av att tydliggöra och öka den akademiska friheten bara är vackert prat. Förslag som lyfts fram i utredningar med syfte att stärka autonomin för universitet och högskolor har negligerats. Märkliga interventioner har gjorts av regeringen: förkortade mandatperioder för styrelserna, detaljreglering av utbildningar och uppdrag till universitet som inte ingår i lärosätenas kärnuppdrag.
Ser vi till vad den nuvarande regeringen faktiskt gör handlar det om ökad styrning, inget annat.
Björn Brorström
Professor emeritus och styrelseordförande för Högskolan Kristianstad
Det finns flera olika tänkbara förklaringar till den utveckling som skett och situationen som råder. En är sannolikt utbildningspolitikernas behov av profilering.
Man hör ofta politiker som uttrycker sig högtidligt om betydelsen av konkurrens och excellens, det senare ett favoritbegrepp i sammanhanget. Internationella jämförelser visar dock att ökade basanslag, och möjligheten för lärosäten att själva genomföra större strategiska satsningar, bidrar till högre kvalitet i både forskning och utbildning. Men en sådan inriktning står sig slätt mot politikens behov av synlighet. En riktad investering i ett specifikt område kan väcka uppmärksamhet, medan ökade basanslag ofta passerar obemärkt förbi.
Rolf Solli
Professor emeritus, Göteborgs universitet
En andra förklaring är att många politiker när det kommer till kritan helt enkelt inte är tillräckligt intresserade av eller insatta i frågan. I en studie om akademisk frihet tillfrågades elva erfarna och debattglada politiker. Endast två svarade på de fem frågor som skickades ut. Det är visserligen ingen stark bevisföring, men utfallet säger ändå någonting. Det finns uppenbart inte något brett intresse för akademisk frihet.
En tredje förklaring, och nu börjar det bli obehagligt, är att akademisk frihet helt enkelt inte är önskvärd. Det finns poäng med att styra verksamheten vid universitet och högskolor så att forskning och utbildning inte stör politiska intentioner och strävan efter att bli omvald. Det händer ju som bekant förfärliga saker runt om i världen i försök att styra verksamheten inom universitet och högskolor. Men det finns oroväckande tendenser även i Sverige. Klimatministerns frånvaro vid sitt eget klimatråds årsrapportering illustrerar en oroande ovilja att möta och lyssna på vetenskapen.
Men även andra ledande politiker visar sig vara oförmögna att skilja mellan fakta och åsikter.
Är vi inte överens om grundförutsättningarna och ifrågasätter evidens baserat på systematiska vetenskapliga studier är vi på ett sluttande plan.
Vi behöver lagstiftning som skyddar akademisk frihet och vi behöver utreda organisationsform och kanske finna något alternativ som stärker autonomin. Men det räcker inte. Det finns egentligen bara en väg att gå och det är via kärnverksamheten.
Många forskare och lärare tar trots det ovan sagda akademisk frihet för givet. När kritik riktas mot villkoren för arbetet handlar det sällan om inskränkningar i friheten, utan snarare om otillräcklig finansiering eller brist på tid för att utveckla kurser och bedriva forskning. Men just denna självklarhet rymmer en risk: att vi inte ser förändringen när den sker.
Oavsett hur situationen sett ut tidigare så kan forskare och lärare inte längre ta sin frihet att välja forskningsfrågor och undervisningsmetoder för given. Det krävs insikt om hoten och ett aktivt engagemang på två fronter:
Det ena är att engagera sig i frågan om vikten av självständighet för lärosätena och för lärare och forskare. Det handlar om att argumentera för och påvisa betydelsen av en oberoende röst i samhällsdebatten och om att värna fakta.
Det andra är att vara aktiv i samhällsdebatten, lägga fram fakta och ge olika perspektiv på utveckling och tillstånd. Lägg undan arbetet med de vetenskapliga artiklarna för en stund och prioritera aktuella samhälleliga frågor där du kan ge ett bidrag. Lärare och forskare som syns och hörs är viktiga för att skapa ett bredare engagemang. Viktigare än ledningarnas upprepade krav på skyddsstängsel och organisationsutredningar.
Det är så vi kan bygga en levande akademisk frihet som består.
Björn Brorström
Professor emeritus och styrelseordförande för Högskolan Kristianstad
Rolf Solli
Professor emeritus, Göteborgs universitet
