Under en konferens på Irland samtalar jag med en nydisputerad amerikan. Han känner sig vilsen och pressad i en värld som inte är nådig mot arbetslösa filosofer. Han säger att en fast anställning vid ett svenskt universitet är hans drömjobb och han vill veta alla detaljer om mina arbetsvillkor. Han är märkbart avundsjuk på min, i mina ögon, blygsamma anställning.
Några månader senare, under en sommarskola i Italien, hamnar jag i ett liknande samtal med ett gäng amerikanska och brittiska doktorander. De ser storögt på mig när vi jämför våra erfarenheter av att vara doktorander, av universitetskultur, studielån och arbetsuppgifter. Det har blivit alltmer tydligt för mig att doktorandlivet hade kunnat se väldigt annorlunda ut om jag doktorerade i ett annat land.
”De bär på en delvis förlegad bild av Sverige som ett lyckligt välfärdssamhälle.”
Mina nya utländska bekantskaper lockas av de klassiska skälen till att bo och verka som akademiker i Sverige. De bär på en delvis förlegad bild av Sverige som ett lyckligt välfärdssamhälle, med trygga arbetsvillkor och akademisk frihet. Huruvida detta är sant är förstås relativt till vad man jämför med, men det är svårt att över en öl förmedla att verkligheten är mycket mer komplicerad än så här.
Jag fortsätter att nicka åt de förundrade men avundsjuka kommentarerna, och säger att ja, visst har jag det ganska bekvämt på mitt universitet, sedan tonar jag ner positiviteten, men jag är osäker på om svenska statliga universitet är attraktiva arbetsplatser länge till.
Sveriges inrikespolitik har fått mig att stanna upp och reflektera över mitt arbete i dag och vad jag vill att mitt arbete ska vara i framtiden. Jag tänker på sådant som det sedan länge kritiserade förslaget om informationsplikt för statligt anställda, angiverilagen. Som doktorand är jag ju alltid inriktad på nästa karriärsteg, så jag undrar, kommer en fast anställning vid en svensk myndighet fortfarande vara en attraktiv nästa arbetsplats för mig om angiverilagen blir verklighet?
Jag har börjat omvärdera huruvida svenska statliga universitet fortfarande är min ideala arbetsplats utifrån den här trenden som myndighetssverige befinner sig i just nu. När statlig anställning blir alltmer politiserad och migrationspolitik tar sig ända in i universitetslokalerna känner jag mig malplacerad på en plats där jag en gång kände mig som hemma.
Oavsett om en angiverilag blir verklighet eller ej, så tål det att övervägas noggrant om jag vill befinna mig på ett universitet där politiker får vanan att ingripa med politisk styrning i mina dagliga arbetsuppgifter – oavsett i vilken riktning den styrningen går.
Duglig lön och arbetsförmåner i all ära, men vad är jag villig att göra för min arbetsgivare?
”Jag är inte rätt person att utföra det som egentligen bör klassas som polisiära uppgifter.”
Jag är inte rätt person att utföra det som egentligen bör klassas som polisiära uppgifter. Kanske kommer det enda rätta vara att ställa mig på barrikaderna eller att åtminstone inkorporera civil olydnad i min arbetsvardag.
Kanske är det snart dags för mig att söka mig utanför de svenska statliga universiteten, men kanske finns det få bättre alternativ för en filosof tidigt i karriären, som mina utländska bekantskaper vittnar om. Kanske måste jag göra avkall på någonting.
Migrationsfrågor är långt utanför mitt kompetensområde och det bör inte ingå i mina arbetsuppgifter att hitta och anmäla papperslösa. Poängen som många angiverimotståndare framför är just densamma; det vore absurt att angiveri skulle ingå i mina arbetsuppgifter.
Vad som däremot ingår i mina arbetsuppgifter är att bedriva forskning som kritiskt granskar makt, auktoritet och dess överträdelser. Det ingår i mina arbetsuppgifter att utbilda studenter i hur de kan göra detsamma.
”Jag vill även i fortsättningen söka mig till arbetsplatser där jag är fri att göra detta och inte behöver agera polisens förlängda arm. Det återstår att se om den arbetsplatsen blir ett svenskt statligt universitet eller inte.”
När jag sökte mig till universitetet, så var det för att utföra dessa arbetsuppgifter. Jag vill även i fortsättningen söka mig till arbetsplatser där jag är fri att göra detta och inte behöver agera polisens förlängda arm. Det återstår att se om den arbetsplatsen blir ett svenskt statligt universitet eller inte.
