Under de senaste veckorna har det rapporterats om kinesiska militärforskare på svenska universitet och hur svensk forskning bidrar till kinesisk militär teknologi. En av oss författare, Tommy Shih, har tidigare varit med om att identifiera och bedöma risker kopplat till etikdumpning och dubbel användning i forskningsansökningar.
Erfarenheter från bedömningarna är att det är svårt att förstå vad som är lämpligt eller olämpligt. Det kan ibland framstå i mediebeskrivningar eller rapporter från tankesmedjor som att det är svart eller vitt, men det är sällan så enkelt om man inte vill diskvalificera hela länder eller vetenskapliga discipliner.
”Visserligen går det att argumentera för att det mesta inom exempelvis ingenjörsvetenskaperna kan ha en möjlig militär applikation, men detta skulle omöjliggöra internationella forskningssamarbeten, särskilt med länder som Kina, Iran och Ryssland.”
Självklart finns det obestridliga exempel, men det gäller absolut inte majoriteten av fallen. Majoriteten av samarbetena är snarare förhållandevis okomplicerade från ett etiskt eller dubbelt användningsperspektiv. Visserligen går det att argumentera för att det mesta inom exempelvis ingenjörsvetenskaperna kan ha en möjlig militär applikation, men detta skulle omöjliggöra internationella forskningssamarbeten, särskilt med länder som Kina, Iran och Ryssland. I de två senare finns det riktade EU-sanktioner som Sverige måste förhålla sig till. Med Kina har svenska forskare och universitet dock inga sådana riktlinjer att förhålla sig till. Den svenska regeringen oavsett politisk gruppering har också konsekvent meddelat att forskningssamarbeten mellan Sverige och Kina ska fortsätta.
Som forskare inom vetenskapshistoria eller innovationsstudier länge beskrivit är teknologisk utveckling och innovation en icke-linjär process i tid och rum. Det är svårt och ibland nästintill omöjligt att sia om hur grundforskning kan användas i framtiden. Exempelvis när Albert Einstein publicerade relativitetsteorin 1915 så anade han föga att det skulle leda till utvecklingen av det mest destruktiva vapen som någonsin skapats av människan, nämligen kärnvapen.
Självklart är inte detta en bra grund för att argumentera att grundforskningen är opolitisk, objektiv och endast används främst i syfte för att tjäna mänskligheten. Det vi har märkt under de senaste åren är att vetenskap kan vara högst politisk eller användas i syften för att tjäna nationella mål. På det viset är det nödvändigt att förstå den politiska användningen av vetenskap. Detta är något som forskare överlag inte tagit hänsyn till.
Internt styrs forskningsvärlden i stället, i mångt och mycket, av sin egen logik där internationella samarbeten etableras på personnivå och drivs framåt av gemensamma intresseområden, delad nyfikenhet och hopp om framsteg. Med en sådan utgångspunkt kan det vara svårt att se de risker som föreligger med vissa samarbeten, och forskningens opolitiska karaktär kan till och med användas som ett argument för att inte ta ansvar för dess konsekvenser.
Samtidigt tyder den senaste tidens diskussioner på att forskningssamarbeten med framför allt icke-demokratiska länder börjat säkerhetiseras. Det vill säga, det faktum att vetenskap kan användas för att uppnå nationella mål i auktoritära länder öppnar upp för möjligheten att beskriva internationella forskningssamarbeten i mer generella termer av ett existentiellt hot.
Ett centralt problem med säkerhetiseringens logik är dock att den inte öppnar upp för några komplexa eller nyanserade lösningar, utan i stället tenderar att leda till snabba och drastiska politiska beslut. En sådan utveckling kan exempelvis ses i de långtgående amerikanska politiska besluten om forskningssamarbeten med Kina som lett till en nedgång av antalet samförfattade artiklar de senaste åren.
”Snarare än att skilja ut och adressera de faktiska risker som föreligger, så kan resultatet av en säkerhetisering av forskningssamarbeten bli att den stora majoriteten okomplicerade samarbeten med icke-demokratiska länder misstänkliggörs.”
Snarare än att skilja ut och adressera de faktiska risker som föreligger, så kan resultatet av en säkerhetisering av forskningssamarbeten bli att den stora majoriteten okomplicerade samarbeten med icke-demokratiska länder misstänkliggörs, vilket kan få långtgående konsekvenser. Hökaktiga politiker måste förstå att ett öppet system är den bättre lösningen för vetenskaplig utveckling och för att ta itu med globala utmaningar. Stora begränsningar, såsom hårdare exportkontroller eller bred screening av personer med en viss nationalitet kommer att ha konsekvenser för personmobilitet, kunskapsgenerering och spridning.
Detta i sin tur påverkar förutsättningar för ett land som Sverige att skapa en konkurrenskraftig industri, innovation och i det långa loppet välfärd. Vi får heller inte glömma de effekter som hårdare tag har på våra demokratiska institutioner.
Vi ser i dag en nedslående utveckling med tilltagande autokratisering i många av världens länder och det är därför troligt att risker kopplade till forskningssamarbeten med icke-demokratiska länder kommer att bli ett än större problem i framtiden. Det är därför hög tid att forskningssektorn i Sverige utvecklar instrument för att hantera frågor kopplade till exempelvis etikdumpning och dubbel användning inom ramen för internationella forskningssamarbeten.
Givet problemets karaktär anser vi dock att den bästa lösningen är en mix av instrument som väger dessa risker mot värdet att bevara forskningens öppenhet. När det gäller de ”tydliga” fallen där risk föreligger bör dessa identifieras. För de ”mindre tydliga” fallen krävs dock framför allt ett förbättrat professionellt omdöme hos forskare, på universitet och bland tjänstemän och politiker. För det senare är det vidare nödvändigt att intrikata avvägningsfrågor inkorporeras som en del i forskningens praktik och det professionella omdömet. Vi föreslår ett antal åtgärder för att odla det professionella omdömet inom olika grupper.
Forskarkåren
Forskare är specialister på sitt ämnesområde och därför väl positionerade att göra riskbedömningar; de är också de drivande aktörerna i internationella forskningssamarbeten som ofta bygger på personliga nätverk.
För att forskare kunna göra självständiga avvägningar krävs dock både ökad kunskap om potentiella risker och forum för dialog där gråzonsfall kan diskuteras. Öppen dialog och erfarenhetsutbyten bidrar inte bara till ökad kunskap utan kan också skapa trygghet i förhållande till svåra beslut. Förutom att gråzoner klaras, navigeras på ett mer adekvat sätt, kan detta göra att forskare faktiskt vågar initiera internationella forskningssamarbeten i de fall där risken bedöms som låg, och forskningens öppenhet kan säkras.
Genom att involvera enskilda forskare i meningsutbyten ökar också chansen att nya normer formas inom forskningssamhället i stort. Snarare än att existera som en säkerhetsfråga skild från forskarens vardag, och som många forskare har svårt att känna igen sig i, kan kontinuerliga överväganden inkorporeras som en del i en ansvarsfull forskningspraktik. För att strukturera arbetet spelar universitetsledningar, akademier och andra akademiska intresseorganisationer en viktig roll i att sända signaler till forskarkåren, resurssätta och erbjuda möjligheter till kompetensutveckling.
Politiker och tjänstemän
Genomgående anser vi att det är viktigt att stärka det professionella omdömet genom ökad kunskap, normer och incitament till reflektion kring svåravvägda frågor, snarare än att införa byråkratiska ”checklistor”. Tidigare erfarenheter visar att den typen av byråkratisering i värsta fall kan befria forskare från ansvaret att göra självständiga avvägningar och ta ansvar för hur forskningen bedrivs eller hur resultat kan användas.
Dock har politiker och myndighetstjänstemän en roll att förtydliga olika regler och förväntningar på ansvarsskyldighet. De som utför sådant arbete måste vara bättre informerade om hur forskningssamarbeten ser ut, hur de skapar värde samt vilka de faktiska riskerna är. För en ökad förståelse på politisk- och tjänstemannanivå kring hur internationella forskningssamarbeten initieras och bedrivs i praktiken krävs vidare dialog mellan forskare och dessa grupper.
Politiker behöver förstå implikationerna av olika åtgärder så att de får effekter som på ett meningsfullt sätt hanterar de identifierade problemen. Tjänstemän med särskild kunskap i säkerhetsfrågor är viktiga aktörer för att informera om risker och gränsdragningsfrågor, men för att vara användbar för forskare behöver denna information kontextualiseras och sättas i ett praktiskt sammanhang.
Forskningsfinansiärer
Forskningsfinansiärerna har också en viktig roll att spela. Genom finansieringsmekanismen kan faktiskt finansiärer ställa krav. Dock finns det en viss oro från forskningsfinansiärers sida att potentiellt påverka forskningens frihet.
Men verkligheten är ju att finansiärer redan kräver reflektion kring många saker vid ansökningstillfället. Ett exempel är en redogörelse för ett köns- och genusperspektiv för att stärka forskningens kvalitet och förnyelse. Att ställa krav även på välgrundad och självständig reflektion kring gråzonsproblematik i internationella forskningssamarbeten skulle vara sunt samt stärka forskningens kvalitet och integritet.
Sådana önskemål skulle både kunna minska de risker som föreligger i samarbeten med auktoritära stater och bidra till en större tillit mellan forskarkåren och myndighetssfären.
Tommy Shih, docent vid Lunds universitet
Hedvig Ördén, forskare vid Lunds universitet och Utrikespolitiska institutet
