Det är verkligen rena rama vansinnet att Sverige har haft råd att bokstavligen kasta ut forskare från universiteten och högskolorna. Sverige kan ses som ”en liten ankdamm” i världen som verkligen inte har mycket forskning att skryta med, men tydligen ändå så mycket att vi kan kasta ut forskare som alltjämt är aktiva och bidrar till en ökad kunskapsutveckling.
En forskare kan verkligen nå sin karriärs absoluta höjdpunkt sent i ålder. Att Sverige inte har tagit tillvara det kunnande och det vetande som seniora forskare besitter är fullständigt horribelt. Det är ett slöseri med forskarkompetens som saknar internationellt motstycke. De som väljer att arbeta vidare gör det främst för att de trivs med sitt arbete, har hög kompetens och anser att den sociala kontakten med forskarkolleger är viktig och allmänt vitaliserande.
Att fler ovillkorligen behöver arbeta längre är ett faktum som varit känt såväl i Europa, som i den övriga världen, men Sverige har inte tagit konsekvenserna av detta faktum. Under min långa yrkesverksamma period i högre utbildning, har jag verkligen sett hur Sverige stuckit ut internationellt i synsättet på seniora lärare och forskare.
I Sverige blir alla seniorer inom högre utbildning vid universitet och högskolor mer eller mindre ”senilförklarade” vid 68 års ålder. Historier om hur kolleger vid flera lärosäten kastats ut är hårresande. I USA arbetar seniorer vid universiteten i princip tills de själva väljer att lämna sina poster. Det finns mig veterligen inget land som kastar ut seniorer på det sätt som skett och alltjämt sker i Sverige.
Historierna är många och oerhört trista att ta del av. Det finns kolleger som haft stora summor forskningsmedel vid 67 års ålder och som ändå bryskt kastats ut. En forskarkollega kunde inte komma in på sitt lärosäte, arbetsrummet var tömt och forskningsmedlen konfiskerade. Pengarna som funnits kvar av de beviljade externa medlen hade försvunnit.
Sverige har sammanfattningsvis ett åldersrasistiskt sätt att behandla seniora kolleger. Det behövs moteld mot ett så föråldrat synsätt på ålder och arbetskapacitet.
I betänkandet Äldre har aldrig varit yngre – allt fler kan och vill arbeta längre (SOU 2020:69) sägs att seniorer i dag är friskare än seniorer förr, de är mer välutbildade jämfört med tidigare generationer, och de trivs oftast med sina arbetsuppgifter. Förutsättningarna för ett längre arbetsliv är verkligen helt igenom goda. Seniorer som verkligen vill och kan arbeta längre ska få göra detta och inte hindras av ett föråldrat synsätt på seniorer. Varför ange en slutålder för yrkeskarriären över huvud taget? Det finns inga sakliga skäl till det.
Att ta del av SOU 2020:69 har varit mycket positivt. Ett av de bästa betänkanden som presenterats. Det är omfattande och handlar om fakta och forskning om seniorers möjligheter i arbetslivet, synen på seniorer på arbetsmarknaden, fördomar mot seniorer och betydelsen av ett längre arbetsliv för såväl samhälle som för individen och den slutgiltiga pensionen. I betänkandet finns såväl hinder som förutsättningar klarlagda för att man ska kunna ta tillvara seniorers kunskap och erfarenheter. Delegationen har också lämnat författningsförslag.
Betänkandet lyfter fram tre saker: För det första att den enskilda kan fortsätta att arbeta, det vill säga har tillräckligt god arbetsförmåga, i förhållande till uppställda krav. För det andra att den enskilda vill arbeta längre och för det tredje att den seniora arbetstagaren får fortsätta.
Det finns stora skillnader mellan olika grupper i samhället. Det är skillnader mellan lågutbildade och högutbildade. Mellan arbetare och tjänstemän. Mellan män och kvinnor. Om fler bidrar till att finansiera det gemensamma, förlorar ingen på det. Seniorer ska behandlas med värdighet och respekt. Individualiserade möjligheter att avsluta sitt yrkesliv är naturligtvis att föredra ur alla aspekter.
Att dagens seniorer har högre utbildningsnivå än tidigare generationer påverkar förutsättningarna för ett längre arbetsliv på ett positivt sätt. Det livslånga lärandet är av avgörande betydelse för att kunna stanna kvar i arbetslivet. Alla restriktioner för att få studera på alla nivåer ska omgående tas bort. Att lära högt upp i åren är det inga problem med. Man har förmåga att lära och utvecklas hela livet. Kontinuerlig kompetensutveckling är avgörande för möjligheten att kunna arbeta högt upp i åren.
Delegationen föreslår i betänkandet att en fast funktion för främjande av ett längre arbetsliv ska inrättas och det är ett utmärkt förslag. Delegationen bedömer i betänkandet att det finns behov av en forskningssatsning som överbryggar områdena arbetsliv och äldreforskning. Det behöver ges medel till detta område från Vetenskapsrådet. Forskningssatsningen bör inriktas på olika aspekter av seniorers arbetsliv ur samhällets, arbetsplatsens och individens perspektiv, liksom på orsakerna till att arbetsgivare väljer bort äldre arbetstagare och hur åldrandet förändrats. 75 år i dag är något annat än 75 år på exempelvis 1950-talet.
I betänkandet gör delegationen ett antal överväganden och bedömningar i syfte att: åstadkomma ett mer inkluderande och åldersoberoende synsätt i arbetslivet, motverka ålderism och åldersdiskriminering, och bättre kunna tillvarata äldres kunskap och erfarenhet. Betänkandet är synnerligen läsvärt och ger hopp inför en framtida syn på seniorers hälsa och arbetsliv samt en stabil samhällsutveckling.
Medellivslängden har ökat väsentligt, men pensionsåldern har knappast förändrats alls. Sverige måste upphöra med åldersrasism och dessutom behöver en äldreombudsman, som kan bevaka åldersrelaterade frågeställningar, inrättas. Vår nuvarande diskrimineringsombudsman fungerar inte alls vad gäller åldersrasism. I vårt land kan seniorer åldersdiskrimineras, utan att något händer!
Åsa Morberg
Docent i didaktik
