Som en del i Kungliga bibliotekets utredning om öppen tillgång och meriteringssystemets betydelse har man studerat hur publiceringsmeriter värderas i det svenska akademiska systemet. Studien har genomförts av Claes-Fredrik Helgesson professor vid Tema Teknik och social förändring vid Linköpings universitet tillsammans med Erik Joelsson och Gustaf Nelhans vid Högskolan i Borås. De har studerat värderingsmeriter för att få titeln docent.
– Kärnan i vår studie är att sakkunniga inom olika ämnesområden resonerar väldigt olika kring publiceringsmeriter. Olika ämnen har olika förutsättningar och olika utmaningar och därför är det inte ett meriteringssystem utan flera, säger Claes-Fredrik Helgesson.
Har gått igenom 112 sakkunnigutlåtanden
Forskarna har intresserat sig för hur värderingen av publiceringsmeriter diskuteras i riktlinjer för olika ämnesområden och hur de genomförs i sakkunnigutlåtanden. I undersökningen har man gått igenom riktlinjer för utnämning till docent vid fyra breda ämnesområden på sex lärosäten, och sammanlagt 112 sakkunnigutlåtanden för ärenden under 2017.
– När vi går igenom sakkunnigutlåtanden och riktlinjer pratar alla på något sätt om var texten är publicerad och om textens inneboende kvalitet. Det intressanta är att inom humaniora och delvis inom samhällsvetenskap ser man det som två separata kvaliteter, men i riktlinjerna inom medicin säger man att är artikeln publicerad på rätt ställe har den hög kvalitet. Där är publiceringskanalen den alltigenom avgörande kvaliteten, säger Claes-Fredrik Helgesson.
Glapp mellan vad som sägs och görs
Studien visar alltså att inom medicin samt naturvetenskap och teknik ses ofta kvalitet som likställd med publiceringskanal, det vill säga att en publicering är meriterande enbart om den är publicerad på rätt ställe.
Men inom framför allt humaniora, och delvis inom samhällsvetenskap, ska de sakkunniga läsa texten för att värdera dess kvalitet.
Claes-Fredrik Helgesson påpekar att docentvärderingen självklart innehåller andra komponenter som pedagogisk skicklighet och administrativ skicklighet. Men i undersökningen valde man att titta på värderingen av publiceringsmeriter eftersom en övergripande frågeställning är hur den påverkar en övergång till öppen tillgång.
Förutom skillnader mellan olika ämnesområden har man funnit ett glapp mellan riktlinjer och sakkunnigas praxis.
– En skillnad är att inom samhällsvetenskap förekommer diskussion om publiceringskanal mer i sakkunnigutlåtanden än i riktlinjerna. Där finns en skillnad mellan hur sakkunniga de facto gör och vad riktlinjerna säger att de ska göra.
Claes-Fredrik Helgesson noterar också att öppen tillgång inte alls verkar värderas inom meriteringssystemet, vilket även Beate Eellend konstaterar i en annan artikel i detta tema.
– Trots att många lärosäten vill främja öppen tillgång kan vi konstatera att det vare sig syns i riktlinjer eller i sakkunnigutlåtanden. Det finns ett glapp mellan vad universiteten i andra sammanhang säger att de vill göra och den värdering av publiceringsmeriter som faktiskt görs.
Index blinda för skillnader
Han urskiljer några tillkortakommanden hos meriteringssystemen.
– De olika indexmåtten är väldigt blinda för att det ser olika ut i olika ämnen. I resonemang där vetenskaplig kvalitet likställs med publiceringskanalens status, så får vi ett konservativt system där publicering i nyare kanaler anses vara mindre meriterande oavsett hur bra texten är eller hur hårt den granskats inför publiceringen. Det försvårar en övergång till publicering med öppen tillgång.
Han påpekar att de skillnader som finns mellan olika ämnesområden inte innebär att humanisterna gör rätt och att medicinarna gör fel eller tvärtom.
– Vi måste vara ödmjuka för att olika ämnen gör på olika sätt. Det skulle till exempel vara väldigt olyckligt om vi tvärs över ämnesgränserna skulle få något slags likriktande standardisering över hur publiceringsmeriter ska värderas. Ska systemet förändras måste man vara lyhörd för ämnenas olika traditioner. Det behövs ett forum där representanter för forskarsamfundet med inblick i olika ämnestraditioner kan vara med i diskussionen om hur meriteringssystemet och sakkunnigkulturer kan utvecklas.
