Kännedom om dilemman kan leda till bättre samverkan

Krav på samverkan präglar allt mer styrningen av universitet och forskning. Avsikten sägs vara att höja forskningskvaliteten och förbättra förmågan att möta samhällsutmaningar. Vi delar i grunden ambitionerna, men menar att samverkan i praktiken ofta präglas av förvirring och otydlighet rörande forskarens roll. Likt många andra begrepp som snabbt fått stor spridning är det tolkningsutrymmet som gör samverkan så slagkraftigt. Mångtydigheten inbjuder till konstant förändring och därmed situationsanpassning men skapar också osäkerhet kring begreppets innebörd, vilket kan leda till regelrätta missförstånd när olika tolkningar drabbar samman. Vi anser därför att det behövs mer kollegialt utbyte forskare emellan avseende samverkansarbetets möjligheter och begränsningar. Den här artikeln bidrar till detta genom att lyfta några dilemman som vi har stött på i vårt arbete med att planera, delta i och driva olika typer av samverkansinriktade aktiviteter och forskning – ofta med förändrings- och lärandeperspektiv. Att rikta blicken mot dilemman menar vi kan bidra till ett reflexivt förhållningssätt som kan nyansera, stärka och konstruktivt problematisera forskares samverkanspraktik.

Ett dilemma är en svårlöslig situation som kräver avvägningar mellan olika alternativ, där inget av alternativen uppenbart är bättre än det andra. Att samverka, som vi ser det, är fullt av dilemman. Nedan presenterar vi fem dilemman som vi återkommande tvingats hantera eller reflektera kring och som vi tror kan utgöra värdefulla inspel i den pågående debatten.

1. Likhet kontra olikhet.
En grundidé i samverkan är att använda varandras olikheter för att hantera något som var och en inte kan hantera på egen hand. I sammanhang där det finns många olika synsätt på problem och lösningar är det gemensamma lärandet och problemlösandet viktigast. Där är behovet av samskapande samverkanspraktiker som störst men också svårast att uppfylla.

Om aktörer tillsammans ska kunna arbeta för en lösning krävs att vi skapar gemensam förståelse för och formulering av problemet. För att mötas måste man ofta gå utanför sina traditionella roller och utmana sina förhållningssätt och mandat. Utan förmågan att lyssna för att förstå och uttrycka sig för att bli förstådd finns risk att gruppen aldrig når fram till samskapande utan delas upp och arbetet sker stuprörsmässigt.

Dilemmat ligger i att det samtidigt inte är önskvärt att upplösa skillnader eftersom värdet av samverkan ses springa ur just olikheter i perspektiv och förståelse.

2. Närhet kontra distans.
Att samverka innebär inte att göra allt tillsammans hela tiden. Att nyttja olikheter innebär även att ha respekt för varandras olika färdigheter och intressen och därmed att undvika att forcera till medhåll eller skapa osunda beroendeställningar. Vår erfarenhet är att det är viktigt att tillåta att man arbetar på olika sätt och har olika roller. Ibland krävs det distans till varandra för att kunna reflektera. Men det är också nödvändigt att låta varandra komma nära, att stå kvar i och stå ut med det jobbiga när man blir utmanad.

Hur spänningen mellan närhet och distans hanteras bör avgöras beroende på situation. Vi har deltagit i projekt där material har analyserats gemensamt. Andra processer har mer liknat det traditionella analysarbetet där forskaren fokuserat på att formulera alternativa sätt att förstå ett problem medan näringslivet fokuserat på att finna lösningar utifrån denna utökade förståelse.

Det avgörande, menar vi, är att man gemensamt söker sig fram till samsyn på hur processen ska se ut, vilka moment den består av och vem som ska delta i vad.

3. Jämlikhetsideal kontra maktposition.
Att ta steget utanför akademins väggar innebär ofta att möta starka åsikter, idéer och förväntningar om forskare och forskning – och att förhålla sig till dessa. Vi har erfarenhet av att samverka med grupper som i första mötet är starkt negativa till att medverka på grund av tidigare erfarenheter av forskning och myndighetskontakter, där parten uppfattat sig som utsatt för maktutövning. I vissa fall påbörjades dessa händelser långt tillbaka i tiden. I andra fall har forskningen som fenomen blivit idealiserad, vilket gett oss forskare en olyckligt stark och svårarbetad maktposition. Vi har också utifrån olika parametrar som ålder, kön, position eller arbetssätt haft svårt att hävda oss mot resursstarka aktörer med hög status, som haft en bild av forskaren som någon som ska utföra ett beställningsjobb och där lyhördhet kan ses som en svaghet.

Maktbalansen mellan parterna i samverkan – och vilja att ifrågasätta den – påverkar således möjligheterna till och formerna för samverkan. Detta riskerar att osynliggöras av de jämlikhetsideal som präglar diskursen om samverkan.

4. Resultat kontra resultat.
Att gå in i ett samverkansprojekt medför att andra ges inflytande över forskningen på olika sätt. Ett vanligt antagande är att resultaten av samverkan snabbare ska komma till användning och göra nytta i praktiken. Men samverkan tar tid och är komplext.

Vi har exempelvis varit i långa samverkansprocesser där förändringar i omvärlden och den egna organisationen inneburit att den gemensamma förståelse man hade om arbetet och roller av olika anledningar har förändrats, så att man över tid plötsligt står längre ifrån varandra än vid projektstart. En del av detta handlar om att vara överens om vad som är (bra) resultat och vad som är relevant och för vem.

Vad som kännetecknar god kvalitet och legitimitet skiljer sig både inom och utanför akademin. Ett dilemma är att balansera sina resurser mellan att tillgängliggöra forskning och att som forskare behålla sin spets. Till det kommer bekymret att värdet av att delta i samverkan sällan premieras högt inom akademin. Viktigt är att i samverkan måste allas behov tillgodoses, vilket innebär att parterna måste diskutera igenom vilka typer av resultat som behövs.

5. Kritik kontra stöd.
Vissa anser att samverkan är ett hot mot akademins oberoende ställning. Andra menar att forskningen för att vara relevant bör beställas av näringslivet. Vår erfarenhet visar att alltför hög grad av tillmötesgående gentemot beställare från näringsliv eller forskningsråd för tillämpningsnära forskning riskerar att trivialisera – inte minst kvalitativa – forskares roll. Frågor som huruvida A är bättre än B är ofta tillspetsade och grovt förenklade. Även i praktiknära forskning bör frågeställningar omfatta kritiska förhållningssätt och problematisering som motiverar en forskningsansats.

Dilemmat uppstår när behovet att vara fri att kritisera förhärskande praktiker och tankemodeller krockar med önskan om att vara konstruktiv för att utveckla en produkt, process eller de förtroendefulla relationer som är nödvändiga för att bidra till samhällsförändring. Vi har i samverkan gett rekommendationer, antagit mer kritiska förhållningssätt eller lett processer som skapat rum för eftertanke. Forskare kan ha många olika roller i samverkan, viktigt är att prata om dessa och förstå att de kräver olika kompetens.

Sammanfattningsvis, när vi har konfronterat dessa dilemman har vi lärt oss att det inte finns en idealform för samverkan. Det finns inte bara ett sätt göra forskning relevant för samhället, eller ett sätt för forskare att låta sig influeras av samhällsfrågor när forskningsfrågor formuleras. Mångtydigheten i begreppet behöver inte nödvändigtvis snävas in.

Mer samverkan är inte poängen. Det viktiga är i stället att se samverkan som en mängd praktiker som kan vara exempelvis konsulterande, samagerande, relationsbyggande, lärandeinriktade eller kunskapshöjande – och att fokusera på förmågan att möta olika utmaningar med olika tillvägagångssätt.

Att jobba i samverkan innebär ofta att lägga till lager av komplexitet eftersom flera parter och olika intressen engageras. Det tar tid, men kan också ge flera olika värden. Vilken form man väljer för samverkan måste styras av vilket problem som samverkan förväntas lösa. Gemensamt för alla former är att det krävs tid, en nyfikenhet för varandras olikheter, förmåga att uttrycka sitt synsätt, lyssna på andra, och att föra förståelseinriktade samtal. Detta hoppas vi starkare ska prägla samverkan framöver.

Hanna Bergeå
Forskare vid SLU och vicedekan med ansvar för samverkan

Mari Kågström
Forskare vid SLU och konsult på Tyréns, leder en studie om samverkan

Annette Löf
Postdoktor vid SLU med inriktning mot samverkan i de gröna näringarna

Martin Westin
Doktorand vid SLU samt samverkansledare vid Swedesd, Uppsala universitet