Jag försöker besvara den fråga som Du ställer direkt till mig, nämligen ”tror Du att vetenskaplig publicering lönar sig och ger befordran och högre lön, jämfört med att söka nå så mycket makt och inflytande som möjligt inom det egna universitetet?” I mitt svar här diskuterar jag enbart befordran och berör ej lönefrågor och ej tjänstetillsättning i allmänhet. När det gäller befordran behöver vi skilja mellan olika situationer. Enligt Högskoleförordningens 4 kapitel kan befordran ske till professor från lektor eller till lektor från adjunkt eller biträdande lektor. Jag tar inte med befordran för biträdande lektorer eftersom dessa ännu – så vitt jag vet – är få.
OM VI BÖRJAR med befordran från adjunkt till lektor så kan detta ske enligt två alternativa vägar. Enligt §13 (4 kap HF) stadgas i första stycket ”… adjunkt som är anställd … vid en högskola skall (min understrykning) efter ansökan befordras till … lektor vid den högskolan, om adjunkten har behörighet för en sådan anställning”. Enligt §7 i samma kapitel stadgas ”Behörig att anställas som lektor … är den som dels har avlagt doktorsexamen … dels har visat pedagogisk skicklighet.”
Eftersom den adjunkt som avlagt doktorsexamen alltså har den vetenskapliga merit som krävs för lektorsbehörighet, så kan man nog hävda att det inte lönar sig att vetenskapligt publicera sig (utöver doktorsexamen). Makt och inflytande har nog inte heller betydelse i detta sammanhang. Däremot måste man kunna dokumentera pedagogisk skicklighet.
I det andra stycket i paragraf 13 sägs ”… adjunkt … får (min understrykning) befordras till lektor även om behörig-hetskraven inte är uppfyllda. Det gäller dock bara om adjunkten har visat särskild pedagogisk skicklighet eller särskild skicklighet att utveckla och leda verksamhet och personal … eller visat särskild förmåga att samverka med det omgivande samhället.”
I DETTA SAMMANHANG skulle man kunna tänka sig att makt och inflytande kan ha betydelse. En person som exempelvis anses har särskild förmåga att leda verksamhet och personal (vid Linköpings universitet skall man som grundmerit normalt ha minst åtta års erfarenhet enligt den aktuella meriteringsgrunden) har kanske uppnått en position, där hon/han besitter makt och inflytande. Även den som anses ha särskild pedagogisk skicklighet har säkert innehaft uppdrag som studierektor eller liknande och besitter därmed troligen mer makt och inflytande än en adjunkt, som enbart undervisar. Men i bägge dessa fall är det svårt att särskilja effekterna av inflytande från effekterna av de omständigheter som lett till att man fått detta inflytande.
NÄR DET GÄLLER BEFORDRAN från lektor till professor är läget ett annat. Vetenskaplig publicering lönar sig säkert i de allra flesta fall. Troligen betraktas också erfarenheter av ledningsuppdrag (som kan tänkas ge makt och inflytande), till exempel som prefekt och som ledare av forskningsprojekt, som meriter i sammanhanget.
Sammanfattningsvis tror jag att man kan hävda att vetenskaplig publicering (utöver doktorsexamen) knappast har betydelse för befordran från adjunkt till lektor, men däremot nästan säkert har betydelse när det gäller befordran från lektor till professor. Makt och inflytande, som en följd av erfarenheter av ledningsuppdrag, kan nog ha betydelse när det gäller befordransmöjligheter, från lektor till professor och från adjunkt till lektor enligt någon av de särskilda befordringsgrunder (framför allt särskild skicklighet att utveckla och leda verksamhet och personal) som jag talat om tidigare .
EVA LEANDER
LEKTOR OCH BITR. PROFESSOR
MATEMATISKA INSTITUTIONEN, LINKÖPINGS UNIVERSITET
