Vi har under de senaste åren sett en våg av ikonoklastiska utrensningar av statyer och namn som anses ha varit ansvariga för olika hemskheter under slavhandeln över Atlanten. Det är förvisso befogat att göra en större grupp människor medvetna om hur förmögenheter skapats på grund av rasistiskt tänkande. Men det är ibland synd att perspektiven snävas in till vad som är dagens förståelse av problemen. Den typ av bildstormeri som nu leder till att statyer kastas i havet har mycket stora likheter med vad som i perioder har gått över världen och lett till att kyrkomålningar och -mosaiker förstörts i den kristna världen, eller i närtid att buddhastatyer sköts sönder av talibanerna eller konstskatter i Irak och Syrien förstördes av Islamiska staten.
Henrik Kylin
Professor i miljöförändring/- kemi, Linköpings universitet
I alla dessa fall tar sig en grupp som är övertygade om sin egen förträfflighet rättigheten att förstöra material som potentiellt kan vara av betydelse för att förstå historien. Man kan naturligtvis diskutera placeringen av statyer, men så vitt jag förstår blir det mer påtagligt att visa en staty och påpeka vad figuren har gjort för avskyvärt än att bara prata om saken.
Ett antal svenska naturvetenskapliga forskare, vid tiden ledande inom sina fält, har också fått klä skott. Som naturvetare har jag ofta svårt att förstå varför. Oavsett att det är omöjligt ger försöken att radera ut enskilda forskare ur historien dem en större vetenskaplig betydelse än de förtjänar.
Carl von Linné framställs i vissa diskussioner som om han uppfann rasismen. Detta är uppenbart trams! Slavhandeln behövde rasismen för att över huvud taget vara möjlig. Under 1400-talet utfärdades ett par påvliga bullor, den första gjorde möjligt handel med ickekristna svarta slavar, den andra tillät att även kristna svarta förslavades. Den senare ledde till att kronprinsen av Kongo, sin fars emissarie i Lissabon, skeppades iväg som slav. Religionstillhörighetens betydelse visade sig även vid den ryska expansionen österut. Under 1700-talet utfärdades en ukas som uppmanade missionärerna att kristna så många av de erövrade folken som möjligt, men bara döpa ett fåtal; de som döpts kunde inte hållas som slavar.
Linné var, som vi alla – även dagens bildstormare – är, ett barn av sin tid. Rasismen var en självklar del av den tidens samhälle som mycket få ifrågasatte innan de rasbiologiska stolligheterna kollapsade i samband med andra världskriget. (Hur stollig rasbiologin var visas inte minst av att min farmor, tidig kvinnlig student i Uppsala, av Herman Lundborg klassades som urtypen för den rena nordiska rasen, trots att hon hette Jacobowsky och var judinna.) Därför är anklagelsen mot Linné för att ha skapat rasismen stollig. Han försökte visserligen klassificera även människorna i olika ”raser”, ett begrepp som inte används i modern biologi, men det berodde snarare på att det var så man såg världen under Linnés levnad. Så vitt jag förstår var han själv inte särskilt nöjd med sitt klassificeringsförsök, men som den självmedvetne posör han var kunde han inte låta bli: att klassificera Guds avbild skulle ge honom mer prestige än alla andra djur- och växtgrupper sammantaget givit honom. Hur stolligt försöket var visas av att han även inkluderade rasen monstrosi bestående av diverse konstiga påhittade människoformer som aldrig existerat.
Genom att ge Linné stor betydelse för skapandet av rasismen överdriver man hans inflytande. Hans betydelse ligger i första hand i att han skapade ett namngivningssystem som var betydligt enklare att använda än tidigare system, och att han lyckades skicka ut sina “apostlar” runt om i världen. Det sätt han systematiserade sina arter och släkten, till exempel att räkna växternas ståndare och pistiller, har mycket lite att göra med hur vi ser på organismernas släktskap i dag. Eftersom moderna biologer kraftigt förändrat Linnés klassificeringssystem kan endast de som inte har någon egen förståelse av naturvetenskapens utveckling anse att Linnés klassificering av människan på något avgörande sätt påverkade rasismens utveckling.
De som vill döma historiska personers gärningar bör komma ihåg att deras egna gärningar kommer att bedömas av framtida människor med helt andra värderingar är dagens. Det är värt att komma ihåg Susanne Sontags ord i Regarding the pain of others (2003): ”One person’s ‘barbarian’ is another person’s ‘just doing what everybody else is doing’.”
