På den streamade tvådagarskonferensen vände och vred en rad talare på frågan hur man kan göra visionen om open science till verklighet.
En av inledningstalarna, Hanne Monclaire från Unescos Open Science Steering Committee och utbildnings- och forskningsdepartementet i Norge, presenterade den rekommendation som antogs enhälligt vid Unescos generalkonferens i november 2021.
– I Unescos rekommendation finns fyra nyckelpelare: Öppen vetenskaplig kunskap, öppna vetenskapliga infrastrukturer, öppet engagemang av samhällsaktörer och öppen dialog med andra kunskapssystem, sa hon.
Hanne Monclaire underströk att principerna och metoderna för öppen vetenskap syftar till att göra vetenskaplig forskning från alla områden tillgänglig för alla till gagn för forskare och för samhället som helhet.
Nio månaders arbete för att ha råd
Men hon började med att tala om den närliggande frågan om open access, öppen tillgång till vetenskapliga publikationer.
– Vi har kommit långt, men problemet med höga avgifter för att publicera artiklar öppet är långt ifrån löst. Det är viktigt att komma ihåg att för många forskare runt om i världen är publiceringsavgifterna oöverkomliga. Det är ett bestående problem och vi måste fortsätta att arbeta globalt för att lösa det, sa Hanne Monclaire.
Hon hänvisade till en rapport från Storbritannien om utmaningar och möjligheter för låg- och medelinkomstländer som visar att en nigeriansk forskare måste arbeta nio månader och 17 dagar för att kunna betala avgiften för att publicera en artikel i Nature Communications.
– Unescos rekommendation om öppen tillgång är viktig, och inte minst är det viktigt att den lyfter fram vikten av icke vinstdrivande, vetenskapliga, open access-publiceringsmodeller som inte tar ut avgifter för författare eller läsare, och där författare kan publicera sina verk utan finansiering eller institutionella behörighetskriterier.
Infrastrukturen är viktig
Hanne Monclaire betonade också att forskare bör behålla de immateriella rättigheterna, upphovsrätten, till artiklarna.
Därefter gick hon över tillfrågan om infrastruktur för öppen vetenskap.
– Välskött infrastruktur är avgörande om vi ska uppnå mer datadelning och bättre forskningstjänster enligt Unescos rekommendation. Men infrastruktur för öppen vetenskap är dyr att skapa och underhålla. Det understryker vikten av att arbeta tillsammans och etablera regionala plattformar.
Hon underströk också att det är av yttersta vikt att forskningsdata hanteras säkert för att inte riskera förtroendet för forskningen och för den information som forskningen frambringat.
– Forskare behöver tillgång till toppmodern forskningsinfrastruktur. Därför är det oerhört viktigt att identifiera och uppvärdera den expertis som krävs för att organisera, leda och hantera forskning, infrastruktur och dataplattformar.
Tillit till källor
Hanne Monclaire poängterade att forskningen inte kan sluta sig inom sin egen sfär.
– Ett nyckelord är tillit. Beslutsfattare måste kunna förlita sig på information från olika källor, inklusive vetenskaplig forskning, inhemsk och lokal kunskap, deltagande och samhällsbaserad forskning och från andra källor.
Dessutom betonade hon att öppen vetenskap inte bara handlar om att se till att vetenskaplig kunskap är tillgänglig, utan också att produktionen av den kunskapen i sig är inkluderande, rättvis och hållbar.
– Öppen vetenskap representerar en kulturell förändring i hur forskning bedrivs, hur forskare samarbetar och hur forskning delas och organiseras, sa Hanne Monclaire.
Kulturförändring tar tid
Vid den efterföljande paneldiskussion kommenterade Karel Luyben, ordförande för European Open Science Cloud Association, att det svåraste hindret för att nå fram till öppen vetenskap är förändring av forskningskulturen.
– Vi måste inse att vägen till öppen vetenskap är en långsiktig satsning för att förändra forskningskulturen. Vi behöver decennier för förändringen, särskilt utifrån erfarenheterna av vad som har hänt när det gäller publicering med öppen tillgång.
Han underströk i enlighet med Hanne Monclaires presentation av Unescodokumentet att forskning betalas av samhället och borde finnas där för samhället.
– De människor som har förmågan och äran att vara forskare bör också känna en skyldighet att ge tillbaka det de har gjort till samhället, på ett sådant sätt att samhället kan dra nytta av det, och inte på ett sådant sätt att bara tre forskare kan läsa det, sa Karel Luyben.
