Vi lever i en tid som präglas av komplexa samhällsutmaningar och polarisering – där det sistnämnda inte sällan bottnar i en tydlig skiljelinje: hur vi förhåller oss till kunskap, källor och vad vi uppfattar som trovärdigt och sant.
När det råder delade uppfattningar om vad som är tillförlitlig kunskap och vilka källor som är trovärdiga får det konsekvenser för kunskapsintensiva institutioner i samhället, som universitet och högskolor. Våra lärosäten har traditionellt sett haft en självklar roll som legitima bärare och förmedlare av kunskap, en position vi inte längre kan ta för given.
Caroline Wigren-Kristoferson
Vicerektor för samverkan och innovation, Malmö universitet Malin Palm
Orsakerna till den här utvecklingen är förstås många och ligger långt ifrån alltid inom akademins kontroll. Men det finns också skäl att fråga vad vi själva kan göra annorlunda.
Vi inom akademin behöver också rikta blicken mot oss själva. Hur kan vi minska klyftan i samhället när det gäller synen på kunskap? Bidra till att stärka medborgarnas förtroende för lärosätena, akademisk kunskap och de som, ofta lite slarvigt, brukar kallas ”experter”? Samt förmedla värdet och samhällsnyttan av vår breda utbildnings- och forskningsverksamhet och på så vis motverka uppfattningar om att forskning är frånkopplad människors vardag och praktisk erfarenhet?
På Malmö universitet är samverkan en del av vårt DNA – en naturlig och integrerad del av vår utbildning och forskning. För oss är akademisk kunskap och praktisk erfarenhet inte motpoler, utan varandras förutsättningar. Frågan är därmed inte om universiteten skapar samhällsnytta, utan om vi lyckas göra den synlig och begriplig.
Ett exempel är forskningen inom humaniora och samhällsvetenskap som inte bara bedrivs om samhället eller för samhället. Allt oftare bedrivs den också tillsammans med samhället. Forskare arbetar tillsammans med kommuner, regioner, skolor, företag, myndigheter och civilsamhälle. Professioner och andra samhällsaktörer bidrar med erfarenheter, perspektiv och sakkunskap som kan påverka vilka frågor som ställs och vilka problem som behöver undersökas. Genom deltagande forskning, samproduktion och andra former av samverkan utvecklas också nya sätt att skapa kunskap.
Forskningen blir därmed inte mindre vetenskaplig eller fri. Forskaren har fortfarande ansvar för vetenskaplig kvalitet, metod och kritisk granskning och är fri att dra slutsatser. Även sådana som kan vara obekväma för samarbetsparterna.
Samma växelverkan finns i våra utbildningar, varav många i dag är tätt sammanflätade med arbetslivet. Studenterna möter verksamheter och professioner under sin utbildning, arbetar med reella problem och tar med sig ny kunskap till framtida arbetsplatser.
Universiteten verkar således inte vid sidan av samhället. De är en del av det. Kunskap rör sig fram och tillbaka mellan akademin och samhället. Det är ett perspektiv som också behöver få större plats och genomslag i den bredare debatten om landets strategiska forskningsinriktning i framtiden.
I ett läge där tilliten till kunskap och samhällsinstitutioner utmanas behöver vi universitet som är fria nog att tänka kritiskt, långsiktiga nog att förstå komplexa problem och öppna nog att utveckla kunskap tillsammans med samhället. Akademisk frihet, excellens och samhällsengagemang är inte konkurrerande ideal. De är beroende av varandra. Om vi misslyckas med att visa det riskerar vi inte bara forskningens legitimitet utan även samhällets förmåga att möta framtida utmaningar.
Om vi alla blir bättre på att förtydliga, lyssna på och förstå universitetens roll och mångfacetterade verksamhet så har vi stor möjlighet att både motverka klyftan i kunskapssyn och bidra till relevant forskning som ser till hela samhället.
Caroline Wigren-Kristoferson
Vicerektor för samverkan och innovation, Malmö universitet
