Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Tackla stress och tidsbrist när disputationen närmar sig

Tänder sönderbitna i sömnen. Hjärtklappning och panikkänslor. Tidsbrist och stress kan följa doktoranden från start till disputation. Att sänka ribban och se ”hotet” som en utmaning är två knep på vägen.

10 november, 2022
Bertil Jansson

Varje år påbörjar runt 3 000 doktorander en utbildning på forskarnivå. Spännande och intressant för de flesta, så klart, men en forskarutbildning kan också vara den perfekta jordmånen för stresstillväxt. Det som många upplever i början, känslan att stå mitt i en snårskog av ambitioner, projektplaner och ”måsten”, är kanske enklast att hantera. I alla fall rent praktiskt.

Maria Nordin

– Där handlar det om att planera, prioritera och acceptera, säger Maria Nordin, docent i psykologi vid Umeå universitet.

Forskar om samband
Hon forskar bland annat om sambanden mellan stress, sömnbesvär och psykisk ohälsa, och olika metoder att behandla problemen.

För en färsk doktorand är det viktigt att hitta en rimlig ambitionsnivå, inse att man inte kan göra ”allt” och kanske rent av måste skippa vissa studier. Kort sagt: acceptera att kvaliteten på avhandlingen inte behöver bli av Nobelprisklass.
– Det kan vara jättesvårt, för många inom akademin är väldigt ambitiösa. Det blir en krock mellan vad man vill och vad tiden tillåter. Det kan vara väldigt stressande.

Handledarna är förstås alltid viktiga, men kanske särskilt i början. De ska hjälpa till att förbereda doktoranden, ge struktur och konkreta tips kring allt som väntar. Om samspelet inte funkar tycker Maria Nordin att doktoranden snabbt ska byta handledare.
– Det finns ingen anledning att gå och dra på en relation som inte fungerar, eftersom man har så kort tid på sig.

Oväntad tragedi
Lena Kroik disputerade i fjol vid institutionen för omvårdnad, Umeå universitet. Första åren på forskarutbildningen flöt på rätt bra. Hon kom igång med sin sammanläggningsavhandling och trivdes med tillvaron som doktorand. Sedan inträffade en tragedi. Hennes huvudhand­ledare gick oväntat bort.

Lena Kroik

– Det var både en stor sorg och ett jättepåslag av stress. Vad gör man om ens handledare dör? Det står inte inskrivet i någon doktorandhandbok, säger Lena Kroik.

Ett halvår försvann som i ett vakuum. Sedan en ny handledare ordnats gick tiden snabbt. Sista halvåret innan disputationen blev snudd på övermäktigt.
– Jag hade två artiklar som inte var klara, så jag var tvungen att skriva dem samtidigt med kappan, ramverket i avhandlingen. På fyra månader hade jag bara en ledig dag.

Stress innan disputationen
Kappaseminariet, en dryg månad innan disputationen, blev stresstillväxtens kulmen. Där skulle hon sammanfatta fyra års studier och få feedback från andra, som med nya ögon läst allt hon gjort.
– Det var hemskt. Jag var jätteorolig att det skulle innebära gigantiska förändringar, som jag absolut inte skulle hinna innan deadline. Sen blev det också rätt hårda och kritiska frågor. Så det var tufft.

Illustration: Ebba Berggren

Stressen hade redan tidigare börjat ta sig uttryck i bland annat återkommande hjärtklappning.
– Det är ju en varningssignal. Det är faktiskt farligt, säger Lena Kroik.

Hon är utbildad sjuksköterska och insåg att något måste göras. Hon började träna, men kände ironiskt nog att tiden inte räckte till. Så det la hon ner.
Räddningen blev ett stipendium som innebar en vistelse på ett hälso­hem. Där, i ”fantastisk miljö” utanför Sollefteå, fick hon ett kontor och markservice i form av lunch och middag. Innan det hade hon ibland knappt haft tid att laga mat.

Naturen blev medicin
Bra medicin mot stressen var också att vistas ute i naturen, gå på massage och vara med en av sönernas hundar. Hennes familj var ett stort stöd, tycker hon, och hon hade även stödsamtal med andra doktorander.
– Det var bra, då insåg jag att jag inte var ensam.

Lena Kroiks stresslindrare liknar de strategier som Maria Nordin lyfter fram. Fysisk aktivitet i alla former är bra, liksom att prata med anhöriga och kollegor, om så bara för att lätta på trycket. Meditation kan också hjälpa.

Att försöka betrakta sig själv och sina känslor utifrån är aldrig fel. Nästa steg blir att fråga sig vad man kan göra för att må bättre.
– Det kan vara att ställa sig i duschen och sjunga, eller prata med en vän, eller ge sig ut och springa för att bli av med en massa stresshormoner. Något kan du alltid hitta på, säger Maria Nordin.

Akademins urmonster
När det största stressmomentet närmar sig, själva disputationen, akademins urmonster, gäller det att försöka ta det kallt. Man kan påminna sig om att stressen börjar i hjärnan. Med en tanke. Den kan man medvetet försöka förändra.
– Om man kan se disputationen som en utmaning, inte som ett hot, blir det en stor skillnad. Ett hot vill man fly från. En utmaning är något man kan närma sig och efteråt vara jättenöjd med att ha klarat av.

Både Maria Nordin och Lena Kroik är kritiska till en akademisk kultur där disputationen utmålas som det största du går igenom, något farligt och jättestort.
– Jag tänker att kulturen på arbetsplatsen och inom forskargruppen i stället kan hjälpa till att lindra stressen. Att ha en bra grupp omkring sig, och en stöttande institution, kan hjälpa väldigt mycket, säger Maria Nordin.

Hon disputerade 2006. Strax efteråt bet hon sönder två tänder i sömnen. Det som orsakade de spända käkarna var oron för hur det skulle gå med tjänster, ekonomi och om det fanns någon plats för henne i akademin.

Gick upp i rök
Hur blev då deras disputationer? Ja, monstret gick upp i rök, för båda, och förvandlades till vetenskapliga samtal de beskriver som intressanta, spännande och inspirerande.
– Efter en kvart, ungefär, insåg jag att opponenten inte kommer att döda mig. Sedan blev det bara roligt, säger Lena Kroik.

Hennes avhandling, Samer och livets slut: kunskap om traditioner för att utveckla framtidens vård, är nu ett avklarat kapitel. Fast fortfarande, mer än ett år efter disputationen, hänger lite av stressen kvar.
– Det har tagit lång tid att återhämta sig. Jag är inte återställd än. Men det är mycket bättre nu.

Bertil Jansson

FAKTA. 4 vägar bort från tidspress och stress

  1. Planera, prioritera och acceptera att sänkt ambitionsnivå är okej.
  2. Fysisk aktivitet, friluftsliv, meditation, prata med vänner, kollegor, familj.
  3. Var försiktig med alkohol, socker och för mycket mat.
  4. Se disputationen som en utmaning, inte som ett hot. Inse att det är något övergående. Du kommer att fixa det.

Källa: Maria Nordin, docent i psykologi

Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 3, 2024
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023