Kampen fortsätter för fängslade KI-forskaren

Den svensk-iranske forskaren Ahmadreza Djalalis expertis i katastrofmedicin och sjukhusberedskap behövs nu i coronakrisen mer än någonsin. Men han har suttit fängslad i Iran i snart fyra år och det finns ännu inga tecken på att regimen är på väg att upphäva dödsdomen som hänger över honom som daglig psykisk tortyr.
Universitetsläraren har talat med hans fru och kollegor om kampen för att få honom fri.
Illustration av en fängslad Ahmadreza Djalali
Illustration: Robert Hilmersson

Den 14 januari i år lägger Ahmadreza Djalalis hustru Vida Mehrannia upp ett foto på Facebook med en tårta och ljus som bildar siffran 48. Det är Ahmadreza Djalalis födelsedag.
På en sida som skapats till stöd för honom har kollegor postat hälsningar. En skriver: ”Another birthday, another year passed away… We still trust that things may change.”

Vida Mehrannias och Ahmadreza Djalalis åttaårige son har nu levt halva sitt liv utan pappan han alltid brukade leka med. Dottern har hunnit fylla 17 och hoppas att pappa kan vara med när hon tar studenten i sommar. Till hösten vill hon gå läkarlinjen som han.

Ahmadreza Djalalis frånvaro är ständigt närvarande i familjens liv i Stockholm. Vida Mehrannia, kemist med en masterexamen från Uppsala universitet, kämpar för att hålla familjen på fötter och sin makes hopp levande.
Sedan han sattes på en mer öppen del av Evinfängelset i Teheran har han kunnat ringa korta röstsamtal hem. Hon har alltid mobilen redo, för det kan handla om några minuter här och där under dagen, minuter som är Ahmadreza Djalalis livsluft i fängelset.

När Universitetsläraren träffar Vida Mehrannia har han ringt på morgonen och pratat med deras son. Hennes tyngda ansikte skiner upp i ett varmt leende när hon berättar att sonen sagt att han ska på kalas i helgen, att maken skickat glada grattishälsningar och de sedan lekt att han ska hämta upp sonen efteråt. De brukar göra det när de pratar, bygga en liten låtsasvärld av normalitet.

Men varje dag i snart fyra år har sonen också frågat sin mamma när pappa ska komma hem, och varje gång svarar hon ”snart”.
– Ibland känns det som att jag står vid en busstation och väntar på en buss, men jag vet inte om den någonsin kommer att komma, säger Vida Mehrannia.

Hade rest till Iran för att delta i workshops
Det är slutet av april 2016. Lisa Kurland, dåvarande lektor vid Karolinska institutet, väntar på att Ahmadreza Djalali ska komma till mötet på Södersjukhuset där de ska prata om gemensamma forskningsprojekt. Men han dyker inte upp. Det är konstigt och helt olikt honom, tycker Lisa Kurland, som numera är professor i akutsjukvård vid Örebro universitet.

Lisa Kurland

– Det hade aldrig hänt tidigare att han missat ett möte. Jag försökte ringa honom och andra gemensamma kontakter men fick inte tag på honom. Jag mejlade, sms:ade och försökte nå honom via sociala medier, men fick inget svar. Då förstod jag att något hade hänt.

Den 26 april har Ahmadreza Djalali gripits av den iranska säkerhetstjänsten, men de första tio dagarna vet inte ens hans familj vart han tagit vägen.
Även kollegor i Teheran undrar var han är. Han hade rest från Sverige till Iran för att delta i workshops i sitt forskningsämne och sin passion: katastrofmedicin.

I Italien och Belgien blir han också snart saknad. De senaste åren har han gjort en postdok vid University of Eastern Piedmont i italienska Novara och är nu lärare på en masterkurs i katastrofmedicin i ett samarbete med Free University of Brussels.

Gerlant van Berlaer

Hans belgiske kollega, läkaren, universitetsläraren och forskaren Gerlant van Berlaer, berättar att de först får höra att han har skadats allvarligt i en olycka. När lärarna och studenterna i maj 2016 samlas för den årliga tvåveckorsträffen i Novara är alla oroliga över hans tillstånd.
– Ahmadreza är en väldigt anspråkslös person. Han står inte längst fram och säger stora ord, utan håller sig på ett positivt sätt i bakgrunden och lyssnar på studenternas diskussioner, minns Gerlant van Berlaer från de tidigare träffarna i Novara.

Ville forska för att hjälpa sitt land
Ahmadreza Djalalis expertområde inom katastrofmedicin är sjukhusberedskap. Han hade redan jobbat med det i Iran och var utbildad läkare när han 2008 sökte sig till Karolinska institutet, KI, med viljan att doktorera.
– Iran är väldigt utsatt för jordbävningar och genom forskning ville Ahmadreza förvärva mer kunskap för att förbättra förutsättningarna att hantera katastrofer. Han är väldigt altruistisk och ville ta med sig sin kunskap tillbaka till det iranska folket, berättar Lisa Kurland som blev Ahmadreza Djalalis huvudhandledare.

Hon hade nyligen rekryterats som lektor av Sveriges första professor i akutsjukvård, Maaret Castrén, men ingen av dem hade arbetat särskilt mycket med katastrofmedicin då, ett forskningsområde som avser situationer när det stora behovet gör att de normala sjukvårdsresurserna inte räcker till.
– Ahmadrezas idéer var spännande och han verkade vara en väldigt driven och duktig person som var lätt att samarbeta med, berättar Lisa Kurland om rekryteringen.

2012 disputerade Ahmadreza Djalali vid KI med avhandlingen Preparedness and Safe Hospital: Medical Response to Disasters. I den studerade han bland annat effekterna av ett utbildningsprogram han själv tagit fram för att öka kunskapen om katastrofberedskap vid iranska sjukhus, framgångsfaktorer för att ur ett iranskt sjukhusledningsperspektiv hantera katastrofer samt skillnader i Sveriges och Irans sjukhusberedskap.

Avhandlingen dedikerade han till ”the people killed or affected by disasters around the world” och särskilt till invånarna i den iranska staden Bam, där en jordbävning 2003 dödade 30 000 personer och skadade 23 000.

Tortyr och framtvingade erkännanden
Vida Mehrannia är säker på att det är ett misstag när hon hemma i Stockholm får veta att hennes make har arresterats i Iran. Hon tror att han snart ska släppas och komma hem till henne och barnen.
I stället låses Ahmadreza Djalali in i den ökända sektionen 209 i Evinfängelset i Teheran som kontrolleras av underrättelseministeriet. Där är han i sju månader, varav de tre första i isoleringscell, utan tillgång till advokat.

Ahmadreza Djalali vittnar senare om att han utsatts för psykisk och fysisk tortyr där, och att han tvingades till erkännanden under hot om att hans barn i Sverige annars skulle skadas.
Det är under denna tid som familjen säger att han har råkat ut för en olycka, i tron att uppmärksamhet ska förvärra situationen.

När Ahmadreza Djalali och hans familj får veta att han står åtalad för spioneri och kan dömas till döden, finns inte längre något att förlora. Vida Mehrannia informerar kollegorna runt om i världen, medierna rapporterar, och svenska UD meddelar att man tagit sig an fallet.
Ahmadreza Djalali själv hungerstrejkar. Först i 45 dagar. Sedan slutar han för att han blir lovad att han då ska släppas. Inget händer och en vecka senare påbörjar han ytterligare en hungerstrejk som varar i 45 dagar.
Till sist är det hans kollegor i Europa som ber honom att sluta. Det finns inga tecken på att den iranska regimen ger efter, och kollegorna är rädda att han ska dö av hungerstrejken. Han har då tappat 20 av sina drygt 80 kilo.

Propagandafilm för dödsdomen
Den 21 oktober 2017, ett år och fem månader efter fängslandet, döms Ahmadreza Djalali till döden för ”korruption på jorden”, efter en rättegång som inte ens hans advokat fick vara med på.
– Det var fruktansvärt, berättar Lisa Kurland om när hon fick beskedet.
– Det är sådant man läst om i tidningar. Det är alltid riktiga människor det handlar om, men när man har en personlig relation blir det annorlunda. Man blir besviken på världen.

Ett par månader efter dödsdomen sänder statlig iransk tv en propagandavideo som framställs som en dokumentär över hur Ahmadreza Djalali har gett information till den israeliska säkerhetstjänsten Mossad, något som enligt den iranska regimen ska ha lett till morden på två iranska atomforskare 2010.
Detta ska han ha gjort i utbyte mot pengar och ett med­borgar­skap. I maj 2018 beviljas Ahmadreza Djalali och hans familj, som tidigare haft permanent uppehållstillstånd, svenskt medborgarskap. Detta har Iran sedan använt för att hävda sina anklagelser mot honom.

Själv har Ahmadreza Djalali berättat att han tvingades till det han säger framför kameran i filmen. Vid en närmare titt är det också uppenbart att det han sagt sedan klippts på ett sätt och lagts ihop med en speakerrösts anklagelser och andra bilder för att konstruera berättelsen som regimen vill förmedla.

Liknande propagandafilmer med framtvingade erkännanden och konstruerade berättelser har enligt Amnesty förekommit också i andra fall i Iran.
– Kollegor emellan har vi diskuterat mycket om något som Iran anklagar Ahmadreza för skulle kunna vara sant, och ju mer vi förstår av fallet, desto mer övertygade är vi att han är oskyldig. Och vi är säkra på att Iran vet det också, men de använder honom som en ursäkt för något annat, säger Gerlant van Berlaer.

Bricka i ett större spel
Ahmadreza Djalali menar att han straffas för att ha avfärdat ett försök från iranska säkerhetstjänsten att få honom att samla underrättelser om EU-länder. ”My answer was ’no’ and I told them I am just a scientist, not a spy”, skriver han i ett brev från fängelset 2017. Det finns minst ett till känt fall där en forskare ska ha fängslats efter att ha vägrat spionera åt Iran, i det fallet en iranier som doktorerade i Belgien.

Ahmadreza Djalali är inte heller den enda med fötterna i flera länder som grips i Iran under den här tiden. 2015–2016 grips upp till 20 personer med dubbla medborgarskap –  akademiker, affärsmän och personer med kopplingar till utländska icke-statliga organisationer – enligt en artikel i The Guardian om hur en av dem, en brittisk-iransk kvinna, används som en bricka i ett förhandlingsspel med Storbritannien.

Lisa Kurland berättar att hon under tiden som Ahmadreza Djalalis handledare flera gånger frågade honom om det var säkert att åka till Iran så som han gjorde ett par gånger om året för att undervisa.
– Han sa att det inte var ett problem eftersom han inte var politiskt engagerad utan gjorde detta för det iranska folket. Men det vet alla, att det finns en hotbild i Iran.

Gerlant van Berlaer vittnar däremot om en viss naivitet inom forskningsfältet.
– Vi hade inte tänkt på sådana här risker innan, men sedan Ahmadreza blev fängslad har vi diskuterat det mycket. Vi för samman forskare från hela världen för att jobba med katastrofmedicin och rädda liv, oavsett om det rör sig om jordbävningar, nukleära olyckor eller laviner, men för personer från vissa länder kanske detta är politiskt svårare än vi hade förstått tidigare.

Illustration: Robert Hilmersson

Fortsätter att försöka nå ut
Trots riskerna försöker Ahmadreza Djalali fortsätta att nå ut med sin katastrofmedicinska kunskap även från Evinfängelset. När Iran drabbas av kraftiga översvämningar våren 2019 lyckas han vara med som expert i Radio Farda i Iran, sänt av Radio Free Europe, genom ett förinspelat meddelande.

I radio berättar han att översvämningarna delvis är en konsekvens av att naturlig växtlighet har förstörts och flodvägar gjorts om till bostadsområden, liksom att myndigheterna har varit fokuserade på jordbävningsrisker men ignorerat riskerna för översvämningar. Han föreslår varningssystem och utbildning för att förebygga skador och varnar lyssnarna för att dricksvattnet kunde ha kontaminerats.
– Jag är inte alls förvånad att han gör detta. Det är typiskt Ahmadreza att vilja använda sin forskning för att rädda liv, säger Gerlant van Berlaer.

Bara skinn och ben
Det finns en sjukhusbild på Ahmadreza Djalali från omkring den här tiden, ett av få foton sedan han fängslades. Hans ansikte är avsmalnat, vida skiljt från det runda ansikte som syns på familjefotona från tiden innan.
Men det är överkroppen som verkligen avslöjar allvaret i hans hälsotillstånd. Bröstet är insjunket. Revbenen syns genom skinnet och nyckelbenen framträder ur djupa gropar. Axlarnas beniga form sticker ut. Bilden är som hämtad från en svältkatastrof eller från koncentrationslägren.

Stödkampanjerna för Ahmadreza Djalali har inte bara fokuserat på att han ska släppas fri, och mot dödstraffet och farsen till rättegång, utan också på att han ska få tillgång till adekvat vård.
Gerlant van Berlaer berättar att han som läkare har varit väldigt oroad över att Ahmadreza Djalali inte gick upp i vikt efter hungerstrejkerna i början av 2017 utan i stället har fortsatt att tappa många kilo. Det tyder på att något är fel.

I sitt dåliga hälsotillstånd utvecklar han också ljumskbråck. Utifrån sin egen kunskap som läkare ber Ahmadreza Djalali att bråcket ska opereras för att det riskerar att bli inklämt, något som kan leda till döden eftersom blodflödet hindras. Han får inte gehör förrän efter åtta månader då han i november 2018 blir tvungen att opereras akut.

När Ahmadreza Djalali vaknar efter operationen är hans händer och fötter fastbundna i sjukhussängen. Han har ont, men kan inte röra sig.
– Det är så inhumant, ingen borde någonsin göra så mot en patient, säger Gerlant van Berlaer.

Trots att han är nyopererad ber Ahmadreza Djalali att få återvända till fängelset, där slipper han i alla fall att vara fastbunden.
Han får veta att hans röda och vita blodkroppar har onormala värden och det finns en oro för att han skulle kunna ha leukemi, men någon ordentlig undersökning av detta har han inte fått.

Hans familj och kollegor är oroliga för att han kommer att dö i Evinfängelset, utan att dödsstraffet behöver verkställas, och att detta är regimens plan på lösning.

Kämpar på alla fronter
Tillsammans med sin makes kollegor i Italien, Belgien och Sverige har Vida Mehrannia på olika sätt försökt skapa opinion för hans frigivning. Amnesty är kanske den organisation som mest konsekvent och högljutt driver hans fall, men även Scholars at Risk och andra aktörer inom den akademiska världen lyfter det då och då.

I Sverige är ordföranden i Akademiernas kommitté för mänskliga rättigheter, fysikprofessorn Elisabeth Rachlew, en av de mest aktiva. På Nobelfesterna har hon uppklädd i långklänning smugglat in papper och penna i en svart tygpåse för att samla in Nobelpristagares underskrifter till stöd för Ahmadreza Djalali. Initiativet till den namninsamlingen togs av Richard J Roberts, medicinpristagare 1993, och hittills har 128 pristagare skrivit på.

Ahmadreza Djalalis fall har också varit uppe en gång i EU-parlamentet och i FN, och Amnesty har överlämnat 210 000 namnunderskrifter till Irans ambassad. På varje årsdag av hans fängslande – eller när något akut händer, som i höstas då han fördes bort i ögonbindel och det fanns en rädsla att han då skulle avrättas – bubblar hans historia också tillfälligt upp i mediebruset.

Alla inblandade är överens om att det som kan rädda Ahmadreza Djalali är kontinuerlig uppmärksamhet och hårt tryck på den iranska regimen.
När dödsdomen mot Ahmadreza Djalali fastställdes kallade dåvarande utrikesminister Margot Wallström upp Irans ambassadör till departementet för att kräva att domen inte verkställs. Sveriges officiella budskap utgår från den generella linjen att dödstraff är omänskligt och detta framförs vid möten med Iran. I övrigt har familjen mest fått veta att regeringen jobbar med fallet genom tyst diplomati.

Diplomatin är så tyst och resultatet hittills så osynligt att Vida Mehrannia har förlorat förtroendet för regeringens engagemang. Hon uppmanar nu till att inte bara rikta uppmärksamheten mot Iran utan att också sätta större press på den svenska regeringen att agera mer kraftfullt.

Rektorer i Europa har agerat olika
På universitetsnivå har man agerat olika i olika länder, och Sverige tycks inte vara det land som alltid har agerat mest.

KI:s rektor Ole Petter Ottersen har tillsammans med rektorerna för Ahmadreza Djalalis universitet i Belgien och Italien skrivit brev till ayatollan som chefar över domstolsväsendet, och har flera gånger i skarpa ordalag tagit upp fallet på sin blogg.

Den 4 mars i år skrev Ole Petter Ottersen ett brev till utrikesminister Ann Linde där han uppmanade henne att ta kontakt med Iran och framhålla värdet av Ahmadreza Djalalis expertis i den rådande coronakrisen. Om iranska myndigheter använder hans kunskap skulle det dels kunna bidra till att minska spridningen av coronaviruset i Iran och öka möjligheterna att få honom fri, menar KI-rektorn.
Däremot tycker han inte att samarbeten med iranska universitet ska ställas in mot bakgrund av Ahmadrezas Djalalis fängslande och dödsdom, utan att det bästa för att främja akademisk frihet är att fortsätta samarbeta med akademiska partner.

Rektorerna i Belgiens Flemish Interuniversity Council meddelade å sin sida 2018 att man inte ingår några nya samarbeten med iranska institutioner förrän Ahmadreza Djalali får sina grundläggande mänskliga rättigheter säkrade, såsom en rättvis rättegång och nödvändig hälsovård.
För ett år sedan markerade också Tysklands rektorskonferens att det kan bli aktuellt att ställa in samarbeten med Iran om inte Ahmadreza Djalalis mänskliga rättig­heter och akademiska frihet respekteras. Tysklands rektorskonferens har skrivit minst fem öppna brev till den iranska regeringen sedan han fängslades, att jämföra med två från Sveriges universitets- och högskoleförbund, SUHF.

”Vi ger aldrig upp”
Den 26 april kommer Ahmadreza Djalali att ha suttit fängslad i fyra år. I Sverige planerar Elisabeth Rachlew att uppmärksamma dagen tillsammans med Amnesty, på vilket sätt är i skrivande stund oklart.
I Belgien har Ahmadreza Djalalis kollegor flera idéer på gång. En är att göra en målning av honom över en hel sjukhusvägg. En annan är att tydliggöra hans frånvaro på kursen i katastrofmedicin genom en symbolisk föreläsning där läraren saknas.

Med den nya uppsättningen parlamentariker i EU är det också dags att ta förnyade kontakter där.
– Vårt budskap till Ahmadreza är att han inte ska ge upp, för vi kommer aldrig att ge upp, säger Gerlant van Berlaer.

Tre uttalanden

Vad gör ni för Ahmadreza Djalali?

Buster Mirow Emitslöf

Buster Mirow Emitslöf, presskommunikatör, utrikesdepartementet.
– UD tar kontinuerligt upp fallet även på hög nivå, med företrädare för Iran såväl i Stockholm som i Teheran. I våra kontakter framför vi med emfas Sveriges och EU:s syn på dödsstraffet. Sverige kräver att dödsdomen inte verkställs och vi har tillsammans med övriga EU protesterat mot straffet vid upprepade tillfällen. Bland annat tog tidigare utrikesminister Margot Wallström upp fallet då Irans utrikesminister var på besök i Stockholm i augusti. UD och ambassaden i Teheran har kontinuerligt ansökt om tillstånd för att besöka Ahmadreza Djalali. Iranska myndigheter har dock inte gått oss till mötes hittills.

Ole Petter Ottersen

Ole Petter Ottersen, rektor vid KI.
– Jag skrev ett brev till ayatolla Khamenei redan när jag var rektor i Oslo. Detta är det mest extrema övergrepp jag någonsin sett mot en enskild forskare. Det är ett angrepp på akademisk frihet och på mänskliga rättigheter, det är en mycket allvarlig situation. Jag har uppmanat våra politiker att ta upp hans fall och jag är säker på att de gör det när de har möjlighet. Det är också viktigt att engagera forskarkollegor och vi försöker använda alla våra kanaler för att få uppmärksamhet för detta övergrepp. På årsdagen den 26 april koncentrerar vi uppmärksamheten kring fallet och i fjol gjorde vi det med evenemang och på min blogg. Vi har inte beslutat vad KI ska göra i år.

Karin Åmossa

Karin Åmossa, chefsutredare på SULF.
– SULF har inte enskilt agerat i det här fallet. För att få störst möjlighet till påverkan brukar SULF driva den här typen av frågor genom världslärarfacket, Education International, där SULF är medlem. Education International har skrivit om Ahmadreza Djalali och krävt hans omedelbara frigivande. Här i Sverige kommer vi att uppmärksamma fyraårsdagen av hans fängslande den 26 april.


Kategorier: Artiklar, Akademisk frihet, Utland
Lärosäten: Karolinska institutet