Anna Wahls replik på min artikel ”Flera orsaker till kvinnlig underrepresentation?” innehåller mest allmänna fraser om jämställdhet som de flesta är beredda att skriva under på. En hel del av texten skulle kunna vara hämtad från den första jämställdhetsplanen jag själv skrev som doktorand under 1990-talet, för den institution vid KTH där jag alltjämt arbetar. Det är vällovligt och i dag ganska okontroversiellt.
Vad som inte framgår av Anna Wahls svar är hennes planer på att ytterligare skärpa anställningskraven när det gäller jämställdhetsarbete. Samma dag som min artikel publicerades intervjuades hon i KTH:s personaltidning Campi och meddelade att ”kompetens inom jämställdhetsarbetet ska ingå i kravprofilen för professorer som ska anställas på KTH. De bör ha ett genusperspektiv i sin verksamhet och en handlingsplan för hur de ska arbeta för att främja jämställdhet.”
Jag befarar att de åtgärder som Anna Wahl vill genomföra inte kommer att bli särskilt effektiva, eftersom de ensidigt utgår från att orsaken till kvinnlig underrepresentation är frånvaron av ”genusperspektiv”. Om man vill åtgärda något som man uppfattar som ett problem är det alltid bra att först skapa sig en god uppfattning om dess orsaker. Det verkar osannolikt att orsaken till att så många kvinnor söker sig till psykologi och veterinärmedicin men så få till matematik och fysik skulle bestå i en skillnad mellan ”genusperspektiven” hos utövarna inom dessa fält. Det verkar mer sannolikt att orsaken går att finna i kvinnors preferenser. I mitt inlägg refererade jag till en metastudie av Ceci & Williams (PNAS, 2011) som pekar i just den riktningen. Jag hoppas att Anna Wahl läser denna studie.
Om Anna Wahl får genomföra sina förslag finns det en risk för att KTH kommer att få svårt att rekrytera internationellt. Det är sannolikt att denna typ av bivillkor till de huvuduppgifter som professorer ska arbeta med, nämligen forskning och undervisning, kommer att göra att de främsta inte söker sig till KTH, eller inte uppfyller kraven, vara sig de är kvinnor eller män. KTH kommer att bli en nationell ankdamm snarare än det internationella universitet man vill vara.
Enlig min mening bör KTH gå den motsatta vägen och stryka kravet om ”kunskap om mångfalds- och likabehandlingsfrågor med särskilt fokus på jämställdhet” ur anställningskraven för professorer. Att kravet är olämpligt inser man genom att byta ut ”jämställdhet” mot ”marxismen-leninismen”. Genusteori har blivit en svensk statsideologi. Det upplysningsideal om människans frihet som utgör det främsta argumentet för likabehandling har vänts i sin motsats.
Slutligen vill jag slå fast att jag är en stark förespråkare av lika rättigheter för kvinnor och män
Erik Lindborg
Docent i strömningsmekanik vid KTH
