Politikområdet forskning och högre utbildning är generellt medialt osynligt, vilket gäller också i en överhettad och polariserad valrörelse. Det har bland annat inneburit att liberalerna inte har lyckats få genomslag för att man, enligt partiprogrammet, vill satsa fyra procent av BNP på forskning. Här går det inte enbart att skylla på mediers ointresse, utan också på att det inte har hållits några presskonferenser eller ens skickats ut pressmeddelanden om satsningen.
En förklaring till denna blygsamhet är sannolikt att övriga Tidö-partier inte backar upp de fyra procenten och att man inte ville ha med dem som ett störningsmoment bland prissänkningar på mat och bensin.
Inte heller vissa SD-politikers uttalade uppfattning, att förhållandet mellan regeringsmakt och akademi bör bygga på att politiker får vara med och styra verksamheten för att ha kontroll över vad man får för pengarna, har fått fäste i den polariserade valrörelsen. Vilket kanske kan förklaras med att det finns politiker från samtliga partier som själva önskedrömmer om att bestämma mera över högskolor och universitet utan att hejdas av armlängds avstånd eller akademisk frihet.
Men återhållsamhet och osynlighet gällande politiken för högre utbildning och forskning är inte samma sak som att det inte finns planer för att så kallat paradigmskifte också på det området.
I dokumentet Tidö 2.0 som tagits fram av Timbro och SD-nära tankesmedjan Oikos framhålls att Tidöpartierna har haft en ”tydlig reformagenda för förskola, grundskola och gymnasium, medan högre utbildning däremot har hamnat i skymundan och behöver nu bli föremål för reformer av motsvarande omfattning”.
Vad som uppenbarligen känns som en angelägen reform är att Tidöpartierna vill lägga ned Kungliga Konsthögskolan, för de flesta känd som Mejan. Dokumentet ger ingen motivering till detta, bara att Mejan ska ”stöpas om” och få det aningen brutalistiska namnet ”Sveriges centrala utbildningsinstitution för klassisk konst och arkitektur”.
I den mån det blir en andra Tidö-regering efter söndagens val kan man apropå kommande och pågående paradigmskiften också konstatera att det sker i en tidsanda då det är fritt fram att förakta, alternativt vara likgiltig för, forskningsresultat.
Politiker oavsett parti lyssnar verkligen inte givet på forskare, att avfärda forskning har blivit inte bara tillåtet utan rentav också föredömligt.
Expressens ledarsida berömde nyligen justitieminister Gunnar Strömmer (M) för att han i straffrättsliga frågor litar till ”sitt bondförnuft” i stället för att ”lyssna på experterna”. Uttrycket ”bondförnuft” kanske låter sympatiskt, på samma sätt som ”det allmänna rättsmedvetandet” och att ta hänsyn till vad som ”sticker i ögonen på vanligt folk”. Sympatiskt men synnerligen ovetenskapligt och godtyckligt och därmed rättsosäkert om det används vid politiskt beslutsfattande, vilket Gunnar Strömmer givetvis vet.
Men det är gångbart att avfärda det etablerade och att från sin egen elitposition sprida förakt för och misstro mot andra eliter. Och om denna antielitistiska elit får upp farten kan de gällande högre utbildning och forskning rentav fråga sig varför man alls ska finansiera besvärlig forskning som man ändå inte tror på.
Någon slipad strateg inom Tidö 2 (eller Tidö 3) kan också komma på att en utrensning av forskningsområden vid ett antal lärosäten skulle passa perfekt ihop med Tidö-partiernas beslut att banta myndigheters verksamhet och budget.
