Wasma Amin Abdelgadir Ahmed möter upp i entrén till Science for Life Laboratory i Solna. Glad och stolt visar hon runt i byggnaden på Scilifelab, som det förkortas. Det är ett forskningscentrum inom biovetenskap, medicin och miljö som drivs av KI, KTH samt Stockholms- och Uppsala universitet.
I snart två år har det här varit Wasmas arbetsplats. Första året hade hon en tjänst som forskningsingenjör finansierad av Scholars at risk. Nu är hon anställd som postdoktor i biokemi vid Karolinska institutet, KI. Hon drar sitt passerkort i hissen och kommer in på hur mycket hon faktiskt jobbar för tillfället. Nästan alltid först på morgonen och oftast sist att lämna. Medveten om att det inte är hållbart i längden är jobbet hennes väg till terapi. Tidigare fick hon professionell hjälp men behövde en paus från det, säger hon.
Wasma är uppvuxen i Sudan och kom till Sverige 2023. Innan dess doktorerade hon i genetik och molekylärbiologi i Italien, dit hon flyttade 2019. Under nästan fyra år levde hon i en akademisk bubbla. Förstärkt av pandemin som stängde ned Italien nästan helt, beskriver hon. I april 2023 försvarade Wasma sin avhandling. Hemlängtan till Sudan var så stor att hon åkte ut till flygplatsen Malpensa i Milano samma eftermiddag för att återvända.
Planet hann knappt landa i huvudstaden Khartoum innan inbördeskriget som pågår än i dag bröt ut. Hennes bror och föräldrar hämtade henne vid flyget och redan på vägen hem fastnade bilen i militärens vägspärrar. Någon vecka senare var fullskaligt krig ett faktum. Först bara på tv, men ganska snart kom striderna närmre.
– Situationen eskalerade väldigt snabbt. Från att gå upp och se rökmoln i fjärran, till att öppna fönstret och kunna lyssna på kriget, kunde man snart ligga i sängen och höra det pågå på gatan utanför. Allt på bara några dagar, säger Wasma.
Att gå ut var det inte tal om. Ännu mindre att ta sig till universitetet, fortsätter hon.
– Alla som kunde låste in sig i sina hus. Tyvärr hade inte alla samma möjligheter som jag, vissa hade inget hem kvar att ta skydd i.
Det var inte bara på grund av kriget som Wasma bestämde sig för att lämna Sudan en andra gång. Hon har en bakgrund som lektor vid ett statligt universitet och beskriver sig som politiskt aktiv. Hon har strejkat, demonstrerat och protesterat. Regimens utgångspunkt är att det inte är tillåtet för en universitetslärare att uttrycka politiska ståndpunkter, enligt Wasma.
– Det här var något förbjudet men jag och några kollegor kände att vi inte kunde vara tysta. Så jag hamnade på en lista som innebar att jag blev måltavla för påtryckningar.
När hon återvände från Italien var visserligen hela rättssystemet och samhället under kollaps, men det gjorde bara Wasma till en ännu större måltavla. Nu betraktades hon som universitetsläraren som kom tillbaka med ännu fler aggressiva politiska idéer gentemot sitt land, säger hon.
– Sedan tidigare hade jag också blivit arresterad vid en av demonstrationerna. Så jag fanns även på listan över sådana som aktivt deltagit i protester mot regimen, säger hon.
– Jag hamnade på en lista som innebar att jag blev måltavla för påtryckningar, säger hon.
Foto: Kristina Sahlén
I Sudan finns både statliga och privata universitet men också universitet som drivs av militären. Under de senaste fyra åren – och redan några år innan kriget bröt ut – har framför allt de statliga universiteten varit under stark politisk press, beskriver Wasma. Akademianställda som strejkade för högre löner och bättre arbetsvillkor arresterades. Det finns ingen akademisk frihet i Sudan, säger hon.
– Vissa blir av med jobbet men det man framför allt använt sig av länge är social stigmatisering. Att bara visa att någon har blivit arresterad eller trakasserad av regimen är ofta ett tillräckligt straff i Sudan. Genom att förödmjuka och förminska universitetslärare sänder man en signal till andra att de står på tur om de väljer att gå samma väg. Kvinnor drabbas oftast hårdast.
Utöver det hade Wasma också en svår situation med den man hon var gift med. Under åren i Italien ingick hennes familj ett äktenskapsavtal med mannens familj. Han arbetar inom akademin och har starka kopplingar till militären, beskriver hon.
Wasma behövde inte närvara för att äktenskapet skulle bli giltigt i Sudan. Hon beskriver det som ett avtal baserat på religion. När hon kom tillbaka från Italien fick hon själv skriva på avtalet och enligt tradition följer då en bröllopsceremoni. Den blev aldrig av. Fyra år i Europa fick Wasma att se annorlunda på det arrangerade äktenskapet. När hon berättade att hon ville skiljas vägrade mannen. Då kom de första hoten.
– I början sa han uttryckligen att han skulle kidnappa mig från mitt hem och att han hade rätt till det eftersom han var min man. Det stämmer också, enligt lagen kan han ta mig dit han vill.
Vid det här laget hade Wasmas familj insett att äktenskapet var ett misstag. Mannen började hota hela familjen. Han skulle dra dem inför rätta och utnyttja sina kontakter inom polis och militär för att få sin vilja igenom. När Wasma och hennes familj insåg att hoten var på allvar bytte de taktik.
– Jag intog en mer lågmäld ton gentemot honom, började svara när han ringde och kunde lyssna i timmar på hans konstiga planer för vår gemensamma framtid. Jag spelade med för att vinna tid samtidigt som vi försökte hitta ett sätt för mig att lämna Sudan, säger hon.
Inbördeskriget i Sudan
Sedan april 2023 är det inbördeskrig i Sudan mellan landets armé (SAF) och den paramilitära gruppen Rapid Support Forces (RSF).
Fler än 12 miljoner människor har behövt lämna sina hem och 4 miljoner beräknas ha flytt till olika grannländer. Enligt FN lider 25 miljoner människor i landet av akut hunger och 2 miljoner riskerar svält.
Källor: UNHCR, Human Rights Watch, FN:s livsmedelsprogram (WFP)
På grund av kriget fanns det varken fungerande flygplatser eller gränsövergångar. Vägen ut blev en vandring till fots, som Wasma beskriver som sex dagar i helvetet. Hon nådde Etiopiens huvudstad Addis Abeba och köpte flygbiljett till Milano. Resan är fortfarande ett obearbetat trauma, säger hon.
I Sudan anses Wasma fortfarande vara gift. Hon kan inte åka tillbaka.
– Jag kommer att hämtas med våld, tvingas att bo med honom och lyda honom utan egna rättigheter. Han har laglig rätt att göra vad han vill med mig utan att bli straffad för det, till och med ta livet av mig. Som en man vars fru vill skiljas ses han snarare som en hjälte av samhället än som en kriminell om det händer.
Tårar börjar rinna och Wasma har svårt att berätta. Det mesta av sina upplevelser har hon hållit inom sig och inte berättat om så många gånger tidigare. Numera, i Sverige och på KI, känner hon sig säker.
– Absolut. Jag jobbar på ett jättefint ställe och det känns prestigefyllt att få vara verksam på KI. Bland mina kollegor och övrigt umgänge har kanske 80 procent inte en aning om min bakgrund. Bland dem som faktiskt vet känner jag att det finns personer som skulle bry sig om jag inte dök upp på jobbet eller började isolera mig. Jag känner mig väl omhändertagen, säger Wasma.
Wasma har bestämt sig för att aldrig återvända till Sudan. Förutom att hon skulle få stå till svars inför den man hon fortfarande anses vara gift med är Sudan ett farligt land. Särskilt för kvinnor. Hennes föräldrar har flytt med systrarna till Saudiarabien. Hennes bröder bor i Egypten respektive Uganda. En bror är kvar i Sudan.
– Kvinnor har utsatts och utsätts fortfarande för omfattande sexuella övergrepp i kriget, särskilt i områden där strider pågår. Inga kvinnor går säkra i Sudan, säger Wasma.
Förutom att nätverket Scholars at risk, Sar, betalade Wasmas lön under första året i Sverige har hon fortfarande uppföljningsmöten med en handläggare regelbundet. De stämmer av hur arbetet går och diskuterar framtidsplaner. Men också hennes mående.
– Det känns bra att ha någon som kan pusha en, så man inte glömmer att tänka framåt. Kontraktet jag har med Sar nu är mer av ett mentorskap, det är inget ekonomiskt stöd längre, säger Wasma.
I ett kontorsrum på Campus Norrköping vid Linköpings universitet, släpper gardinstången plötsligt från väggfästet. Det är Claudia Tazreiter, professor i etnicitets- och migrationsstudier vid Linköpings universitet, som försöker släppa in ljuset. Någon behöver nog komma och titta på det här, säger hon uppgivet och slår sig ned vid skrivbordet.
Claudia är mentor för en forskare från Afghanistan, som med hjälp av Sar är verksam vid Linköpings universitet. Numera har han gått vidare till en doktorandtjänst och Claudia är hans handledare.
Mentorskapet handlar om att ge vägledning och stöd kring regler och kultur inom det högre utbildningssystemet i Sverige. Det går också ut på att bygga nätverk kring forskaren, säger hon.
– Vad som behövs är individuellt såklart men det kan handla om att se till att de blir inbjudna att tala vid evenemang, organisera så att de träffar kollegor eller undersöka möjligheter för dem att undervisa.
Claudia Tazreiter
Professor i etnicitets- och migrationsstudier vid Linköpings universitet Linus Hellerstedt
Forskarna kan behöva vägledning för att lära sig svenska språket, men också hjälp med praktiska saker. Att besöka Migrationsverket med familjen, få ett svenskt personnummer eller leta bostad. Även om Sars internationella kansli sköter det mesta av det praktiska, fungerar Claudia som bollplank. Hon har dessutom färsk personlig erfarenhet. För några år sedan flyttade hon själv från Australien till Sverige för jobbets skull.
Claudia är också Sveriges representant i Sar International och håller i en kurs för studenter om akademisk frihet. Centralt kretsar Sars arbete för tillfället mycket kring situationen i Gaza och på Västbanken, beskriver hon.
– Det är både akut och svårt. Sar erbjuder palestinska forskare möjligheter till finansiering och mentorskap men det är extremt svårt för dem att lämna landet och få visum i andra länder, säger Claudia.
I Jemen har ett inbördeskrig pågått sedan 2015 och situationen för landets universitetslärare och forskare har kontinuerligt förvärrats med tiden. Särskilt utsatta är de som undervisar i västerländsk litteratur, säger Anees Al-Najjar, docent i engelska och litteraturvetenskap vid Linnéuniversitetet i Växjö. Han och hans kollegor i Jemen utsattes ständigt för hot och påtryckningar från miliser och religiösa grupper.
– Man menar att vi propagerar västvärldens religioner och principer. De ser studenternas frisyrer eller tjejernas tajta kläder som ett resultat av den här västvärldsundervisningen som vi står för enligt dem. Att manliga och kvinnliga studenter blandas uppskattas inte heller, säger Anees.
Foto: Jonas Ljungdahl
Han har suttit i långa förhör och anklagats för att försöka förvränga världsuppfattningen för sina studenter. Han har fått hot via sms och blivit utskälld av chefer, berättar han.
Anees är uppvuxen i Jemen men har bott flera år i Indien där han studerade en masterutbildning och tog doktorsexamen. När Anees återvände till Jemen arbetade han på institutionen för engelska vid universitetet i Ibb. Där avancerade han först till biträdande professor i engelsk litteratur och översättningsvetenskap, och senare till prefekt. En tjänst han hade när han bestämde sig för att fly.
I Jemen förväntade sig Anees att bli gripen varenda dag men det var inte rättegång eller fängelsestraff han oroade sig för. Det finns inget rättssystem i Jemen. De dödar. Man bara försvinner. Flera hundra forskare har dödats eller blivit bortförda för att sedan aldrig återvända, säger han.
Inbördeskriget i Jemen
Inbördeskriget i Jemen utkämpas mellan landets regering och de shiamuslimska huthirebellerna. Den nuvarande konflikten eskalerade 2015 och grundar sig i motsättningar kring det politiska styret i landet efter den arabiska våren 2011.
FN räknar med att 22 miljoner människor i Jemen är beroende av hjälpinsatser. Det anses vara ett ombudskrig, där Saudiarabien stöder regeringen och Iran står bakom huthirebellerna.
Källor: Utrikespolitiska institutet, Sverige för UNHCR
Anees beskriver när han blev kontaktad av en person som sade sig vara professor vid ett universitet i London, och som ställde frågor om hans tankar kring högre utbildning i Jemen. Efter att ha mejlat med personen några gånger raderade han konversationen. Det går inte att lita på att den man har kontakt med verkligen är den hen utger sig för att vara.
– Det går inte att verka under sådana omständigheter. Hur ska jag kunna undervisa eller forska när jag inte kan lita på folk, säger Anees.
När Anees insåg att det inte gick att stanna i Jemen fick han kontakt med Sar. Han dokumenterade hotbilden och beskrev varför han behövde hjälp. Det tog lång tid att få stöd – beskriver Anees – men när han väl fick det var han mån om att komma till ett land i västvärlden. Efter erbjudanden från både Italien och Sverige valde han Sverige. Anees anlände i början av 2025 och blev gästforskare vid Göteborgs universitet. När den ettåriga anställningen närmade sig slutet hade han precis återförenats med sin familj.
– När min familj kom till Sverige hade jag bara två månader kvar på kontraktet. Det var otroligt stressande att inte veta vad som skulle hända och jag behövde kunna försörja familjen, säger Anees.
Foto: Jonas Ljungdahl
Än en gång vände han sig till Sar, som hjälpte till med att skicka hans ansökningar, rekommendationer och meriter till olika lärosäten. Efter att ha kallats på anställningsintervju vid Linnéuniversitetet fick han ett nytt ettårskontrakt som forskare på heltid. Han känner sig lyckligt lottad, beskriver han.
Anees har en mentor vid Linnéuniversitet och regelbunden kontakt med en representant från Sar. Helst skulle han vilja få stöd av Sar i fler situationer. Mer hjälp med ärenden hos Skatteverket och Migrationsverket till exempel. Hans näst äldsta son har nu fyllt 18 år. När Anees ansökte om förlängt uppehållstillstånd stod det klart att det inte är säkert att sonen får stanna. Familjen väntar fortfarande på Migrationsverkets beslut.
– Min fru säger att om han är tvungen att åka tillbaka till Jemen så följer hon med. Ett barn utan föräldrar har små chanser till ett bra liv i Jemen. Det är märkligt att Sverige ser en 18-åring som självständig. I Jemen behöver man först ha en utbildning och gifta sig. Man är betydligt äldre än 18 när man är ansvarig för sig själv, säger Anees.
Äldsta sonen är fortfarande kvar i Jemen.
– Han är smart men det är svårt. När vi har kontakt upprepar jag att han bara ska vara tyst, ligga lågt och sköta sitt arbete. Jag försöker se till att hans farbror och farmor ser efter honom, det är en mycket svår situation.
När det nuvarande anställningskontraktet är slut vill Anees ha ett nytt, och han har bestämt sig för att jobba hårt för det. Han sover extremt lite och jobbar långa dagar, säger han.
– Ibland går jag inte och lägger mig förrän två eller tre på natten. Jag försöker bara jobba på, publicera mig och bli bättre. På grund av kriget har jag inte kunnat arbeta på väldigt länge. Det har bara handlat om att överleva. Så det finns mycket att ta igen.
Anees vill gärna börja undervisa igen. I Sverige har det än så länge bara blivit en gästföreläsning, om 1600-talets metafysiska poesi.
– Jag har väl känt att man inte riktigt litar på min kompetens i Sverige, om jag klarar av att undervisa. Men jag hoppas att jag får en chans så att de ser att jag kan, säger Anees.
Vad är Scholars at risk?
Nätverket Scholars at risk (Sar) grundades 1999 vid University of Chicago. Sar arbetar för akademisk frihet i världen och med att hitta fristäder åt utsatta forskare.
Sar-Sverige, startades 2016. Det består av ett trettiotal svenska lärosäten och organisationer som samordnar placeringar av forskare i Sverige. Sar-Sverige finansieras bland annat av Vetenskapsrådet och Sida.
Ett femtiotal forskare har fått hjälp av Sar-Sverige att hitta en plats på svenska lärosäten under de tio år som nätverket har funnits. Vissa av dem har fått flera olika anställningar i följd.
Flera svenska lärosäten har också tagit emot forskare från Ukraina sedan Rysslands invasion av landet 2022. De flesta av dem har anlänt inom ramen för massflyktsdirektivet, och inte via Sar.
Källor: Scholars at risk (Sar), Sar-Sverige
