Vem avgör om seniora forskare och lärare får fortsätta arbeta i svensk högre utbildning? I praktiken är svaret enkelt: varje enskilt lärosäte. Rektorer och dekaner fattar besluten, och några tydliga nationella riktlinjer finns inte. Resultatet blir en ojämlik och ofta godtycklig hantering.
Formellt är regelverket tydligt. Enligt lagen om anställningsskydd har statligt anställda rätt att kvarstå i sin anställning till utgången av den månad de fyller 69 år. Därefter krävs ingen uppsägning. Samtidigt finns möjligheten att komma överens om fortsatt arbete. Hur detta tillämpas varierar dock kraftigt mellan lärosäten.
I praktiken innebär det att många seniora forskare förlorar sin anställning eller sin koppling till verksamheten när de når åldersgränsen – oavsett kompetens, produktivitet eller pågående projekt. Det finns exempel på forskare med aktiva externa forskningsmedel som inte fått fortsätta sin verksamhet. Sådana situationer väcker frågor om både resurshantering och synen på erfaren kompetens.
”Det finns exempel på forskare med aktiva externa forskningsmedel som inte fått fortsätta sin verksamhet.”
Även det fackliga stödet är begränsat. Fackförbund erbjuder stöd till yrkesverksamma medlemmar, men den som övergår till seniormedlemskap omfattas inte fullt ut. Det innebär att en grupp som fortfarande är aktiv i akademin hamnar i ett slags mellanläge – utan tydligt stöd.
Frågan är därför: har Sverige råd att avstå från senior kompetens?
Forskning bygger på erfarenhet, långsiktighet och etablerade nätverk. Många forskare når sin vetenskapliga mognad sent i karriären. Att inte ta tillvara denna resurs innebär konkreta förluster – inte minst för forskningskvalitet, handledning och kontinuitet.
Samtidigt finns tecken på förändring. Vissa lärosäten har börjat erbjuda möjligheter för seniora forskare att fortsätta bidra efter 69 års ålder. Det visar att dagens praxis inte är nödvändig – den är ett val.
”I flera länder, däribland USA och Norge, är möjligheterna att arbeta vidare efter pensionsålder ofta större och mer individuellt anpassade. Sverige framstår i jämförelse som mer restriktivt.”
Internationellt finns också mer flexibla modeller. I flera länder, däribland USA och Norge, är möjligheterna att arbeta vidare efter pensionsålder ofta större och mer individuellt anpassade. Sverige framstår i jämförelse som mer restriktivt.
Förutsättningarna har dessutom förändrats. Dagens seniorer är friskare, lever längre och har i genomsnitt högre utbildningsnivå än tidigare generationer. Många vill fortsätta arbeta – inte av ekonomiska skäl, utan för att bidra, utvecklas och behålla viktiga sociala sammanhang. Ett längre arbetsliv är därför både möjligt och önskvärt.
Samtidigt står Sverige inför betydande demografiska utmaningar. Andelen äldre ökar snabbt, vilket sätter press på välfärdssystemen. Att fler arbetar längre stärker både skattebasen och samhällsekonomin. Mot den bakgrunden framstår det som motsägelsefullt att begränsa möjligheterna för dem som både kan och vill fortsätta arbeta.
Vad bör då göras?
För det första behöver lärosätena införa tydliga och transparenta riktlinjer för arbete efter 69 års ålder. Beslut ska bygga på kompetens och verksamhetens behov – inte enbart på ålder.
För det andra bör möjligheten att slutföra pågående forskningsprojekt säkerställas, särskilt när extern finansiering finns.
För det tredje behöver fackliga organisationer i högre grad inkludera seniora medlemmar i sitt arbete.
I grunden handlar detta om synsätt. Ett modernt arbetsliv måste vara mer flexibelt och individanpassat. Seniora forskare och lärare bör ges möjlighet att fortsätta bidra utifrån sin kompetens och sina förutsättningar.
Att ta tillvara denna resurs är inte bara en fråga om rättvisa – utan om kvalitet, kunskapsförsörjning och Sveriges framtida konkurrenskraft.
Per Flensburg, professor
Anders Gustavsson, professor
Åsa Morberg, docent
Sarah Philipson, docent
Inga-Britt Skogh, professor
