Röda dagar är forskningsdagar

Jag känner stolthet över att inte vara arbetsnarkoman, påminner jag mig själv medan jag sätter mig för att redigera en forskningsartikel på julaftonsmorgon. Det känns inte helt övertygande just i dag, men med lite överslagsräkning lyckas jag övertyga mig själv att det inte är en begynnande arbetsnarkomani, utan väl avvägd frihet under ansvar. Jag har koll på mina arbetstimmar och vet att jag totalt sett inte lägger fler timmar än förväntat på arbete denna julvecka. Jag arbetar med min artikel någon timme om dagen under juldagarna, och tar därmed igen de timmar jag inte arbetade i början av veckan. Därutöver får jag välbehövd omväxling från julstöket och håller igång min skrivrutin.

Oreglerad arbetstid är toppen för oss som gillar att smita undan en stund på julafton, men farligt för oss som har svårt att bedöma när vi uppnått tillräcklighet. Oreglerad arbetstid blir lätt gränslös arbetstid.

För visstidsanställda finns det ytterligare en dimension av dubbelhet i den oreglerade arbetstiden. Doktorander, till exempel, har arbetstid för att skriva avhandling, läsa kurser, och institutionstjänstgöra. Vi har inte arbetstid för sådant som att skriva artiklar som inte ingår i våra avhandlingar eller förbereda ansökningar till nya forskningsprojekt, trots att bådadera är saker vi uppmanas lägga någon sorts tid på, för att öka våra chanser att säkra en ny anställning när den nuvarande löpt ut. Arbetsgivare är dock, enligt min erfarenhet, noggranna med att poängtera att det inte finns formella krav på att utföra denna typ av extraarbete. I samma andetag smiter det dock ut ett par meningar i stilen ”men det är ju väldigt bra för cv:t. Om man klarar det, så är det bra att arbeta med det parallellt.”

En liknande dubbelhet råder för andra visstidsanställda forskare, som behöver arbeta parallellt med sitt nuvarande projekt och ansökningar för nya projekt. Gränserna mellan betalt arbete inom ett nuvarande projekt och obetalt arbete inför en potentiell framtida anställning suddas ut, och då blir det svårt att veta när man har arbetat tillräckligt på det ena eller det andra.

Vi har alla våra metoder för att hantera denna frihet under ansvar. Vi sätter upp diverse rumsliga och tidsliga gränser: här är arbete, där är vila. Här är forskningstid, där är undervisningstid. Här är betalt arbete, där är obetalt arbete. För vissa resulterar det i att det som i kalendern är helgdagar, blir forskningsdagar. Det är ju en konst få förunnat att få vardagen att räcka till, men på röda dagar förväntas man inte undervisa, besvara mejl eller delta i möten. Röda dagar är forskningsdagar.

Jag har verkligen fastnat i vanan att nyttja röda dagar för forskningstid, för att hinna med både det betalda och det obetalda arbetet. Jag tar mig in till kontoret dagar när det är låst och mörkt. Att sitta ensam i en kontorslokal och knappra på tangent­bordet får mig att känna mig som att jag är den enda som inte hinner med allt under ordinarie arbetstid. Jag måste jobba ikapp medan alla andra kan njuta och slappna av. Det är förstås inte sant, men det är så det känns när jag sitter alldeles ensam. Min begränsade arbetstid rinner iväg och det finns fler uppgifter på schemat än det finns arbetstimmar. Innan jag vet ordet av är bluffsyndromet där och får mig att ifrågasätta om jag klarar av mitt jobb.

Efter att ha gått igenom detta lidande tre år i rad, bestämmer jag mig för att prova något nytt. Under julledighetens röda dagar tränger jag mig in på ett knökfullt café med min laptop, bland en hel drös andra laptop­knapprare. Omgiven av studenter, journalister, baristor och forskare, finner jag acceptans. Jag är en av många som jobbar på en röd dag.

Jag kommer tillbaka till kontoret först på trettondagen. Det är tomt när jag rör mig i korridoren, men inifrån mitt kontor hör jag då och då hissen åka, en dörrkarm knarra, eller skrivaren surra. Inte heller här är jag den enda som hanterar röda dagar som forskningsdagar.

Evelina Edfors
Doktorand i religionsfilosofi, Uppsala universitet