– Det skulle vara ganska okomplicerat om problemet som regeringen vill åtgärda enbart handlar om säkerhetspolitisk kompetens, säger Robert Egnell, som är en av de 37 rektorer som protesterat mot regeringens beslut att förkorta lärosätesstyrelsernas mandatperioder.
Han är också en av flera experter som arbetar med att bistå akademin med säkerhetspolitisk kompetens.
– Många lärosäten jobbar hårt med säkerhetspolitiska frågor och skulle nog gärna arbeta med regeringen för att åstadkomma den kompetens och de processer vid lärosätena som tyvärr krävs i en förändrad omvärld.
Oro för autonomin
Robert Egnell tror inte att oron inom akademin handlar om kraven på mer säkerhetspolitisk kompetens, utan om lärosätenas autonomi.
– Det finns en oro för att regeringen kommer att vilja förändra etablerade nomineringsprocesser och att det kan bli mer politisk påverkan när det gäller vilka som anses lämpliga i styrelserna.
– Vi rektorer är myndighetschefer med lydnadsplikt, men vi har också en skyldighet att peka på vilka konsekvenser regeringsbeslut kan få.
Skäller under fel träd
I likhet med många andra inom akademin uppfattar Robert Egnell att regeringen så att säga skäller under fel träd när man fokuserar på styrelserna.
– Styrelserna har visserligen det övergripande ansvaret för ett lärosäte, men varken får eller kan lägga sig i vilken forskning eller vilka forskningssamarbeten som bedrivs. Det viktigaste ur säkerhetspolitiskt perspektiv är därför de operativa nivåerna, som lärosätesledningarna, fakulteterna och institutionerna.
Utbildningsminister Mats Persson (L) och även finansminister Elisabeth Svantesson (M) har bland annat motiverat behovet av säkerhetspolitisk kompetens med att ”vi har varit naiva”. Vad säger du om det?
– Det har funnits och kan fortfarande finnas en uppfattning att forskning och internationella samarbeten mellan lärosäten inte är något som kan utgöra ett säkerhetspolitiskt problem, att akademin ”står över” den geopolitiska antagonism som ofta genomsyrar det internationella systemet. Detta har inneburit att man egentligen inte har gjort säkerhetspolitiska överväganden, säger Robert Egnell.
– Men på senare år har vi fått en annan och tydligare bild av behovet av säkerhetspolitiska överväganden och jag upplever numera en växande förståelse och vilja att arbeta med dessa frågor från lärosätenas sida.
”Säpo har träffat lärosätesledningar”
Försvarshögskolan är i egenskap av ett specialiserat lärosäte inom försvar, krishantering och säkerhet sedan länge pådrivande för att höja den säkerhetspolitiska kompetensen inom universitets- och högskolevärlden.
Robert Egnell ingår i Sveriges universitets- och högskoleförbunds (SUHF) expertgrupper för internationaliseringsfrågor och samverkan, där hans roll är att tillföra säkerhetspolitiska perspektiv i arbetet med internationalisering och samverkan med ”problematiska länder”. Efter Rysslands invasion av Ukraina var han också med och bildade både en arbetsgrupp som tittar på lärosätenas bidrag till totalförsvaret och en särskild expertgrupp som kan bistå lärosätena i just de säkerhetspolitiska övervägandena.
– Dessutom har Säkerhetspolisen träffat de flesta lärosätesledningar för att överlägga och informera om säkerhetsfrågor.
Svåra överväganden
Robert Egnell förespråkar att man gör en säkerhetspolitisk analys inför forskningssamarbeten, att man får väga för och emot, vilket alltså inte är en fråga för styrelserna som generellt kan främja att lärosätena är säkerhetspolitiskt medvetna, men som inte ska vara inne i det operativa eller påverka valet av forskning.
– Det handlar ofta om väldigt svåra överväganden som kräver en balansgång mellan nytta och risk. Vid amerikanska universitet finns till exempel många forskare inom AI-området som absolut inte vill samarbeta med Kina, medan andra menar att fördelarna överväger.
Robert Egnell betonar också vikten av att lärosätena själva tar säkerhetspolitiskt ansvar, eftersom det annars öppnar för styrning och kontroll av andra aktörer.
– Om inte lärosätena tar det ansvaret riskerar vi att någon annan gör det åt oss, vilket i hög grad skulle utgöra ett hot mot vår autonomi och mot akademisk frihet.
Riksdagsledamot ställde fråga
Frågan om styrelserna har även uppmärksammats i riksdagen, där utbildningsutskottet kallat Mats Persson till sig för att kunna ställa frågor till ministern. Camilla Hansén, miljöpartistisk ledamot i utbildningsutskottet, ställde också en fråga till regeringen under förra veckans frågestund i riksdagen.
Camilla Hansén anser att regeringens tillvägagångssätt och motivering för kortare mandatperioder är mer problematiska än själva förändringen, och att regeringens agerande misstänkliggör hela styrelser och skapar misstro mot den nomineringsprocess som akademin och staten hittills har varit överens om.
Finansministern svarade
Som exempel på risk för misstänkliggörande tar hon det svar hon fick i riksdagen av finansminister Elisabeth Svantesson, då Hansén ville veta om regeringen avsåg att lyssna på rektorernas kritik mot förändringen av mandatperioderna. (Att det blev finansministern som fick svara beror på att statsråden har en roterande närvaro under riksdagens frågestunder).
Svantesson sade bland annat att ”det är klokt att vi vet vilka som sitter i styrelserna och att det inte på något sätt förekommer någon otillbörlig påverkan”.
– Det låter ju som om ”vi” hittills inte har haft koll på vilka som sitter i styrelserna, resonemanget öppnar för att det skulle finnas risk för att styrelseledamöter ägnar sig åt eller redan har ägnat sig åt ”otillbörlig påverkan”, alternativt att någon har utsatts för det, säger Camilla Hansén.
Camilla Hansén konstaterar vidare att regeringen (givetvis) är enig i beslutet om kortare mandatperioder, men att Elisabeth Svantesson och Mats Persson har ”lite olika försvarslinjer”. Utbildningsministern betonar behovet av säkerhetspolitisk kompetens i nya styrelser, medan finansministern alltså varnar för att man inte har tillräcklig koll på befintliga styrelseledamöter.
”Kalldusch i stället för dialog”
Förutom risken för misstänkliggörande menar Camilla Hansén att beslutet skapar förvirring och frågetecken:
– Det finns inget som hindrar en regering att införa kortare mandatperioder, det är inte exakt reglerat att de ska vara tre år, utan upp till tre år. Om man nu ville korta mandatperioderna kunde man ju ha resonerat med lärosätesledningarna. Om man ville öka den säkerhetspolitiska kompentensen, varför tog man till verktyg som kom som en kalldusch i stället för regleringsbrev och myndighetsdialog? Varför blev det plötsligt så bråttom?
”Enbart regeringens ansvar”
Camilla Hansén, som är tjänstledig från Örebro universitet där hon arbetar som samordnare inom lärarutbildningen, säger att hon har reagerat både som akademiker och som riksdagsledamot.
– För mig är det också närmast chockerande att beslutet och hanteringen kommer från en liberal minister. Det glunkas om SD:s inflytande bakom beslutet, men oavsett hur det ligger till är den här turbulensen enbart regeringens ansvar.
Camilla Hansén säger att det är också regeringens ansvar att återskapa tilliten mellan staten och akademin.
– Förtroende mellan olika samhällsinstitutioner är ”vårt svenska guld”, om det försvagas eller vittrar sönder är det, precis som bristande säkerhet, ett hot mot demokratin.
Universitetsläraren har sökt Elisabet Svantesson och tidigare Mats Persson.
