Det hade varit en extremt dålig morgon. Hedvig Söderlund var mitt i förberedelserna av en doktorandkurs och på väg för att hämta ut ett recept åt sin mamma. Medicinen var så klart slut. Stressen tog fart i kroppen. På promenaden tillbaka bröt hon ihop mitt på gatan och började storgråta när en kusin ringde.
– Där och då blev jag övertalad att sjukskriva mig nästa dag. Det var så skönt att någon annan gav mig tillstånd att göra det, för jag insåg inte att jag kunde, säger Hedvig Söderlund.
Trivdes inte med jobbet
Fem år senare har hon slutat sin tjänst som professor i psykologi och minnesforskare vid ett av landets lärosäten. Men det beror inte på utmattningssyndromet. Hon trivdes inte alls på jobbet, tog först tjänstledigt och bytte till ett annat lärosäte.
– Men jag märkte att det var likadant där. Det är inte så mycket meritokrati, utan mer någon slags kompisokrati. Det spelar ingen roll om du är kunnig, skicklig eller den mest lämpade för någonting. Det viktiga är vem du känner. Jag är sjukt trött på det.
Det spelade inte heller någon roll att hon som forskare var bra på att få stora anslag, upplevde hon.
– De brydde sig bara om att jag skulle undervisa, undervisa och undervisa. Medan andra, ofta manliga polare, fick förmåner och inte alls blev belagda med undervisning på samma sätt.
Hedvig Söderlund har ingenting emot undervisning. Hon vill bara inte ha det som huvudsyssla. Själva upplägget, med forskningstid och undervisningstid, upplever hon som fungerande. Problemet är att det inte följs, säger hon. Vissa gör inte sina timmar utan smiter undan eller får det att se ut som om de undervisar. Allt subventionerat av ledningen.
– Enligt min krassa syn sätter man kvinnor på att undervisa, för det anses inte som lika fint som att forska.
Upptäckte psykologin
Med bra betyg genom grundskolan, valde hon en ekonomisk inriktning på gymnasiet. Innerst inne var intresset dock störst för mer ”konstnärliga saker”. I dag hade hon valt naturvetenskapligt.
Några år äldre började Hedvig Söderlund studera för att bli psykolog. Efter en tid upptäckte hon kognitiv psykologi och när det blev dags för uppsats valde hon att skriva om minnet. Under uppsatsarbetet blev det tydligt – och frustrerande – för henne att det bara går att komma till en viss punkt när det gäller att förklara ett beteende. Sedan behöver man studera hjärnan.
Att hon kom så långt som att bli professor bara hände, beskriver Hedvig Söderlund.
– Titeln har aldrig varit särskilt viktig för mig, eller ens ett mål. Fast när jag väl insåg att jag skulle kunna nå dit och ansöka om att bli professor, då blev det så klart viktigt.
Klassiska tecken på utmattning
När hon ser tillbaka på dagen då hon bröt ihop där ute på gatan, ser hon alla klassiska tecken på utmattningssyndrom. Hjärtklappning, huvudvärk och en känsla av att vara sjuk ofta. Hon drog inte heller i bromsen, eftersom det fanns för många åtaganden som behövde utföras. Och om hon inte gjorde dem så blev någon annan lidande.
– Jag satte under lång tid andra före mig själv, jag behövde ju vara där för mina doktorander och uppsatsstudenter.
På vårdcentralen dagen efter genomklappningen tyckte läkaren att det räckte med tre veckors sjukskrivning. Tillbaka på jobbet gick Hedvig Söderlund till företagshälsovården, och fick tre veckor till på 50 procent.
– För jag hade ju så mycket som jag behövde göra klart …! säger hon och brister ut i ett sarkastiskt skratt.
Under sjukskrivningen tog hon inledningsvis långa promenader som hon alltid har gjort, men det slutade med att hon låg på sängen i ett halvår och gjorde ingenting. Vändningen kom vid en kontakt med en stressmottagning, där behandling inleddes.
– Men det var när jag till slut sade upp mig från jobbet som det började vända på riktigt, även om behandlingen lärde mig att omprioritera och träna hjärnan i förebyggande syfte för att inte trilla dit igen.
Kafkaartat och konstigt
Hon beskriver sin tidigare arbetsplats som ett Kafkaland. Ett exempel är ett par händelser som inträffade för ett antal år sedan, och som med dagens mått mätt, menar hon, hade hamnat under hashtaggen #metoo. En person på jobbet gjorde närmanden och ville inleda en relation. Det ville inte Hedvig Söderlund.
– Jag blev stött på av någon som kunde påverka min lön på olika sätt, och efter att jag hade tackat nej blev allting väldigt Kafkaartat och konstigt. Jag hade trott att vi var kompisar och arbetskamrater.
Hon är säker på att hennes löneutveckling påverkades av att hon avböjde personens närmanden. Det bidrog också till utmattningssyndromet.
– Det är så klart jobbigt att inte trivas på jobbet, och att behöva kämpa för sina arbetsvillkor och för sin lön hela tiden.
I dag är hon bättre på att lyssna på sin kropp och på att träna. Det hjälper inte bara kroppen, utan även hjärnan, konstaterar Hedvig Söderlund. Men efter att ha varit sjuk i covid-19 förra året och efter att hennes pappa gått bort i samma sjukdom, är hon fortfarande inne i en period där det är svårare att hitta suget efter träning. Tidigare var besöken hos den personliga tränaren mer regelbundna.
Tränar för hjärnans skull
Precis i början förstod hon inte varför det var viktigt att bli stark i kroppen och hon var mer van vid regelrätt konditionsträning. Men den typen av cardioträning kan påverka en person med utmattningssyndrom negativt, förklarar Hedvig Söderlund. När hjärtat går igång vet inte kroppen riktigt om det är på grund av stress eller träning.
– Då kan känslan bli lite som en panikattack. Dessutom tror jag att man måste ha de fysiska reserverna i kroppen för att gå ut och springa.
Nu driver Hedvig Söderlund eget företag, med föreläsningar om utmattningssyndrom och om hur minnet och hjärnan fungerar. Hon skriver också på en ny bok, som är ”populärvetenskaplig och har någonting med hjärnan att göra”. Mer kan hon inte avslöja.
Första boken Den utbrända hjärnforskaren – Personliga erfarenheter, fakta och vägen till läkning kom ut i våras. Tanken med den var bland annat att ta reda på hur det ser ut i hjärnan hos personer med utmattningssyndrom.
Mötte bara kvinnor
Sedan var det också det här med kvinnor och män. På de månader som Hedvig Söderlund fick behandling för stress mötte hon bara två män i väntrummet. Resten var kvinnor. Genomgående under sin karriär har hon också mött mer motstånd än vad män omkring henne har gjort, upplever hon. Männen är kollegor och polare. Kvinnor förminskas, ifrågasätts och får inte samma credd.
– Jag anser att kvinnor har en massa extra hinder och utmaningar som gör att vi blir utmattade. Visst förstår jag att män också behöver kämpa men kvinnor har andra livsvillkor i samhället, på jobbet och hemma. Jag ville skriva om det i relation till utmattningssyndrom.
Från början hade boken en annan arbetstitel: En duktig flickas revolt – Eller: vad fan får jag för pengarna?
– Vi kvinnor jobbar på och jobbar på, och vad fan får vi för det? Vi blir stötta på, får inte den lön vi förtjänar och vi får utmattningssyndrom.
Kan återvända till forskningen
Det är inte säkert att hon blir helt återställd så att utmattningssyndromet försvinner.
– Man kan nog bli bra om man tar bort stressen, men jag vet inte riktigt om man kan bli som man var innan. Jag har numera en extrem känslighet för stress. Det sätter sig i systemet liksom.
Egentligen är det inte heller helt säkert att hon har slutat som forskare. Luleå tekniska universitet håller på att göra Hedvig Söderlund till adjungerad professor.
– Någon där frågade mig om jag hade givit upp forskningen helt. Men jag är absolut intresserad av ett samarbete. Om det är bra villkor, förutsättningar och trevligt folk inblandade. Jag har ägnat 20 år åt detta och det är synd att bara kasta bort det. Men jag kommer inte aktivt att söka mig till den världen igen.
