Hur var det att stå på en humorscen?
− Det var jätteroligt. Annorlunda, helt klart. I föreläsningssalen är jag inte van vid att åhörarna tjoar och busvisslar. Det var fullpackat och komikerna värmde upp publiken med vitsar och glåpord om dagens politiker, så åhörarna var väldigt tända.
Vad hade du som forskare för roll under kvällen?
− Oslipat har gjort flera sådana här kvällar, med olika teman, i samarbete med Riksbankens Jubileumsfond. Jag var med tillsammans med statsvetaren Ludvig Beckman under temat demokrati. Jag fick svara på lite kluriga frågor om den kvinnliga rösträtten, som är mitt område.
Vad var största skillnaden mot att stå i en föreläsningssal?
− Det var intressant att se hur mycket jag påverkades av stämningen. Jag drogs till de spektakulära historierna och fick ett annat språkbruk. Jag sa till exempel att motståndet mot allmän rösträtt berodde på ”en grupp högermän från helvetet i första kammaren som aldrig ville ge sig”. Så skulle jag aldrig uttrycka mig på universitetet. Jag tappade lite av det vetenskapliga djupet, men jag tror att kvällen som helhet gav publiken ett ökat intresse för demokratifrågor.
Hur långt sträcker sig egentligen forskarens tredje uppgift? Måste man vara rolig och karismatisk?
− Nej, det tycker jag inte, men man ska kunna berätta om sin forskning så att de allra flesta förstår.
