Att vara anställd inom svensk högskola kommer med en hel del osäkerhet, inte minst vad gäller anställningsvillkoren. Det har psykologiforskaren Anna Sofia Tanimoto undersökt i sin avhandling Uncertainties among faculty working in Sweden: Experiences of and implications for the psychosocial work environment, health, well-being, and work-family interference, som gjorts vid Stockholms universitet.
– Det är nog många som tror att personer som är högutbildade och som arbetar inom akademin är privilegierade, man kanske tänker att det inte behöver forskas om deras välbefinnande på jobbet eftersom de redan har det bra. Men det finns folk som är sårbara även där, säger Anna Sofia Tanimoto.
Anna Sofia Tanimoto
Psykologiforskare, Stockholms universitet
I sin forskning har hon tittat på personer med tillsvidareanställning och tidsbegränsade anställningar. I Sverige ses en fast tillsvidareanställning som en stor trygghet, som borde innebära mindre stress och press i arbetslivet. Men när det kommer till arbete på landets lärosäten verkar det inte stämma.
– Många forskare har en tillsvidareanställning rent lagligt, men i själva verket så är de helt beroende av att deras forskning finansieras. Det är finansiering som de i många fall måste söka själva, vilket tar mycket tid.
Tiden som läggs på att söka finansiering hittas ofta utanför ordinarie arbetstid, ytterligare en faktor som kan påverka de anställda.
Anna Sofia Tanimoto har fastställt att en stor del av landets forskare och universitetslärare känner en stress och osäkerhet kring sin anställningsform. Det här kan få konsekvenser för individens hälsa och välbefinnande både på jobbet och i privatlivet.
Det kan även påverka samhället i stort, särskilt vad gäller vår förmåga att möta globala utmaningar.
– Om vi har forskare som mår dåligt och kanske inte kan utföra sitt jobb som vanligt så kan kvaliteten på samhällsviktig forskning bli sämre.
Har du tips på åtgärder för att få anställda att må bättre?
– Jag tror det hade underlättat om forskare slapp söka så mycket extern finansiering på egen hand. Det är också viktigt att man som anställd känner att ens arbete uppskattas, att arbetsgivaren visar att de ser ens framsteg och bidrag, säger Anna Sofia Tanimoto.
Du arbetar själv inom akademin, kan du känna igen dig i dina resultat?
– Som doktorand finns inte riktigt samma osäkerhet, så jag känner inte igen mig just där. Men jag har ju i princip forskat på min egen möjliga framtid, vilket kan kännas lite märkligt.
