Det blev så lugnt när Mats Persson (L) inte längre var utbildningsminister. Hans olika utspel gav ju ständigt nytt nyhetsmaterial, men de var knappast konstruktiva för högskolesektorn. Snarare tog de uppmärksamheten från regeringens ambitioner att reformera forskning och högre utbildning. Och det var väl inte riktigt meningen? Eller kanske ansåg Mats Persson att det var två delar av samma strid.
Så här i backspegeln är det nog få inom sektorn som saknar förre utbildningsminister Mats Perssons kulturkrig med dess olika utspel om wokeismen.
Den nye utbildningsministern Johan Pehrson (L) har en helt annan framtoning, någon som helst sitter stilla i båten. Helt klart är att den nytillträdde ministern kommer att ha fokus på ungdomsskolan. Redan innan han tog över posten som utbildningsminister gjorde han ofta utspel om skolfrågor.
Bland annat har han framställt sig som den ansvarsfulle fadern och talat om föräldraansvar. I somras gick han ut med att det behövdes mer pappa-ångest, att fler pappor behövde känna ångest inför sina barns skolgång.
Som många påpekat vill Johan Pehrson positionera sig och partiet i skolfrågan, en profilfråga sedan Folkpartiets dagar. De är ”Sveriges skolparti”, som han uttrycker det. Uppenbarligen betraktar han skolfrågan som en vinnarfråga för Liberalerna. Förhoppningen är väl att skolfrågorna ska lyfta partiet över riksdagsspärren.
”Därför kan vi framöver förvänta oss fler utspel om vinster i friskolan, ordning i klassrummen, skärmtid, mobilförbud och så vidare. Men frågan är vad högskolesektorn får med den nye utbildningsministern?”
Därför kan vi framöver förvänta oss fler utspel om vinster i friskolan, ordning i klassrummen, skärmtid, mobilförbud och så vidare. Men frågan är vad högskolesektorn får med den nye utbildningsministern?
Om vi tittar på vad Johan Pehrson som utbildningsminister hittills sagt om lärosäten och forskning får vi en fingervisning.
Han har deltagit i en debatt i riksdagen med anledning av en interpellation av Linus Sköld (S), som är kritisk till att regeringen vill sänka takbeloppen för lärosätena och höja prislapparna varvid färre studenter kan utbildas.
I debatten försvarar Pehrson neddragningen av framför allt fristående kurser på distans och menar att den möjliggör höjda ersättningsbelopp inom natur och teknik.
Han trycker på att fokus ska vara på hög kvalitet och inte på fortsatt expansion av antalet studenter i högskolan. Upprepade gånger återkommer ministern till att han vill värna kvaliteten i utbildningsutbudet, och att han väljer ”högre kvalitet framför fler platser med lägre kvalitet”.
Han påpekar att regeringen ”tittar på” en ersättningsmodell som ska styra lärosätenas utbildningsutbud att bättre matcha arbetsmarknadens och inte minst företagens behov. Han trycker också på autonomi, lärosätenas självbestämmande.
Så har Johan Pehrson blivit intervjuad i LUM – Lunds universitets magasin.
Där nämner han ESS, MAX IV och SciLifeLab som viktiga satsningar. Vidare menar han att excellens, banbrytande teknik och spjutspetsforskning står högt i kurs för honom. Utbildningsministern vill stärka ingenjörslandet Sverige med bland annat en utbyggnad av civilingenjörsutbildningarna.
Vidare ska han längre fram i höst lägga fram en STEM-strategi som omfattar hela utbildningskedjan, från förskola till forskarutbildning.
Han betonar att grundläggande är att forskarna själva bestämmer inriktningen på sin forskning samt att det är viktigt med bredd i forskningen eftersom man inte vet vilka behov av expertis som uppstår i framtiden.
Johan Pehrson prickar alltså in alla nyckelord i en lång tradition tillbaka till åtminstone Leijonborgs och Björklunds tid som utbildningsministrar.
”Så det lär knappast bli någon skillnad i högskolepolitiken när Person ersatts av Pehrson. Men troligen kommer vi att få se färre provokativa utspel.”
Så det lär knappast bli någon skillnad i högskolepolitiken när Person ersatts av Pehrson. Men troligen kommer vi att få se färre provokativa utspel på högskolans område än från den förre utbildningsministern. Kanske färre utspel om högskolan överhuvud taget?
Alltså samma politik, minus kulturkriget. Och förhoppningsvis mer konstruktiv högskoledebatt och mindre fixering vid wokeismen.
