Regeringen har återigen råkat i konflikt med akademin, den här gången på grund av nedskärningar av utvecklingsforskning och forskningsbistånd.
Men den senaste konflikten har inte sitt ursprung i utbildnings- och forskningspolitik.
Redan innan valet var det känt att både Moderaterna och Sverigedemokraterna ville gå ifrån enprocentsmålet för biståndet. Efter valet avskaffades det också av den nya regeringen. Men att det skulle drabba forskning var det nog få som förutsåg.
Av det totala biståndet gick tidigare två procent till forskningsbistånd. När så regeringen innan jul beslutade om en halvering av forskningsbiståndet, från två till en procent av biståndet, krävde delar av akademin att beslutet skulle dras tillbaka.
”Nedskärningen av det svenska forskningsbiståndet började långt innan den sittande regeringen tillträdde.”
Att nuvarande regering inte är ensam om nerdragningar på området gör snarast saken värre. Nedskärningen av det svenska forskningsbiståndet började långt innan den sittande regeringen tillträdde.
Ole Petter Ottersen, dåvarande rektor för Karolinska institutet, bloggade i januari i år om att andelen medel för utvecklingsforskning inom ramen för biståndsanslaget var åtta procent för drygt tio år sedan. Han kallade då minskningen för en olycklig trend.
Även innan de senaste nedskärningarna var finansieringen av utvecklingsforskning eftersatt. I en rapport från 2020 till Expertgruppen för biståndsanalys konstaterades att finansieringen var svag och att den huvudsakligen kom från Vetenskapsrådet.
Och det var just Vetenskapsrådet som drabbades av nästa nedskärning. Regeringen beslutade innan midsommar att den omedelbart stoppar all finansiering till utvecklingsforskning via Vetenskapsrådet.
De nedskärningarna fick akademin att reagera på bred front.
Några exempel: 606 forskare menade på Aftonbladet Debatt att regeringen stoppar nödvändig forskning. SUHF protesterade i en skrivelse till regeringen. Professor Mats Målqvist skrev på SvD Debatt att den här och andra neddragningar är ett hårt slag mot den högre utbildningens kvalitet i Sverige.
Kritiken kan sägas följa tre linjer. Den ena är nödvändigheten av forskningssamarbete med fattiga länder, både för att främja utveckling i de länderna och för att möta gränslösa hot vare sig det handlar om smittspridning, miljöförstöring eller klimatförändring.
Den andra handlar om betydelsen av sådan här forskning för internationalisering och kvalitet på svenska lärosäten.
Den tredje, som främst SUHF diskuterar, är den bakomliggande processen. Regeringens beslut togs utan föregående dialog med berörda lärosäten och forskare. Det visar, enligt SUHF, en bristande respekt från regeringens sida för förtroende och dialog mellan regering och akademi.
”Med facit i hand från den nya regeringens knappa år vid makten är det lätt att konstatera att den inte drar sig för att gå clinch med akademin.”
Med facit i hand från den nya regeringens knappa år vid makten är det lätt att konstatera att den inte drar sig för att gå i clinch med akademin, eller åtminstone delar av den.
Men de specifika konflikter jag tar upp i den här krönikan handlar inte i första hand om utbildnings- och forskningspolitik. Snarare förefaller det handla om en attityd att kortsiktigt se till svenskt egenintresse som i de här fallen drabbar utvecklingsforskning.
De områden som berörs hanteras ju inte inom utbildningsdepartementet utan av utrikesdepartementet och bistånds- och utrikeshandelsminister Johan Forssell (M).
”Johan Forssell verkar inte ha något nämnvärt intresse för de forskningsfält han nu skär ned på”
Och Johan Forssell verkar inte ha något nämnvärt intresse för de forskningsfält han nu skär ned på. I en debattartikel i Aftonbladet svarar han på forskarnas kritik med argumentet att svenska biståndspengar gör större skillnad för ett hungrigt barn i Jemen än hemma i Sverige.
Att berörd forskning bland annat syftar till att skapa kunskap för att bekämpa orsaker till svält låtsas han inte om.
För övrigt har utbildningsminister Mats Persson varit påfallande tyst om de här frågorna.
