Frågan om lärarutbildningen står mitt i en korseld av politiska motsättningar och skilda synsätt på lärarrollen och skolans uppgift. Det menar docent Björn Furuhagen vid Uppsala universitet.
– En viktig anledning till att lärarutbildningen är så omdebatterad är att man tänker sig att framtidens lärare får ett helt avgörande inflytande på hur skolan blir. Det framgår tydligt av många av utredningarna att staten ser lärarutbildningen som ett medel att styra skolan, det är nog politikerna överens om. Sedan har de olika åsikter om hur man ska styra och åt vilket håll man ska styra skolan.
Björn Furuhagen, som bland annat utbildar lärare i historia och forskar om utbildningshistoria, menar att den svenska skolans historia kastar långa skuggor och att historien fortfarande spelar stor roll för utformningen av lärarutbildningarna och för debatten om den.
– För att förstå utvecklingen av lärarutbildningen under efterkrigstiden behövs en historisk bakgrund, säger han.
När folkskolan infördes 1846 utvecklades ett parallellskolesystem som kom att finnas kvar långt in i efterkrigstiden. Den sista realskolan fanns kvar till 1972. Folkskollärarna och läroverkslärarna fick helt skilda utbildningar.
Folkskollärarna gick en kort praktiskt inriktad utbildning vid så kallade seminarier som inte hade någon anknytning till universiteten. Läroverkslärarna studerade däremot på universitetet i flera år och kompletterade med ett års skolpraktik.
Följden blev två helt olika lärarkategorier med skilda yrkesintressen, egna fackföreningar och olika synsätt på skolan och lärarutbildningen. Det har fortsatt att spela roll för utformningen av lärarutbildningen i modern tid.
Också på den politiska nivån har motsättningarna funnits genom decennier. Utformningen av lärarutbildningen har varit en stridsfråga eftersom Sverige aldrig uppnått någon politisk konsensus vare sig kring skolan eller hur lärarna ska utbildas.
Olika utbildningsideologi
Något förenklat har socialdemokratin stått för en utbildningsideologi där man betonar ny pedagogik, nya arbetsformer och en ny, mindre traditionell lärarroll som ska fostra eleverna och utveckla deras personlighet. Helst ska läraren följa eleverna som klasslärare under nästan hela grundskolan och inte endast under en del av den, som till exempel låg- eller mellanstadiet.
De borgerliga partierna har däremot stått för en utbildningsideologi som betonar ämneskunskaper och vetenskapliga förhållningssätt.
– Ett resultat av dessa politiska och fackliga konflikter är att man inte kunnat ena sig om lärarutbildningen, som i stället gjorts om från grunden flera gånger och med intervaller på ungefär tio år under de senaste decennierna, säger Björn Furuhagen.
Ofta har de två fackförbunden stått på var sin sida vid utredningar och avgörande reformer. De båda förbunden har ofta haft helt motsatta uppfattningar om bland annat lärarutbildningen.
– Grundskollärarreformen 1988 drevs fram av det fack som i dag heter Lärarförbundet, som har sina rötter i folkskollärartraditionen. Det andra fackförbundet, de gamla läroverkslärarnas förbund, Lärarnas riksförbund, var väldigt emot. Däremot var Lärarförbundet kritiskt till den senaste reformen som Björklund införde 2011 medan Lärarnas riksförbund stödde den. Den reformen hade lite mer betoning på kunskap och uppdelning på klasslärare och ämneslärare.
Björn Furuhagen har noterat att de politiska motsättningarna verkar ha avtagit något på senare år.
– Men kanske har frågan om utformningen av lärarutbildningen blivit ännu viktigare. Efter avregleringar och införandet av friskolor är lärarutbildningen ett av de få instrument som finns kvar för att forma skolan.
