Sökandet efter sanning kan splittra eller förena

Staffan Bergwik, lektor i idéhistoria vid Stockholms universitet, ser kritiken mot genusvetenskapen komma i tre olika former.
En typ av kritik som är tydligt ideologiskt driven, och bland annat framförs på konservativa ledar­sidor och av konservativa grupperingar.

En annan som är mer vetenskapsteoretisk och handlar om olika kunskapsideal, synsätt på vetenskaplig metod och vad som är värdefull kunskap.
– Sedan finns en kritik som jag uppfattar som mer försåtlig genom att den befinner sig i ett slags register mellan dessa två. Många aktörer argumenterar på ytan i termer av vetenskapsteori, men hållningen de har är hela tiden politiskt informerad, säger Staffan Bergwik.

Uppmanar ”radikala relativister” att lämna akademin
En person inom akademin som i Sverige har blivit tongivande i kritiken mot genusvetenskap är Erik J Olsson, professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet. Tillsammans med ett par andra akademiker och styrelsemedlemmar i Academic Rights Watch argumenterar han i en debattartikel i Dagens samhälle (7 december 2018) för att alla radikala relativister bör lämna högskolan, och pekar särskilt ut genusvetenskapen och pedagogiken som i farozonen för dessa idéer.
Han menar att relativister undergräver yttrandefriheten, ”den viktigaste delen av den akademiska friheten”, när de ”hävdar att det inte finns någon sanning eller att sanningen är relativ” och att de undergräver högskolans verksamhet eftersom ”strävan efter objektiv sanning är definierande för vetenskaplig aktivitet”.

Anna Blennow, docent i latin vid Göteborgs universitet, skrev en replik där hon kritiserar att debattörerna ”hänvisar endast svepande till relativismens mest extrema effekt, idén om att sanningen inte existerar överhuvud­taget”, och ifrågasätter deras definition av vetenskap.
Humaniora består till stor del av tolkande vetenskaper utan anspråk på en absolut, objektiv sanning, påpekar hon, för dess ”forskningsfrågor är mer komplexa än den enkla sanningen om ett ords kasusböjning eller årtalet för en historisk händelse, och kräver en djup kontextuell analys kring sina studieobjekt”. Hermeneutik, läran om vetenskaplig tolkning, är inget nytt.

Olika vetenskapstraditioner
Idéhistorikern Staffan Bergwik tror att en del av debatten om genusvetenskap grundar sig i just olika vetenskapliga traditioner, där naturvetenskapen på 1900-talet utvecklades mot kvantifiering, falsifierbarhet och en tro på objektivitet, med en positivistisk syn på sanningen som något förborgat som vi kan frilägga så att det korresponderar med vårt seende: det jag ser är objektivt sant.

En viktig del av genusvetenskapens framväxt och arbete har handlat om en problematisering av denna kunskapssyn, berättar Erika Alm, docent i genusvetenskap vid Göteborgs universitet och disputerad inom idéhistoria.
Hon drar sig för att försöka ge en generell bild av genusvetenskapen eftersom ämnet är så brett, men säger att en gemensam sak är intresset för att kritiskt studera föreställningar om kön, genus och sexualitet.
Detta växte fram hos bland annat historiker som var intresserade av hur kvinnor skrivits ut ur historien genom de val av frågeställningar och material som ämnet traditionellt studerat, och biologer som analyserade vad för typ av antaganden om kön och genus som fanns inom den generella biologiforskningen.

Kärnan i genusvetenskapen som ämne, menar Erika Alm, är studieobjektet snarare än en gemensam kunskapssyn eller en specifik typ av teori eller metod. Därav också svårigheten att föra en vetenskaplig diskussion utifrån kritik mot genusvetenskap som inte preciserar vad i det mångfacetterade forskningsfältet som avses.
Vad gäller problematiseringen av den positivistiska kunskapssynen, påpekar hon att detta inte heller bara kommer från genusvetenskapligt håll.

”Vad som uppfattas som sant förändras”
Sven Widmalm är professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet och forskar på just vetenskapshistoria. Han berättar att mycket forskning på det området sedan 1980-talet har haft en socialkonstruktivistisk tendens.
– Så jag vet inte om det vi gör därför skulle klassas som relativism, men för en historiker är det närmast en självklarhet att uppfattningen om vad som är sant och inte sant är kulturellt och historiskt föränderligt.

Att den utgångspunkten skulle innebära att man förnekar att det finns en verklighet, eller att man tar lätt på vad som framhålls som sant och inte, menar han är en missuppfattning.

Även om debatten som förs om genusvetenskapen i dag är mer omfattande, ser Sven Widmalm en likhet med den debatt som fördes på 1990-talet i framför allt USA, och kom att kallas science wars.
– Då var det sådana som jag, som håller på med olika slags vetenskapsstudier, som hamnade i skottgluggen. Relativism stod i fokus då också.

Diskussionerna ledde till en konferens med syfte att försöka närma sig varandra.
– Man fortsatte sedan att gnälla på varandra men kunde vara överens om att vetenskap måste kunna diskuteras som ett socialt och kulturellt fenomen och inte bara ur teknisk synvinkel.

Science wars blev känt för en vidare publik genom debatten som följde av att fysikprofessorn Alan Sokal lyckades få en bluffartikel publicerad i en kulturvetenskaplig tidskrift, med syfte att påvisa ämnets brist på intellektuell rigorositet.
Inspirerade av detta satte lektorn i filosofi, Peter Boghossian, med flera, sin kritik i rampljuset förra året genom att få bluffartiklar i genusforskning publicerade i några vetenskapliga tidskrifter. Liksom i Sokal-fallet fick bluffen både applåder för dess avslöjande av brister och kritik för att dra för långtgående slutsatser om vad den faktiskt kunde visa på och inte.

”Vi behöver alla reflektera över våra sanningsanpråk”
Ericka Johnson, professor i genus och samhälle och docent i teknik- och vetenskapsstudier vid Linköpings universitet, menar att forskare behöver reflektera mer över hur de konstruerar sina sanningsanspråk utifrån det epistemologiska antagande de har.
– Det behöver vi alla göra, och självklart vill vi komma åt sanning, men hur vi gör det kanske inte är fullt ut så enkelt som Erik J Olssons bild av vetenskap ger sken av, säger hon.

För att föra en diskussion om huruvida vetenskap bör definieras som ett sökande efter objektiv sanning, menar hon att det först behövs en grundläggande ontologisk och epistemologisk diskussion.
Hon brukar göra en övning med sina studenter där de får en svart låda med några hemliga saker i. Genom ett litet hål kan de peta in en pinne för att undersöka innehållet.
Sedan får de i en första spalt notera vad de gissar finns i lådan, till exempel en tiokrona och en legobit. Denna spalt representerar ontologi (vad vi vet, alltså kunskapens objekt). I en andra spalt får de skriva varför de tror det, kanske att det verkade ha formen av en legobit och kändes tungt som en tiokrona. Detta representerar epistemologi (hur vi vet det, alltså kunskapens metod).

Utifrån det diskuterar de hur ontologi hänger ihop med epistemologi, och hur båda i sin tur påverkas av vilka studenterna är och vilka verktyg, inklusive sinnen, de använder för att skapa kunskapen.
Till exempel, för att kunna gissa på legobit och tiokrona förutsätts att de i förväg känner till att dessa existerar, och kunskapen om att de finns i lådan baseras på vad de har för verktyg och ställer för frågor i experimentet, vilket också påverkas av vilka de är.
– Inte ens vid hypotesen är vi helt objektiva utan påverkas av den världsuppfattning vi har, var vi sitter och vem som finansierar forskningen så att vi kan göra den. Går det att hitta bara en sanning? Och är det inte då en metodo­logisk fråga? säger Ericka Johnson.

Avfärdar att kritiken är svepande
Erik J Olsson får frågan hur han definierar objektiv sanning.
– Att det har någon slags korrespondens med verklig­heten.
Relativism, enligt honom, är att säga att sanningen inte finns eller att den är relativ, och då inte bara inom ett visst område utan i största allmänhet.

Han håller inte med de som beskriver kritiken han framför i sin debattartikel som svepande.
– Vi är kristallklara med vad vi menar. Sedan har vi inte gjort en empirisk undersökning på hur många relativister det finns, men det finns tillräckligt många för att vi skulle få en hel del läsare som gillade artikeln och en replik som inte höll med. Hon [Anna Blennow ] är radikal relativist, annars skulle hon inte invända mot det vi säger. De som bara tror att makt definierar vad som är sant faller också under radikal relativism, säger Erik J Olsson.

Anna Blennow undrar om han då anser att alla som inte delar hans vetenskapssyn är radikala relativister.
– Att referera till det välkända faktum att humanistisk vetenskap alltid genomsyrats av kritiska studier och hermeneutik gör mig på intet sätt till en radikal vetenskapsperson. J Olssons bruk av ordet ”radikal” ger dessutom obehagligt polemiska associationer till politisk och religiös extremism, säger hon.

”Viktigt att uttala sig mot en vetenskaplig grund”
Erik J Olsson beskriver sin roll i debatten som en public intellectual och menar att det för en filosof är svårare än för andra att skilja vetenskapspersonen från den opinionsbildande. När det gäller frågor om den akademiska friheten kan han till och med kalla sig aktivist, och ser det som oproblematiskt eftersom det rör fundamentala demokratiska värden.
– Men det är viktigt att när man yttrar sig offentligt så gör man det mot någon slags vetenskaplig grund och yttrar sig om saker man faktiskt är expert på, säger han.

På frågan vad han grundar sina uttalanden om genus­vetenskapen på, vilka berör fler saker än relativism som han själv undervisar i, svarar han att de utgår från vad som är allmänt känt, en inte så djup inläsning på ämnet och texter av bland andra Svenska dagbladets ledarskribent Ivar Arpi.

Håller med om att svaren kan bli olika
Erik J Olsson är snabb med att tillskriva personer, metoder, teorier och forskningsfält epitetet radikal relativism om de ger uttryck för att inte sträva efter den objektiva sanningen eller för att ifrågasätta dess existens.
Men efter ytterligare frågor, förtydliganden, och ännu fler frågor och förtydliganden över mejl, framkommer det att Erik J Olssons objektiva sanning inte är så absolut som den först kan framstå.

Även han menar att svaren på de vetenskapliga frågorna kan bli olika, inte bara beroende på de teorier och metoder som används utan också på vem som ställer frågan, att detta kan vara omedvetet och att vetenskapspersoner och -traditioner kan ha begräsningar som gör att tidigare sanningar måste revideras.
Han ser att forskare behöver undersöka verkligheten med olika frågor och metoder för att alla bidra med varsin pusselbit av den större, komplexa och svåråtkomliga sanningen. Även tolkande metoder, om de är beprövade inom etablerade discipliner, ser han som vetenskapliga.
– Så länge man strävar efter sanningen är allt gott och väl, säger Erik J Olsson.

”Vi behöver mer förståelse inte mer polariserade språk”
Morten Sager, lektor i vetenskapsteori vid Göteborgs universitet, håller med om att det gemensamma strävandet efter sanning bör vara grundläggande för vetenskapen, men likt läkare kan tala om samma sjukdom på olika sätt för att de har olika specialiteter, tror han att forskare ibland talar förbi varandra i denna fråga.
– I en slags grundläggande förståelse tror jag att alla vetenskaper är ute efter kunskap, och att den antas vara giltig i kraft av att fånga något av verkligheten. Sedan är sanning ett väldigt stort begrepp för många. Det viktiga kanske inte är vad man säger utan vad man gör?

Morten Sager redigerade nyligen ett nummer av tidskriften Nod om just sanning, och kan läsa Erik J Olssons debattartikel som en legitim oro för att en relativisering av sanningen kan förhindra en öppen debatt – för att om min sanning är lika mycket sann som din kan vi avfärda eller tysta varandras kritik utan att lyssna.

Men om det är möten Erik J Olsson vill ha, där uppfattningar om vad som är sant kan brytas mot varandra och därmed bli mer insiktsfulla och mindre dogmatiska så som han själv skriver, är hans uppmaning att relativister ska lämna sina tjänster i akademin problematisk, påpekar Morten Sager.
– Han hamnar nästan i det andra diket. Genom att snabbt tro att han förstår vad de andra vill och inte vill utesluter han dem från samtalet. Jag håller med Blennows replik om att den respekt vi behöver ha för den akademiska friheten och sanningens storhet gör att vi inte behöver mer polariserande språk, utan snarare fler försök till förståelse.

”Problemet är hur man hanterar andras kunskapsanspråk”
Morten Sagers forskning handlar om kunskaps­användning i välfärden och han stöter ibland på forskare och praktiker i skola och socialtjänst som avfärdar vissa metoder eller forskningsresultat utan närmare påseende med hänvisning till att människan är så komplex och kunskap alltid relativ.
– Det är problematiskt men inte i första hand på grund av relativism, utan hur de hanterar andras kunskapsanspråk. På medicinområdet kan det vara lika illa, men att det då är superpositivister som inte är öppna för annat än kvantitativa metoder. Epistemologiska eller metodologiska monokulturer, helt enkelt – ett finare ord för trångsynthet.

Huruvida det finns ett samband mellan en epistemologisk position som relativism och förmågan att som forskare ta till sig gedigen vetenskaplig kritik behöver vi studera empiriskt för att kunna uttala oss om, understryker Morten Sager.
– En person kan säga att den söker sanningen och ändå avfärda all kritik, medan den som är skeptisk till möjligheten att hitta sanningen kan söka genuin dialog.

Tre åsikter

Vad kan du göra för att stärka den akademiska friheten när genusvetenskapen hotas?

Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning och forskning (S).
– Vi är en feministisk regering och bristen på jämställdhet är ett samhällsproblem. För oss är genusvetenskap inget genusflum. I Sverige är forskningens frihet grundlagsskyddad. Det är helt oacceptabelt att forskare, lärare, eller studenter utsätts för hot på sina arbetsplatser. Jag kommer aldrig att acceptera ett samhälle där det råder tankeförbud inom vissa områden och där rädsla stoppar jakten på ny viktig kunskap. I vårens myndighets­dialoger kommer vi att diskutera säkerhetsfrågor med varje universitet och varje högskola.

Astrid Söderbergh Widding, rektor vid Stockholms universitet och sedan årsskiftet ordförande för Sveriges universitets- och högskoleförbund, SUHF.
– Förhindrandet av utbildning i genusvetenskap i Ungern är ett statligt ingrepp i universitetens liv utan motstycke i modern tid. SUHF har fördömt det. Det är viktigt att vi inom lärosätena har en levande och seriös diskussion om akademiska värderingar och akademisk frihet.

Mats Ericson, SULF:s ordförande.
– Som ordförande för SULF tvingas jag ofta i olika samman­hang påminna olika aktörer om att i Sverige är forskningens frihet grundlagsskyddad. Sedan flera år har jag också argumenterat för att även högskoleutbildningen behöver ett starkare skydd, helst i grundlagen. Jag har i SULF:s namn också vid flera tillfällen på olika sätt gått ut offentligt och försvarat den akademiska friheten i länder som Ungern, Polen, Turkiet och Kina.