Högskolor och universitet har i uppdrag att aktivt främja en breddad rekrytering. Det ses som problematiskt ur ett samhällsperspektiv, av bland annat Universitets- och högskolerådet, UHR, att barn till högskoleutbildade föräldrar i högre utsträckning går vidare till universitetsstudier än andra.
Ytterst handlar det om att den mångfald som återfinns i samhället även ska avspeglas i vilka som läser på våra högskolor och universitet – om studenter läser på lärosäten som präglas av mångfald blir de bättre rustade för att möta ett samhälle som också präglas av mångfald, menar UHR.
Universitetet är en miljö där specifika normer premieras, vilket gynnar möjligheterna för vissa samhällsgrupper att bedriva framgångsrika universitetsstudier. Det handlar inte sällan om normer baserade på samhällsklass, då barn till föräldrar med akademisk utbildning får ett försprång i studierna eftersom de har kännedom om de ideal som präglar högre utbildning. Detta menar jag utgör en utmaning för högskolornas och universitetens uppdrag att verka för en breddad rekrytering till högre utbildning. Hur studenter från studieovana hem kan ges likvärdiga möjligheter till högre utbildning, utan att kvalitetskraven sänks, är en pågående debatt inom högskolevärlden som aktualiseras genom just den breddade rekryteringen.
En breddad rekrytering till högskolor och universitet utgör således en pedagogisk utmaning. I detta sammanhang är det viktigt att vi som universitetslärare intar ett normkritiskt pedagogiskt perspektiv. Med hjälp av ett sådant perspektiv kan vi reflektera kring vilka normer som premieras, och vilka normer som eventuellt har exkluderande effekter för vissa grupper.
Inom ramen för den normkritiska pedagogiken blir det också relevant med ett studentanpassat lärande. Lärandet utgår då utifrån en bedömning av studentens behov vid exempelvis handledning, utifrån dennes specifika förutsättningar och var i utbildningen studenten befinner sig. Att anpassa lärandeaktiviteter efter studentens förutsättningar handlar bland annat om att tydliggöra de förväntningar du som lärare har på studenten, men också att försöka förstå studentens förväntningar på dig som universitetslärare.
Det behövs alltså en vidare syn på den breddade rekryteringen, som går utöver formella aspekter såsom skrivsvårigheter, vilket ofta lyfts fram som problematiskt. Vad du som student kan förvänta dig av din uppsatshandledare och vad handledaren förväntar sig av dig som student är sådant som för vissa kanske framstår som givet, medan det för andra kan vara mycket diffust av olika orsaker.
Studentens förväntningar på läraren kan präglas av dennes tro på sin egen förmåga att utföra akademiskt arbete, som i sin tur kan hänga samman med huruvida någon kommer från studievana förhållanden eller inte.
Vi som ska utöva ett normkritiskt och studentanpassat lärande har alltså olika pedagogiska utmaningar att hantera, inte minst då det gäller att lära känna behoven hos olika studenter och studentgrupper. Dessa utmaningar kan bli än mer komplexa i takt med en utökad och breddad rekrytering till universitet och högskolor. Alla universitet ska aktivt verka för en breddad rekrytering och det borde således vara relevant att sätten vi hanterar detta i den pedagogiska vardagen utvecklas och diskuteras.
Hur den breddade rekryteringen kan hanteras är också en i allra högsta grad politisk fråga som handlar om tilldelning av resurser till högre utbildning.
Ska vi få förutsättningar att bibehålla kvalitet i undervisningen även med en breddad rekrytering krävs resurser för att utveckla och anamma pedagogiska strategier för att bemöta studenter med olika bakgrunder.
Viktor Vesterberg
Postdoktor, Linköpings universitet
