Det var allmänt känt att lämlarna föll från himlen

Krönika

Jag har haft förmånen att i mitt jobb få pendla mellan Nordpolen och Sydpolen och stanna till vid ekvatorn på vägen. När man som främling dimper ned hos en annan kultur för att forska hör det till vanligt hyfs att förklara vad man gör där.
Sommaren 1999 organiserade Polar­forskningssekretariatet en expedition till kanadensiska tundran. Ett av de stora projekten gällde lämlar, och en av de ledande forskarna påstod att lämmeltåg bara fanns i mytologin; de hade aldrig observerats i Kanada. Möjligen inbillade han sig att vi nordbor faktiskt trodde att lämmeltåg ser ut som i den förljugna film från början av 1960-talet där lämlarna påstods begå kollektivt självmord, något som illustrerades genom att man hand­gripligt kastade infångade lämlar utför klippstup och i älvar.

Att diskutera över kulturklyftor är komplicerat, roligt, intressant, men också frustrerande. Det är i sig inget nytt problem. I de tidiga bibelöversättningarna till norska från tidig medeltid lär Egyptens gräshoppor förklaras med just lämmeltåg. Visserligen fanns det gräshoppor även i Norge, men inga svärmar och det var lättare för skandinaver att förstå plötsliga massförekomster av ett ”skadedjur” genom att hänvisa till lämmeltåg.
I dag är det nog så svårt att försöka nå varandra mellan natur­vetenskap och humaniora. En annan ”kulturgräns” kan behöva passeras om man vill skriva populär­vetenskap. Men hur gör man när diskussionspartnerns begreppsvärld skiljer sig från min egen ännu mer? Bland den mest komplicerade kommunikation jag varit med om är med urbefolkningar som varit utsatta för svåra koloniala övergrepp. Misstron kan vara både stor och berättigad. Det blir inte lättare när man måste använda en tolk som inte alltid är insatt i vare sig forskningen eller lokala känslor.

Våren 2001 var vi tillbaka i Kanada för att ”rapportera” till några bosättningar vad vi hade haft för oss. Det var extra viktigt/känsligt att träffa åldermännen i inuitbyn Igloolik. En av åldermännen skulle testa oss ”qallunaaq”, sydlänningar, och frågade om vi kunde förklara varför det vissa år fanns så mycket lämlar vid iskanten under vårjakten. Efter en stunds prat om ekologi avbröt han och konstaterade att det var allmänt känt att de föll ned från himlen.
Detta konstaterande utlöste naturligtvis (tyvärr) ett gapskratt från en del qallunaaq: något dummare hade man väl sällan hört! Hade man i stället lyssnat med öppet sinne hade man kanske hört att åldermannen berättade att vissa år förekommer lämmeltåg även i Kanada.
Notera: slutsatsen att lämlarna föll från himlen hade dragits efter noggranna och mycket precisa observationer gjorda av flera generationer jägare, en jättelik datainsamlingsprocess som vi i andra sammanhang skulle kalla – just det – forskning!

För mig som naturvetare är forskningens roll att hitta bästa möjliga förklaring till gjorda observationer till nytta för vår samhällsbyggnad. Naturligtvis faller inga lämlar från himlen, snarare hade lämlarna krupit under snön och kommit upp när snöfältet tog slut. Men det är kanske ingen viktig distinktion om du ska försörja din familj på jakt och fiske. Det viktiga är att hitta förklaringar till observerade naturfenomen som hjälper dig att överleva. I valet mellan traditionell kunskap och vår forskning vet jag helt klart vem jag skulle lite mest på om jag var tvungen att överleva ”off the land” i Arktis. Och det är väl kanske inte så konstigt att ingen qallunaaq observerat lämmeltåg i Kanada. Vem vill åka upp till Arktis och ”forska” under våren? Det är för kallt och man ser ju inte lämlarna under snön.

Henrik Kylin,
professor vid Linköpings universitet


Kategorier: Krönikor, Henrik Kylin, Forskning