En replik på detta inlägg finns längst ner på denna sida.
Academic Rights Watch, värnare av akademisk frihet. Det låter nobelt och fint. Och det finns kanske ett behov av folk som granskar och lyfter fram missgrepp inom akademin, vid sidan av fackliga och andra etablerade parter. Men är verkligen ARW lämpat att göra det?
Det är inte en organisation utan en stiftelse, från början ett lösligt ”nätverk” av självutnämnda ”granskare”. Om man läser ARW:s stadgar så inser man att dess styrelse består av personer som väljer sig själva att förvalta insamlade medel. Transparensen är nära noll. Det kanske skulle kunna fungera ändå, även om ett demokratiskt inflytande saknas. Denna lilla slutna krets ägnar sig åt att driva frågor på ett föga vetenskapligt manér, tycks det.
Jag är ganska väl bekant med ett av de fall ARW har ”bevakat”, där en pensionerad forskare upprörs över att han inte får publicera sina egna nya texter inom sin tidigare arbetsgivares hägn, fast uppdrag saknas. Vare sig forskaren själv eller ARW kan uppvisa ett beslut om uppdrag, men ARW ropar ”censur” och upprepar sin och forskarens osanning, kanske i förhoppningen att den lögn som upprepas tillräckligt ofta kan bli en sanning.
ARW slår sig också för bröstet med att man JO-anmält en tidigare anställd inom administrationen med anledning av det här ”fallet”. Så här lyder JO:s korta svar: ” Vad ni har anfört ger inte tillräcklig anledning till någon åtgärd från min sida. Ärendet avslutas.”
Jag frågade ARW varför man inte publicerar svaret från JO när man nu gör så stor sak av anmälan. Jag fick detta svar: ”Att JO avslår ett ärende har inget nyhetsvärde då JO enligt den egna statistiken avslår ärenden i 93% av fallen…”
Då jag undrade om det ändå inte vore passande att notera JO:s avslag svarar ARW:
”Jag har redan meddelat varför vi normalt inte redovisar avslag från JO/JK, lika lite som Aktuellt på TV berättar att solen gick upp även i dag – det saknar nyhetsvärde. Vår policy är en direkt konsekvens av granskningsorganens generella ovilja att ge medborgare rätt mot myndigheter. Dessutom är detta ärende (liksom alla andra) fullt dokumenterat så att läsare kan bilda sig en egen uppfattning i frågan huruvida det begåtts en oförrätt eller inte. Det är alltså inte så att vi bara påstår att en oförrätt begåtts, utan vi har redovisat och dokumenterat alla skäl varför vi tror detta. Den som är intresserad av ärendet kan slutligen själv begära ut beslutet hos JO och publicera det.”
ARW ger inte alls ”full dokumentation”, utan redovisar bara ett urval, oftast av egna påståenden. Detta alltså av folk som kallar sig forskare. Man anmäler flitigt till JK och JO men får nästan alltid avslag. ARW:s syn på detta är att granskningsorganen ändå inte ger medborgare rätt. Så brukar konspirationsteoretiker tala. I stället för att hänvisa till ”nyhetsvärde” borde den som värnar om rättigheter vara mån om att vara saklig. Annars riskerar ARW att framstå som rättshaverister.
Mikael Jansson
Presschef SLU
Replik av Erik J. Olsson och Magnus Zetterholm:
Ett JO-avslag ger ingen information
Mikael Jansson ifrågasätter om stiftelsen Academic Rights Watch är lämpad för uppgiften att bevaka den akademiska friheten i Sverige.
En del av Janssons kritik är svårbegriplig, till exempel att vi ”inte är en organisation utan en stiftelse”. Vi ska också sakna transparens då våra medlemmar ”väljer sig själva att förvalta insamlade medel”. Men det gör ju alla stiftelser, till exempel Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus och Erikshjälpen.
Jansson anser vidare att vi driver frågor ”på ett föga vetenskapligt manér” då ett inlägg om SLU inte ska ha varit dokumenterat. Den som studerar inlägget finner dock 18 länkar, bland annat en skärmdump som visar att forskarens uppsatser raderats efter att han kritiserat SLU, faktiskt för bristande vetenskaplig metodik. En anställd vid SLU som inte delade vår uppfattning fick också komma till tals. Vari ligger i så fall det ovetenskapliga?
Jansson ondgör sig också över att vi inte skriver om avslag från JO. Det viktigaste skälet är att vi i flera inlägg dokumenterat att JO har kvalitetsproblem. Varje år avslås 300–400 berättigade anmälningar. JO avslog till exempel åtta anmälningar i Macchiarini-fallet. En statlig utredning förklarade senare att KI ”förtjänar kritik”. Ett JO-avslag ger alltså ingen information.
Jansson tycker att vi är rättshaverister som vågar kritisera JO. Efter vår granskning medgav emellertid nya chefs-JO:n Elisabeth Rynning inför Konstitutionsutskottet att JO har brister. Är hon också rättshaverist?
Erik J. Olsson
Magnus Zetterholm
Styrelsemedlemmar i Academic Rights Watch och verksamma vid Lunds universitet
