Kvinnor kan diskriminera invandrare och andra lika duktigt som män. Att ha hög utbildning innebär heller inte att man saknar fördomar och motvilja mot ”de annorlunda”, oavsett vad man officiellt uttrycker.
Mona Sahlin opponerade sig häromdagen i Dagens Eko mot att Alliansen vill se över jämställdhetslagstiftningen. Man fick den bilden av hennes uttalande att hon menade att om man kunde uppnå jämställdhet mellan män och kvinnor skulle andra ojämlikheter som diskriminering av invandare, handikappade etcetera lösa sig självt. Den här typen av genuscentrering där den egna könsgruppen – kvinnorna – beskrivs som bättre, mer humana eller innehavande av goda egenskaper och att icke-önskvärda egenskaper och värderingar tillskrivs de Andra; männen, borgare, etcetera är typisk när man försöker behålla sina privilegier eller skaffa sig nya.
DET FINNS EN ALLMÄN förutfattad mening att utbildning skulle minska fördomar och att det bara är arbetare eller outbildat folk som diskriminerar eller har rasistiska åsikter. Vi som är akademiker med utländsk bakgrund vet bättre. När det gäller att konkurrera om attraktiva tjänster som lektors- eller professorstjänster eller att få forskningspengar råder ”Djungelns lag”, där meritfördelar tilldelas den inre kretsen: etniska svenskar, män och de som tillhör kretsen med ”rätta” kontakter, ibland till och med med politiskt korrekta värderingar och uppfattningar.
Som invandrare har du svårt att ta dig genom glastaket och nå de mest attraktiva tjänsterna i akademin, trots idog meritering enligt allmän akademisk lagstiftning samt praxis med sakunnighetsutlåtanden. Skenet bedrar. Sakkunniga väljs utifrån rätta kontakter. De kan till och med bli ombedda att skriva fram den som man helst vill ha – oftast den som redan sitter på tjänsten. På så sätt kan andra sökande bli förbigångna. Många av mina kollegor med utländsk bakgrund kan berätta om erfarenheter av hårresande diskriminering, mobbning, uteslutning och oförskämda sakkunnighetsutlåtanden där någon annan, det vill säga en svensk, tillskrivs rätta meriter och rangordning av de sökanden där ”invandraren” som bäst kan bli en tvåa. Men tjänsten fick han/hon inte. Man kan till och med bli anmodad att dra tillbaka sin ansökan.
DET FINNS OTALIGA sätt att diskriminera och utesluta på. Metoden med att utlysa gästprofessurer kan användas som förtäckta möjligheter att handplocka någon till en professur med goda forskningsmöjligheter och utestänga någon ”mindre önskvärd” som redan är anställd på högskolan. Om man söker befordran granskas invandrades meriter noggrant, i flera fall räcker det inte med två sakkunniga som är praxis i allmänhet, utan den tredje sakkunniga skulle garantera att man låg på rätt nivå, etcetera etcetera.
Enligt mina erfarenheter är kvinnliga akademiker duktiga på att hitta nya och sofistikerade sätt att kringgå allmän vedertagen akademisk praxis – eller för den delen sina egna genusideal – när det gäller att ta sig fram i karriären. Om man blir tilldelad en kvinnlig professor som handledare kan den ”genusmedvetna” doktoranden byta till en manlig professor med viktigare kontaktnät och därmed större avanceringsmöjligheter. Eller använda hans namn som medsökande till forskningspengar.
JANTELAGEN GÖR SIG också gällande: du ska inte tro att du är bättre än oss, att du vet mer, kan mer etcetera Mot detta känner man sig maktlös. Å ena sidan ska man ständigt meritera sig och konkurrera – å andra sidan ska man inte försöka vara mer meriterad än en svensk. Vilket i och för sig kan vara oerhört svårt, eftersom de mest meriterande uppdragen som att sitta i forskningsråden eller som dekan etc. inte är ansökningsbara utan de handplockas via kontakter.
På våra högskolor och universitet finns många studenter med invandrarbakgrund som går på utbildning efter utbildning utan att få ett adekvat jobb. Likaså finns en stor grupp lärare och forskare med invandrarbakgrund som försöker meritera sig eller skriva forskningsansökningar för att söka en tjänst eller forskningsmedel som de inte får. Min kollega med invandrarbakgrund uttryckte sin besvikelse över den hopplösa situationen och sa att han har tappat lusten att överhuvudtaget söka – man vet ju att man lägger ner ett stort arbete i onödan.
OM MAN BLIR diskriminerad spelar det ingen roll om den som diskriminerar är en man eller en kvinna. Känslan och effekten är densamma.
PIRJO LAHDENPERÄ
professor i interkulturell pedagogik
Södertörns högskola
