Det är arbetsgivaren som fattar beslutet. Delpensionen är i och för sig ingen rättighet för den anställde.
– Men vi rekommenderar arbetsgivaren att i största möjliga utsträckning tillmötesgå arbetstagarens önskemål, säger SULFs ombudsman Björn Birath med hänvisning till parternas förhoppning när avtalet slöts årsskiftet 2001/2002 för att träda i kraft 1 januari i år.
Det råder fortfarande en viss tveksamhet ute på arbetsplatserna om innebörden. Varför?
– Det förvånar mig. De fackliga organisationerna såväl som Arbetsgivarverket gick ut med en omfattande information redan under hösten. Det är ett enkelt avtal. En del högskolor har fastnat i tron att kostnaderna blir för höga om många skulle välja delpension, men enligt våra medlemsenkäter kommer det endast att röra sig om ett fåtal. Kostnaden är inte särskilt stor för det nya pensionsavtalet, det utrymme som finns räcker till att delpensionera var tionde som är 61 år och äldre. Och det blir faktiskt billigare för arbetsgivaren att delpensionera ju högre lön den anställde har.
Vilka råd har SULF att ge den som ännu inte är klar med policyn?
– Att först och främst skaffa ett beslutsunderlag genom att pejla intresset i den aktuella åldersgruppen, och därefter göra en kostnadskalkyl.
Finns det risk för orättvisa i hanteringen av ansökningarna, det vill säga att det är myndigheternas respektive ekonomi som avgör graden av problem som prefekten kan ställas inför?
– Ja, om man lägger för stor del av kosthandstäckningen på institutionerna. En fjärdedel är en rimlig nivå. Det finns tyvärr de som laborerar med fifty/fifty, något som i sin tur kan skapa svårigheter för prefekten som då har att bedöma ansökningarna utifrån ett onödigt högt tak.
Är du nöjd med de policybeslut som hittills utformats?
– Många har klarat det bra, men det finns en del som hamnat ordentligt snett genom att sätta åldersgränsen vid 63 år och tillåta som mest 20 procents delpension. Det strider mot avtalet och vi har inlett centrala förhandlingar i ett par fall.
LW
