Som lärare har jag många gånger tvingats på föreläsningar i olika utvecklingssyften och då alltid, för säkerhets skull, tagit med något läsbart, sedan länge en pocketbok med dikter av Karin Boye. Alltför ofta har den visat sig behövas och är numera väl tummad efter att ha gett en känsla av mening och värdighet i många bisarra situationer.
En och annan gång hjälper inte ens detta, som när man råkar ut för den retoriskt skicklige konsulenten, så att ”I rörelse” och annat – ens tankar till exempel – drunknar i ett hav av skratt, kvarlämnande ett intryck som efter en TV-såpa, med ”ein laut klingendes Nichts” ekande ur historieboken.
SLÄTAST STOD SIG emellertid poetissan mot en pedagogikprofessor, vars namn jag glömt och som fick en hel, numera herostratiskt ryktbar, dag på sig på ett hotell i Lund för att tala om lärarens roll med mera. (Jag var gymnasielärare då.) Efter en förmiddags malande med självklarheter som stod som spön i backen kom lunchen som en befrielse. Talarens talsätt omöjliggjorde tyvärr all ordnad läsning och vid tretiden blev läget prekärt, detta sedan först lärarens roll i skolan tydliggjorts på OH med en liten cirkel inuti en större och därefter på fritiden med den lilla cirkeln utanför. Jag hade då allvarliga stressymptom. När så nästa OH kom, illustrerande lärarens dubbla roller – gissa var den lilla cirkeln fanns! – brast det och jag fick rusa ut. En annars mycket lugn och sansad kollega fick hjärtklappning och avvek strax efteråt, gick visst till skolan och sorterade laborationsutrustning. (Själv fick jag ta ett glas vin.)
HUR EN PEDAGOGIKEXPERT så genomgripande kan bryta mot alla pedagogiska regler har varit mig en gåta sedan dess, om nu inte vederbörande var en charlatan. En präst som svär i predikstolen vore trovärdigare.
Det kvarstående intrycket av detta och mycket annat i branschen är det ständigt auktoritära, självgoda sättet som alltid lämnar en beklämd. De trendmässiga svaren på de svåra frågorna – som man ständigt tänker på – är enkla och hurtfriska och tangerar så det oförskämda. Utgångspunkterna för ”diskussioner” som iscensätts är oftast sådana att det från början står klart vad man förväntas komma fram till och ifrågasättande behandlas inte sällan nedlåtande eller tas direkt illa upp. Någon utvärdering av denna sorts evenemang har jag aldrig hört talas om.
Frågan om huruvida ett modernt, ifrågasättande arbetssätt kan läras ut med gammaldags, auktoritära metoder bör äga ett stort, etiskt-filosofiskt intresse. Av akademisk art, visserligen, eftersom oskicket ändå inte tål att tas på allvar, men svaret lär i alla fall vara ett rungande nej!
ARNE SIKÖ
ADJUNKT, HÖGSKOLAN I HALMSTAD
